Ekman blir katolik: historia och mening

I början av 2000-talet plockade jag upp de första signalerna på att Ulf Ekman på allvar började orientera sig mot en bredare, historisk kyrklig tradition.  Det var överraskande, eftersom Ekman setts som en typisk väckelsepredikant som ville bort med det gamla och bygga något nytt – på biblisk grund, givetvis. Sedan dess har han sakta men säkert orienterat sig mot den Katolska kyrkan, och bit för bit analyserat och kommenterar dess läror på ett positivt och bejakande sätt.

Därför är det som hänt i en mening ingen nyhet, för den som faktiskt läst vad han har skrivit.

Som jag uppfattar det är några viktiga hållpunkter på resan

• Åren i Jerusalem 2002–2005, då han mötte en levande historisk kristendom. 
• Mötet med påvens predikant Raniero Cantalamessa, förgrundsgestalt för karismatiska katoliker, 2006 (på Bjärka-Säby!) 
• Publikationen av boken Tag och ät 2006, där han ger uttryck för en katolsk nattvardssyn.

Inte minst i det egna magasinet Keryx har Ekmans teologiska bearbetning av viktiga frågor fortsätt. Artiklarna finns samlade i böckerna Andliga rötter och Urgamla stigar. Oftast har bara Aletheia reagerat, med undantag för när Ekman bejakade den katolska ämbetssynen – först genom ett föredrag (på Bjärka-Säby…) och sedan i artiklar i Världen Idag och Dagen i höstas, om behovet av ett läroämbete.  

Något som nu ofta upprepas är att ”Aletheia hade rätt”, med åsyftande på den Ekman-kritiska bloggen som varit särskilt kritisk till Ekmans katolska sympatier. Det är dock lite för oprecist. Att Ekman teologiskt orienterar sig mot den Katolska kyrkan har varit uppenbart. Alethias tes har emellertid varit att Ekman skulle göra sin församling katolsk – eller möjligen smygkatolsk. Där fick de faktiskt fel: Ekman lämnade snarare än att försöka få med sig församlingen över Tibern.

Därmed inte sagt att det inte är överraskande att Ekman konverterar. Det finns många i svensk frikyrklighet som har långt gångna katolska sympatier (ehrm...), men som ändå av olika skäl inte konverterar. De söker enhet på andra sätt. Själv trodde jag att Ekman skulle konvertera om 5-10 år, men inte så här snart – om inte annat för att vara lite smidig!

Men Ekman funkar inte så. Jag minns ett samtal jag hade i Lund för tio år sedan med en före detta studiekamrat till Ekman. Han berättade om sin gamle vän: ”Ulf Ekman följer alltid sin övertygelse. Han gör det han tror är rätt, och när han inte tror att det är rätt längre, så ändrar han sig.” 

Ekman gör det han tror är rätt, även om det betyder att han måste ändra sig. Det är, tror jag,  den psykologiska bakgrunden till detta som skett – och det är inte oviktigt. 

Ulf Ekman beskrivs ofta – medialt och av medkristna – som en maktmänniska. Allt han gör tolkas i termer av makt och manipulation. Men här syns något annat –  samvetsmänniskan Ekman.  Han gör uppbrott, radikala uppbrott, utan att kalkylera kostnaderna. Han är marxisten som blev präst, prästen som bröt med Svenska kyrkan för att grunda Livets Ord – och väckelseledaren som nu blir katolik. Han lämnar sitt livsverk, och sin maktbas, för att bli en i mängden: en 60+ årig lekman (inte präst!) i en kyrka bestående av drygt en miljard människor.    

Kyrkohistoriskt är detta en stor händelse. Ekman är en av inte så många samfundsgrundare vi har i svensk kyrkohistoria: PP Waldenström, Lewi Pethrus och en handfull till. Att han som radikal-protestantisk samfundledare konverterar till den Katolska kyrkan gör detta kyrkobyte till en stor sak. Uppe där med drottning Kristinas konversion år 1654 och Sven Lidman anslutning till pingstväckelsen 1921.

De stora frågorna som ställts i samband med denna viktiga händelse har hittills varit: om det är "rätt", hur tar församlingen det och vad diverse kristna kändisar säger om saken. Ännu har vi hört ganska lite om vad detta betyder.

Här kommer några tankar kring det:

• Ibland när man kommer till slutet av en bok händer något så överraskande att man känner att man måste läsa om den, genast. Så är det med denna händelse. Vi måste läsa om Ulf Ekmans liv och inte minst församlingen Livets Ords historia med detta för ögonen. Vad var det vi missade, inte förstod? Jag tror att man inte nog kan betona att Livets Ord har sina rötter i Svenska kyrkan. Ledarskapet består i hög grad av präster och personer med tydliga rötter i Svenska kyrkan. Livets Ord är inte svensk folkväckelse, med dess demokrati- och folkrörelsearv – vilket bland annat förklarar att man valt en annan styrelseform för församlingen än den gängse inom svensk frikyrklighet (dvs. stiftelse, inte föreningsdemokrati). Ur detta perspektiv blir Ulf Ekmans konversion också resultatet av en orientering tillbaka till hans egna rötter.
• (På motsvarande sätt behöver vi fundera kring väckelsen och Katolska kyrkan generellt, men det skulle föra för långt här...)
• Ekman är representant för en radikal, protestantisk väckelserörelse. Protestantismens ”vänsterflygel” om man så vill. När en sådan säger: "vi saknar något, detta håller inte" – måste man inte då fundera. (Ungefär som när Deminger, tidigare rektor på ÖTH, sa att frikyrkan inte bar.) Har det protestantiska projektet kommit till vägs ände, så här efter 500 år? Det blev ingen reformation, det bidde bara kyrkosplittring. Är det kanske dags att sätta en bortre parantes för reformationen, som Per Åkerlund föreslog för en tid sedan?
• Ekman anger kyrkosynen som främsta teologiska skäl för att han konverterar. Insikten om att Kristi kyrka inte bara är en idé eller en erfarenhet, utan en konkret kropp, en gemenskap med historisk kontinuitet från apostlarnas dagar till idag. Även om (eller kanske snarare på grund av att...) argumentet är obegripligt för en del protestanter är det värt att ta i beaktande. Vad är kyrkan? Brottningen med frågor kring dop och medlemskap i både Pingströrelsen och Equmeniakyrkan visar på problem att hantera den frågan.
• Ekman är folklig. Det är tydligt i hans predikningar, i hela hans sätt att vara och tala. Den Katolska kyrkan uppfattas ibland som inåtvänd och svårtillgänglig. Samtidigt påpekar somliga att det världen behöver och frågar efter är kanske inte ännu ett ”lättsmält program”. Är Ekmans konversion en rörelse bort från hans folkliga identitet, eller kan det vara så att det svårtillgängliga håller på att bli det folkliga?
• Vad betyder detta för det ekumeniska klimatet? Kommer det tolkas som en signal till öppenhet och ökat närmande: om Ulf Ekman, en av oss, kan gå igenom er katekes och säga ”Detta är ok”, betyder det att vi står närmare varandra än vad vi kanske tror? (Kan det vara så att andra protestanter ska lyssna på hans process och lärdomar?) Eller vaknar katolikskräcken nu när den Katolska kyrkan gör en så tydlig ”inbrytning” på ”evangeliskt område”?
• Ekman har sedan åren i Jerusalem burit på en vision för kristen enhet. Han väljer nu att verka för enhet genom att konvertera, snarare än att ”stå kvar där han är” och verka för ett ökat ekumeniskt närmande (vilket varit ett vanligt förhållningssätt). Vilken betydelse och vilket inflytande kommer denna enhetsvision få? De många i våra kyrkor som valt att vara kvar snarare än att konvertera, kommer de nu i stället göra som Ekman?

– Joel Halldorf, lektor i Historisk teologi på Teologiska högskolan Stockholm och ledarskribent på Sändaren.