Compassionate conservatism

Allt för sällan, särskilt i den svenska debatten, hör man en konservativ politisk position artikuleras med någon ordentlig (eller vettig) filosofisk underbyggnad. Och med den våg av nyliberalism som svept över svensk politik - inklusive de nya moderaterna - på sistone lär det väl knappast bli vanligare. Men det här låter faktiskt ganska sympatiskt:

"The fundamental political problem, I’ve concluded, is in how we think about the state. If we look to it as arbiter of legitimacy, safety, or morality, we have already neglected the sources of real meaning in our lives. State intervention is dangerous not because it's “coercion” (I don’t mind coercion), but because of its inhumanity. The more we depend on government, the less connection we have with one another. My dissatisfaction with American politics is partly due to the remnants of New Deal liberalism, the conviction that if something is wrong it must be the government’s job to fix it, the utter disregard for limited government."
(Från artikeln "Yale Brought Me to Conservatism")

Nyliberaler och konservativa förenas visserligen i längtan efter en mindre stat, men motiven skiljer sig. De nyliberala vill att individen ska klara sig själv, de konservativa att man ska få chansen att vara beroende av - och i gemenskap med - människor och inte en statlig byråkrati. Att man ska vara en person, inte en siffra i systemet.

(Och precis när jag håller på och skriver detta dyker en amerikansk vän upp oanmäld med nybakade julkakor. Det kan väl inte vara en slump?)