Thursday, December 10, 2009

Lucka #10: påve Pius XII:s kröning



I en gammal italiensk film får vi följa hur Eugenio Maria Giuseppe Giovanni Pacelli (1876-1958) blir påve Pius XII. Kröningen är omgärdad av en sydländsk pompa och ståt som givetvis framstår som oerhört provocerade för vårt minimalistiska nordländska sinne!

Kröningen skedde ödesåret 1939, och denne Pius skulle gå till historien som "Hitlers påve", anklagad för att inte bara tolerera utan även samverka med den tyska nazi-regimen. Joseph Buttom har övertygande visat att det är en helt felaktig bild av Pius pontifikat. Och med tiden har till och med John Cornwell som myntade uttrycket "Hitlers påve" ändrat sig - men det lär ta sin lilla tid innan den insikten tricklar ner i det allmänna medvetandet.

Labels: ,

2 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Spännande och mäktigt! Här blottläggs spänningar av ett slag som den heliga historien är fylld av. Papismen och profetismen i kyrkan, är de alltigenom oförenliga, eller behöver de varandra?

I de lyckligaste av stunder är påven profet, prästen en bärare av Guds fullkomlighet och mildhet och den liturgiska maiximalismen ett nyckelhål mot den himmelska gudstjänsten. Men att så inte alltid tycks vara fallet, åtminstone i våra ögon, innebär det att vi ska avskaffa prästen, skrota liturgin, riva Peterskyrkan och sätta eld på Hagia Sophia?

Eller omvänt: när profeterna faller för en oordnad böjelse, anabaptisterna förirrar sig ut i andlighetens obygder och väckelsepredikanterna rids av habegäret, ska vi då porta profetians Ande i kyrkan?

Liturgin som sådan kan bara förstås om man inser att den förmedlar en eskatologi som uppenbarar att världen är destinerad för Guds härlighet (Guds rike); en antropolgi som övertygar oss om att Guds avbild förmår uppnå Guds likhet (theosis); en kristologi som betygar att Guds herravälde innebär förpliktelser mot de fattiga, de förtryckta, de utstötta; och den skänker oss en ecklesiologi som låter oss förstå att Kyrkan finns i världen för att manifestera hela kosmos dignitet.

I synnerhet den liturgiska festen låter oss erfara vad liturgin är: en delaktighet i Guds liv. Ja, det liturgiska livet består i att leva Guds liv: gudomliggörelsen. Och gudomliggörelse är askesens syfte. Därför föregås den liturgiska festens höjdpunkt (Påsknatten) av den långa liturgiska fastan. När dessa skeenden inte blir besvärjelser eller ceremoniel, utan just ”the work of the People”, med Heurwas i lucka 1, då har det oerhörda inträffat: Guds folk erfar frälsningen när de firar sin gudstjänst!

”Lugisupporter”

p.s. Skriver med sådan upprymdhet eftersom vi vann i går, och nu är på g!

1:02 PM  
Anonymous Erik Å said...

Mäktigt!

Och apropå mäktigt: se också bilderna från hans begravning:

http://www.youtube.com/watch?v=uN6PB3Y0dqU

2:53 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home