Jesus vs Religion?

Ett klipp om "Jesus vs. religion" sprider sig nu med vinterkräksjukans hastighet i de sociala medierna. (En aning ironiskt, eftersom poeten Jeff Bethke bland annat hånar "religiösa" som låter sin tro synas på facebook.)

Man måste förstå varifrån Bethke kommer. Bakgrunden är en evangelikal konservativ amerikansk kristendom som röstar republikanskt, har en utförlig syndakatalog och är väldigt måna om skenet. Detta står Bethke upp i halsen. Det är mot detta udden är riktad, och på något plan kan man naturligtvis sympatisera med det.

Bethke beskriver "religion" som fokus och förtröstan på människoverk och yta. Utsidan är blank och fin, men insidan rutten. För den som kan sin Bibel är det en retorik som känns igen.

Begreppet "religion", som vi använder det, är egentligen ganska nytt och kan ses som ett modernt redskap att klassa "religion" som något Helt Annat än andra mänskliga aktiviteter, som politik, filosofi, ideologi, etc. Det är alltså ingen självbeteckning att stå efter, egentligen. Flera 1900-talsteologer har gjort en liknande motsättning mellan "religion" och den kristna tron. Karl Barth talade om religionen som människans sätt att försöka nå Gud, och menade att Guds uppenbarelse i Kristus innebar att Gud i stället kom till människan, vilket Bethke tycks ha plockat upp.

Problemet med Bethke är att han skapar en rad motsättningar som är väldigt tveksamma. Den grundläggande är motsättningen är den mellan nåd och gärningar. Utifrån denna ställs sedan institution mot frihet, beteende mot innerlighet och lag mot nåd.

Bethke vill vända sig mot allt som andas "krav" och "måsten" och i stället predika nåd; "Let go, let God", liksom. Men egentligen förnekar han allt konkret, allt som har kropp. Därför blir det ett exempel på när en extrem luthersk nådesförkunnelse slår över i gnosticism, dvs. förnekelse av kroppen. Motsatserna i universum hos Bethke är inte Gud och synden, utan Gud och det konkreta.

Det enda verkliga för Bethke är det inre, hjärtat. Tydligast blir det kanske i hans reaktion mot "behavior modification". Helgelseprocessen kan för Bethke inte vara en rörelse från kropp till själ, utan den måste alltid börja i själen. Det vill säga: liturgin, goda vanor, kristna praktiker betyder inget. Det är bara "laggärningar", utanpåverk, inlärda beteenden. Det enda som betyder något är "hjärtat".

Många har delat, gillat och verkligen uppskattat Bethkes förkunnande poem. Och i den sida av den som är en påminnelse om Guds oförtjänta kärlek till människan kan den vara värd att ta till sig. Men den motsats han gör mellan det konkreta och det andliga är verkligen problematiskt. Inte minst för att det utelämnar människan till sig själv. Hon blir ensam, utan konkret vägledning, och ska bara följa sitt Gud i våra "hjärtan". Men vi är kroppsliga varelser, och därför är vi beroende av konkreta ting. Goda gemenskaper, uppbyggliga vanor, och så vidare.

Allting kan missbrukas, men det är skäl att kasta ut dem. Det är inte fel att be aftonbön, bordsbön eller morgonbön. Det är en vana som knådar den kristna tron in i våra liv. Det är inte fel att regelbundet ge tionde, att gå till gudstjänst varje söndag eller att göra en insats på ett natthärbärge en gång i månaden. Det är så jag låter frälsningen uppfylla mitt liv.

(Här finns en annan, syrligare kommentar till Bethkes dikt)