Medial dramaturgi och skolgårdsmentalitet

Ett undersökande reportage i DN visar att situationen kring familjen Vojakkala, som till och med av TT benämns "terrorfamiljen", var betydligt mer komplex än medierapporteringen visat. Familjen är zigenare, och har från början haft hela byn emot sig, blivit mobbade och utfrusna. Och som om inte det var nog har byborna fått medierna med sig på tåget. Bybornas tillmälen har gjorts till rubriker, och deras berättelser har okritiskt återgivits. Uttalanden och händelser har vinklats för att passa den förenklade "typecasting" som medierna ägnat sig åt. Det är den dramaturgi vi känner lärt känna från dokusåporna: hitta deltagarens roll, vilken typ han/hon är, och vinkla sedan allt som denne säger och gör utifrån detta. Maciej Zaremba kommenterar:

"Jag antar att det är omöjligt att förbli opåverkad av en så enstämmig mediekör... Det vore en uppgift för en Balkanexpert att visa hur selektiv information steg för steg gjorde familjen till var mans nidingar. Det mest flagranta exemplet: nästan varje struntanmälan mot dem noterades av lokalpressen, ofta med namn. Men när deras granne dömdes för att ha hotat dem till livet mörkade Haparandabladet den nyheten. Det fick heta att en 46-åring någonstans i kommunen fällts för olaga hot. Men inte mot dem."

Zaremba har gjort ett strålande och mycket viktigt reportage om en djupt tragisk historia. Tyvärr är det dock inte en isolerad händelse: allt för ofta visar medierna sin oförmåga att höja sig över mobben på skolgården. Man vill åt dramat, och det behöver inte vara fel i sig, men problemet är att man inte förmår att skildra komplexa karaktärer och komplicerade situationer. Det är för mycket såpa och för lite Shakespeare. I stort så väl som i smått.

(Uppdatering: Zarembas artikel uppmärksammas bl.a. även i Dagen)