Wednesday, December 17, 2008

Att vara pingstarvet trogen

Idag skriver Dagen om att pingstpastorskåren är delad i frågan om dopet. Jag var med i Lunds pingstförsamling när vi som en av de första tog upp detta med att välkomna icke troendedöpta in i gemenskapen. Det var en intressant process av mycket samtalande och reflexioner.

Det som hänt är helt klart - som Tomas Henning är inne på - att vi fått en praktik som inte längre stämmer med teorin. "Förr i tiden", det vill säga från 1920-talet, så tilläts inte barndöpta att engagera sig i församlingen som söndagsskolledare, etc. Och de fick absolut inte ta emot nattvarden. De var inte med i församlingen, helt enkelt. Detta har emellertid ändrats, och ingen skulle komma på tanken att vägra en barndöpt nattvarden (jag är rädd att allt för få pastorer skulle vägra en odöpt nattvard). I pingströrelsen ställs vi i och med detta inför frågan hur vi menar att församlingens konstitueras: är det en gemenskap, som vi sedan sätter på pränt i form av en matrikel? I så fall bör matrikeln återspegla gemenskapen, dvs. de som firar gudstjänst och är engagerade i församlingen. Då får man antingen öppna matrikeln för barndöpta, eller stänga ute dem från att ta emot nattvarden och engagera sig i församlingen. Endast om vi ser församlingen som en juridisk person skild från den faktiska gemenskapen kan vi behålla nuvarande system, där man kan delta i livet men inte finnas med på listan.

Mats Särnholm - min gamle ungdomspastor! - tar upp "slippery slope"-argumentet. Dvs. att om de barndöpta får fingret kommer de vilja ha hela handen. Nu är inte det ett så jättestarkt argument eftersom de redan har handen (de är engagerade i t.ex. barnarbete, och det är väl att betrakta som en "ledarposition"?)

Problemet för pingströrelsen är delvis psykologiskt. När allting skakar, medlemsantalet sjunker och alla funderar på vad "pingst" egentligen betyder så vill man inte backa på traditionella pingst-värderingar. Och en sådan anses dopet vara, trots att det inte har en sakramental kvalitet, dvs. det förändrar inte personens ställning inför Gud i baptistisk teologi (den förändringen sker i omvändelsen). Dopet är en "bekännelsehandling" och det är lydnad som är det dominerande motivet för att hålla fast vid vårat system. Lydnad mot bibeln och mot vår tradition.

Men om vi vågar oss längre tillbaka än till 1920-talet så kan man faktiskt ana andra mönster i väckelsen än den enbart baptistiska. Pingströrelsen kan sägas uppstå genom mötet av två starka teologiska strömmar: den baptistiska, och den metodistiska. Och i den senare praktiserar man faktiskt barndop. Barratt själv var metodist, och han förblev så under flera år som pingstledare. Nu blev inte det den rådande praktiken inom pingstväckelsen (och även Barratt lät troendedöpa sig - av ingen mindre än Lewi Pethrus!), men under de första åren var entusiasmen över den nya upptäckten av andedopet så stark att denna typ av frågor knuffades åt sidan. I väckelsens gryning låg baptister och barndöpare på knä sida vid sida, som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Samma sak i Helgelseförbundet i slutet på 1800-talet. Man ville vara en ekumenisk rörelse och undvek därför på allt sätt att ta ställning till den mest kyrkoskiljande fråga som fanns på den tiden, det vill säga den om troendedop mot barndop. Emil Gustafson beklagar sig i en av sina skrifter över att en vän till honom försökt övertyga honom om att "ta dopet" (vilket alltså betyder att han inte var vuxendöpt), och suckar över att vi kristna låter såna petitesser skilja oss åt!

Vissa saker ändras alltså inte. Men huvudpoängen är att det faktiskt inte är entydigt vad som är en trogen pentekostal praktik i detta fall: att kräva troendop av alla, eller att acceptera Andens förmåga att använda medel som vi kanske i förstone uppfattar som bristfälliga men som ändå tycks bära frukt i människors liv.

7 Comments:

Blogger Henrik Engholm said...

Tack Joel för detta intressanta perspektiv!

7:33 AM  
Anonymous Mikael said...

Joel, du skriver att du "är rädd att allt för få pastorer skulle vägra en odöpt nattvard". Varför är det något att vara rädd för?
Varför bara öppna för spädbarnsbegjutna och inte även för frälsta människor (från t ex Missionskyrkan eller Frälsningsarmén) som inte begått någon dophandling över huvud taget?

10:44 AM  
Anonymous Anonymous said...

Jag håller med Henrik, mycket intressant perspektiv Joel.

Jag skrev en kampskrift till min äldstekår om just dopet och medlemskap, som var inne på exakt samma tanke banor som både dig och Tomas Henning. Och på ett ställe lät det som att jag snott oneliners direkt från din text: scary...

// Joel S

11:41 AM  
Anonymous Johan Stenberg said...

Tack för detta inlägg Joel!

Roligt att du skriver konkret om Pingst ibland - det får du gärna göra oftare. Skulle vara kul om du någon gång ville peka på det förträffliga med Pingst (FFS) och varför du anser dig kallad att dra ditt strå i just detta samfund.

Inte minst för sådana som mig, som lämnat Pingst och så smått börjat glömma de positiva sidorna hos det samfundet, så kunde det vara bra med en påminnelse om varför en brinnande och intellektuell kristen vill vara med just där (förutom de kulturella och biologiska rötterna).

12:49 PM  
Blogger Samuel said...

du skriver att det baptistiska Dopet inte har en sakramental kvalitet. Samtidigt argumenterar väldigt många att det är så. Det är ju det som gör det så komplicerat. Man lånar teologi från alla möjliga håll. Det har blivit många olika betydelser som det inte var förut.

Sen så har ju det baptistiska dopet också förlorat en innebörd när man slutat med församlingsfostran. Alltså på det sätt vi är församling kan man lika gärna vara barndöpt.

Men dopet är verkligen en viktigare identitets markör än något annat i pingst nu.

12:08 PM  
Blogger joelh said...

Mikael:
Jag menar att man bör hålla samman dop och nattvard: nattvarden är det nya förbundets måltid, och dopet är den händelse som för oss in i det nya förbundet. Dop och frälsning hör ihop. Givetvis är det möjligt för Gud att i sin stora nåd även frälsa de som tror på honom men inte är döpta, men vi bör inte göra teologi av undantagen utan hålla oss till det uppenbarade.

Vad är poängen med dopet? Gud behöver det inte, men han har givit det till oss för att vi behöver det. Vår frälsning handlar inte bara om att vi tar till oss "ett sätt att tänka" eller får "hjärtats tro". Nej, vi blir frälsta till ande, själ och KROPP. För vår Gud är en Gud som griper in konkret i historien, och i våra liv. I dopet går vi på ett fysiskt sätt från död till liv. Frälsningen blir konkret. Och Gud bekräftar denna handling genom att i enlighet med sina löften verka genom den ("Omvänd er och låt er döpas, då får ni den Helige Ande som gåva", Apg 2)

Joel S: Great minds think alike ;)

Johan: För mig är det just de konkreta och biologiska rötterna som är det viktigaste skälet. Pingst är den plats där jag känner mig hemma, där jag kan orientera mig, där jag har en historia. I den meningen finns det något familjärt över min relation till pingst, tror jag. Och denna relation ger mig också "rätten" att bli besviken, upprörd etc över saker.

Samuel: ja, det kan nästan låta så i debatten. men samtidigt så tror jag att på en direkt fråga skulle nästan alla pingstpastorer säga att det är omvändelsen som frälser, inte dopet. Jag tror som du att dess betydelse ligger i att det har blivit en identitetsmarkör, en slags "sista frontlinje" i bevarandet av pingstidenteten. Typ: vi kanske inte talar i tungor längre, men vi håller i alla fall på troendedopet. Om vi talade i tungor mer skulle det kanske inte vara så känsligt!

2:25 PM  
Anonymous Ingvarius said...

Det finns bara ett dop, därför kan man väl inte tala om ”det baptistiska dopet”. Kyrkohistoriskt är det ju så at man alltför ofta har funderat över dopets ”när” och för lite över dopets innehåll. Frågan ”när” har ju lett till att man under vissa tider döpt på dödsbädden för att inte riskera att synda efter, eller som med den baptistiska synen när en viss grad av medvetenhet uppstått. Den bibliska grunden för båda är ju ärligt talat ganska mager, eller obefintlig i det förra fallet.
Tänk om man skulle börja fundera över vad det betyder ATT man i dopet - som då förutsätts vara förenat med en trosöverlåtelse till Kristus - är död och uppstånden med Kristus… det är andlig och själavårdsmässig dynamit. Att dopet, så förstått, är porten in i Kristi kropp och därmed är en förutsättning för nattvardsgemenskap är en självklar tanke genom hela kyrkohistorien.
Kanske en koncentration på ATT skulle göra oss mer avspända när det gäller frågan ”när”. ATT-perspektivet (betoningen på den döptes/döptas delaktighet i Kristus) gör ju också plötsligt reflektion kring dopet meningsfull; det är inte en enstaka bekännelsehandling (var säger Bibeln att dopet ska vara det, förresten?) utan en verklighet, i kraft av vilken mina lemmar kan kämpa på rätt sida och vinna trons goda kamp.

4:38 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home