Saturday, May 02, 2009

Synd och sånt

Jag har de senaste dagarna läst lite samtida evangelikala texter - vittnesbörd & förkunnelsetexter - som talat "rent allmänt" om synd. Om att bli frestad, om att "falla", om att upprättas, etc. Det intressanta med såna texter är att man nästan alltid förstår att den "allmänna synd" som de talar i själva verket är en ganska specifik synd: sexuella synder och frestelser av olika slag. Vilket ju inte är fel i sig, naturligtvis finns den såna typer av synder.

Men jag kan i detta sammanhang inte låta bli att fundera på om ett skäl till att vi talar så mycket om sexuella synder är att det är den enda synd som förmår känna igen. Åtminstone tror vi att vi gör det. Vi tror att vi vet vad det innebär att "gå över gränsen" på detta område. Däremot vet vi inte riktigt hur övertramp ser ut på andra områden.

Vad är girighet, till exempel? Kan vi känna igen det idag? Är det synd att ha två bilar? Eller frosseri, vem tänker över huvud taget på det nuförtiden? Man kan gå vidare i listan: fåfänga, högmod, lättja...

Problemet med dessa synder är att de faktiskt inte är så lätta att känna igen - även om frikyrkan gjorde ett försök att tydliggöra vissa av dem genom syndakatalogen (smycken = fåfänga, etc.) Det kan vara rimligt i vissa sammanhang att ha två bilar, orimligt i andra. Det är helt enkelt fråga om situationer och grader, och vägen till ett heligt liv handlar i dessa fall om mer och mer stämma sitt liv efter Jesu exempel. Det är inte av eller på, och det är svårt att reglera det enbart med hjälp av regler. (Och naturligtvis är det egentligen samma sak med lusta).

Skälet till att det blivit så här tror jag i hög grad handlar om biktens förlorade plats i de kristna kyrkorna (och här är katolikerna inte alltid i praktiken så mycket bättre än protestanterna, även om de åtminstone har kvar bikten som institution). Bikten, och förberedelsen för den, innebär en möjlighet att reflektera över sitt liv, och med god vägledning sker detta på livets alla områden. Vad man har sagt, gjort och drivits av i olika situationer. Detta är en fråga om urskillning, men som Augustinus påpekar så kan vi egentligen inte känna oss själva, även om vi kan försöka vara uppriktiga genom att öva oss i att bekänna (det var därför han själv skrev sina memoarer, med titeln "Bekännelser").

Det är bara genom de andra - våra vänner - som man verkligen kan se sig själv, och detta är ytterligare ett skäl till att bikten inför en annan människa så viktig. Som moderna människor ägnar vi oss gärna åt personlig skärskådan, och även om bikten innehåller detta element så balanseras det även av mötet med en annan människa som hjälper oss med urskillningen så att vi kan lära oss vad som är synd och så nämna den vid sitt rätta namn. Slutligen är det som de flesta vet lättare att vara barmhärtig mot andra än mot sig själv: därför är det inte bra att vara sin egen domare.

15 Comments:

Anonymous Tea Gustavsson said...

Jag undrar ju hur bra bikt skulle funka i dagens kristna Sverige. Vilka skulle man kunna anförtro sig åt? Jag tror att en förutsättning för att kunna vara en god biktlyssnare är att man läser Bibeln mycket och dessutom kan känna igen Herrens röst. Tyvärr vimlar det väl inte av sådana kristna i Sveriges kyrkor? Jag är inte själv en av dem.

För egen del skyr jag bikt, dels av skamskäl, dels för att mina erfarenheter säger att de flesta inte brukar förstå ens vad jag funderar på gällande min relation till Gud och andra människor.

8:45 PM  
Blogger Jacob Hjort said...

Mycket tänkvärt! Tack.

9:47 PM  
Anonymous Eva said...

”När du kan tala om dina mörkaste hemligheter och misstag med en annan människa som lyssnar utan att komma med fördömanden, är det som att tända ett ljus i mörkret” skriver Dean Ornish i sin bok ”Kärlekens läkande kraft”. Han är en känd hjärtläkare som på sid.140-143 och 165-182 berättar om bekännelsens helande kraft. Även meditation är hälsosamt för hjärtat.

Det är skönt att vara tillsammans med människor som går till bikt. Ett av namnen på Jesus är syndarens vän.

10:18 PM  
Blogger joelh said...

Tea: sant, en god biktfar eller -mor är inte lätt att hitta. Men faktum är att kloster inte är en dum plats att leta på.

eva: tack för orden!

4:41 AM  
Anonymous Tea Gustavsson said...

Kloster är naturligtvis en mycket god plats att leta på, tack för tipset. En mig närstående person har en karmelitermunk som biktfader och där kan vi prata om en människa med mycket barmhärtighet och förståelse för människors inre mörker.

Jag tycker också att din blogpost var välskriven och hade utmärkta poänger. Jag brottas själv med att lyssna på vänner och inte veta om det jag reagerar på i deras berättelse verkligen är synd eller om det bara är mina egna förutfattade meningar och moralistiska principer som talar. Det gäller särskilt saker som berör rikedom och girighet.

Ska man som kristen leva med väldigt stora huslån t.ex.? Vari ligger motivet till att bo lyxigare? Vill man vara ekonomiskt trygg, vill man vara som "andra" eller har man gjort det i "god tro" för att man tror att Gud har välsignat en med detta?

Nu rör ju dessa frågor mer andlig vägledning och inte specifikt bikt eftersom ingen av dem jag pratar med känner direkt syndanöd men problemet är detsamma. Vad är synd och vad är det inte?

7:58 AM  
Blogger joelh said...

Tea: jag tänker - för att knyta an till slutet av din kommentar - att synd och syndanöd inte nödvändigtvis hänger ihop. Givetvis är vår "skuld" mindre när vi handlar av okunskap, men syndens främsta konsekvens är inte skuld, utan skada. Synden verkar destruktivt på oss, och det oavsett om vi känner det i form av syndanöd eller inte. Man kan bli väldigt avtrubbad, i synnerhet av att leva i samhällen där vissa ting och ideal tas för givet. Det krävs urskillning, och den kan man inte utöva själv. Det måste ske i gemenskap. Urskillning är en praktisk visdom som måste uppövas, och de flesta av oss - jag själv i synnerhet - är på ett barnstadium när det gäller detta.

8:14 PM  
Anonymous Tea said...

Absolut, jag är helt med dig där. Dock bygger ju just bikten på syndanöd/insikt om synd och viljan att göra upp med Gud.

Urskiljning är en annan sak som vi verkligen är i behov av! Andens svärd skyddar genom att klyva. (haha, nu är jag visst inne i full religiöst flow, men jag menar det verkligen även om jag fick det att låta lite väl religiöst kryptiskt)

1:07 AM  
Anonymous Mae said...

Åh, så bra formulerat Joel! Och så viktigt!

9:44 AM  
Anonymous Anonymous said...

Tack för detta inlägg, Joel. Jag saknar andliga samtal och en öppenhetens kultur. Hjälp att lokalisera var jag befinner mig andligen och hur jag kommer vidare. Eva: Ja, det ÄR skönt att vara med människor som går till bikt! Tänker på 1 Joh. 1:7. Vi har gemenskap med varandra när vi vandrar i ljuset...

Läser just "The forgotten Desert Mothers" av Laura Swan och blir så inspirerad av denna läsning. Jag tror man måste leva nära en andligt erfaren människa. Jag finner ofta att jag skulle vilja fråga "Hur gör du när du lever" eller något liknande. Eller snarare: Jag skulle vilja SE hur andliga människor lever. Jag blir ibland lite trött på även den kristna informationsstressen, inte för att den är dålig i sig men för att jag behöver SE och inte bara höra. Se ett liv. Och till den änden behöver vi andliga fäder och mödrar att leva tillsammans med. Jag saknar dem av hela mitt hjärta. Hur kan man förverkliga detta långsamma sätt att leva, moder-andlig dotter, fader-andlig son, i vår moderna kultur där vi inte precis har öknar proppfulla med kärleksfulla eremiter inom räckhåll? ... undrar bokmalin

10:26 AM  
Anonymous Anonymous said...

Ja, Joel! Applåder och halleluja-rop. Mkt bra o tänkvärt. Försökte skriva något i en liknande riktning här
http://blog.bahnhof.se/plink/wb938188/21181
, men är osäker på hur väl jag lyckades.

/Jonas Lundström

12:52 PM  
Blogger joelh said...

Ewa: sant.
Bokmalin: som vanligt väldigt kloka ord. Tänker på lärjungarna och Jesus. "Var bor du Herre?" "Följ med och SE." Ja, de lärde verkligen genom att leva med.
jonas: jag tänkte nog att du skulle gilla det! Jag antar att Augustinus-referenserna gjorde dig extra förtjust :)

11:11 PM  
Anonymous Anonymous said...

Jag dissar inte Augustinus rakt av, han har mycket bra att säga. Jag lutar rentav åt att han är ett syskon i tron. Det var väl generöst? :)
/Jonas

12:28 PM  
Blogger joelh said...

"storsint" skulle jag till och med säga! :)

8:29 PM  
Anonymous Samuel said...

Japp Bikten är något som saknas i ex många frikyrkor. I protestantiska kyrkor har man ju i stället haft själavård vilken ju kan motsvara bikten. Problemet är att denna tyvärr lyser med sin frånvaro på många håll idag. Som uppväxt och aktiv inom en frikyrka i sverige har jag min egna lilla teori om varför den har försvunnit.

Dels så har vi (som väl är) avskaffat syndakatalogen. Jag tor att man tyvärr kastade ut barnet med badvattnet, dvs när syndakatalogen försvann trodde man också att behovet av själavård försvann.

Det andra skälet är att vi som kyrka "smittats" av det individualistiska "kan själv tänket". Detta får till följd att vi kämpar med våra egna tillkortakommanden samtidigt som vi försöker upprätthålla en from fasad. Vi tittar på varandra och tycker att alla andra verkar så fromma samtidigt som vi är smärtsamt medvetna om våra egna tillkortakommanden. Detta har säkert varit ett problem historiskt också men jag tro inte det blivit bättre med tiden. En kristen författare skrev att den kristna församlingen borde bli mer som AA, Anonyma Alkoholister. Deras utgångspunkt är total ärlighet och likhet. Där duger inte o säga att: hej jag heter kalle och jag är alkoholist men jag är inte lika dålig som greta för hon snortar kokain. kan vara något o fundera över

2:10 PM  
Anonymous Anonymous said...

@Samuel: Ja, så är det nog. I ivern att inte vara lagisk och fördömande hanmnar man i andra diket.

Jag kan ibland tycka att man i detta andra dike inte riktigt tar människors helighetslängtan på allvar. Synden kan vara en daglig plåga, verkligen. "Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp!" I det läget är det mycket frustrerande att inte bli tagen på allvar utan bara ursäktas, på något sätt. Jag tror det kan leda till uppgivenhet. /bokmalin

2:50 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home