Att vara pingstarvet trogen

Idag skriver Dagen om att pingstpastorskåren är delad i frågan om dopet. Jag var med i Lunds pingstförsamling när vi som en av de första tog upp detta med att välkomna icke troendedöpta in i gemenskapen. Det var en intressant process av mycket samtalande och reflexioner.

Det som hänt är helt klart - som Tomas Henning är inne på - att vi fått en praktik som inte längre stämmer med teorin. "Förr i tiden", det vill säga från 1920-talet, så tilläts inte barndöpta att engagera sig i församlingen som söndagsskolledare, etc. Och de fick absolut inte ta emot nattvarden. De var inte med i församlingen, helt enkelt. Detta har emellertid ändrats, och ingen skulle komma på tanken att vägra en barndöpt nattvarden (jag är rädd att allt för få pastorer skulle vägra en odöpt nattvard). I pingströrelsen ställs vi i och med detta inför frågan hur vi menar att församlingens konstitueras: är det en gemenskap, som vi sedan sätter på pränt i form av en matrikel? I så fall bör matrikeln återspegla gemenskapen, dvs. de som firar gudstjänst och är engagerade i församlingen. Då får man antingen öppna matrikeln för barndöpta, eller stänga ute dem från att ta emot nattvarden och engagera sig i församlingen. Endast om vi ser församlingen som en juridisk person skild från den faktiska gemenskapen kan vi behålla nuvarande system, där man kan delta i livet men inte finnas med på listan.

Mats Särnholm - min gamle ungdomspastor! - tar upp "slippery slope"-argumentet. Dvs. att om de barndöpta får fingret kommer de vilja ha hela handen. Nu är inte det ett så jättestarkt argument eftersom de redan har handen (de är engagerade i t.ex. barnarbete, och det är väl att betrakta som en "ledarposition"?)

Problemet för pingströrelsen är delvis psykologiskt. När allting skakar, medlemsantalet sjunker och alla funderar på vad "pingst" egentligen betyder så vill man inte backa på traditionella pingst-värderingar. Och en sådan anses dopet vara, trots att det inte har en sakramental kvalitet, dvs. det förändrar inte personens ställning inför Gud i baptistisk teologi (den förändringen sker i omvändelsen). Dopet är en "bekännelsehandling" och det är lydnad som är det dominerande motivet för att hålla fast vid vårat system. Lydnad mot bibeln och mot vår tradition.

Men om vi vågar oss längre tillbaka än till 1920-talet så kan man faktiskt ana andra mönster i väckelsen än den enbart baptistiska. Pingströrelsen kan sägas uppstå genom mötet av två starka teologiska strömmar: den baptistiska, och den metodistiska. Och i den senare praktiserar man faktiskt barndop. Barratt själv var metodist, och han förblev så under flera år som pingstledare. Nu blev inte det den rådande praktiken inom pingstväckelsen (och även Barratt lät troendedöpa sig - av ingen mindre än Lewi Pethrus!), men under de första åren var entusiasmen över den nya upptäckten av andedopet så stark att denna typ av frågor knuffades åt sidan. I väckelsens gryning låg baptister och barndöpare på knä sida vid sida, som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Samma sak i Helgelseförbundet i slutet på 1800-talet. Man ville vara en ekumenisk rörelse och undvek därför på allt sätt att ta ställning till den mest kyrkoskiljande fråga som fanns på den tiden, det vill säga den om troendedop mot barndop. Emil Gustafson beklagar sig i en av sina skrifter över att en vän till honom försökt övertyga honom om att "ta dopet" (vilket alltså betyder att han inte var vuxendöpt), och suckar över att vi kristna låter såna petitesser skilja oss åt!

Vissa saker ändras alltså inte. Men huvudpoängen är att det faktiskt inte är entydigt vad som är en trogen pentekostal praktik i detta fall: att kräva troendop av alla, eller att acceptera Andens förmåga att använda medel som vi kanske i förstone uppfattar som bristfälliga men som ändå tycks bära frukt i människors liv.