Det gamla gardet

Det har varit dragspelsfestival här på Bjärka-Säby. Slottet har fyllts av gamla människor - det finns ingen anledning att söka en eufemism för ett vackert epitet - som entusiastiskt sjungit de tillika gamla sångerna. I pauserna har det druckits kaffe i slottskafét, inte sällan under uppassning av jämnåriga som tar extrapass i köket för att se till att ruljansen fungerar en intensiv helg som denna.

När en människa är borta saknas hon för sina kvaliteter och egenheter, och efteråt minns man ömsom med sorg, ömsom med glädje, denna person. Men efter att tonerna från festivalen klingat ut slog det mig: Det kommer en dag då hela denna generation borta! Det är inte svårt att se att det går en skiljelinje, en generationsgräns, mellan de som nu passerat 70 och fyrtiotalisterna, de som är morgondagens "gamla människor". Ibland tänker man att gamla människor är som de är för att de är gamla, men funderar man efter ett varv till så inser man att de är som de är på grund av den tid och de värderingar som format dem. Fyrtiotalisterna, som var unga på 60-talet, har formats av en annan tid och andra värderingar, och de kommer därför vara annorlunda när de är gamla.

Den här texten handlar inte - främst i alla fall! - om att jag föredrar en generation före den andre, utan snarare om en sorg över att något som jag tycker om en dag kommer att vara borta. Att de som kommer efter oss, mina barn, inte kommer att möta och känna till denna generation. Vi får försöka berätta för dem, men det kommer låta som en saga: "Det fanns en gång människor som gjorde det till dygd att inte klaga och som gärna slet hårt i det fördolda utan att söka varken uppmärksamhet eller bekräftelse. De jobbade så länge de orkade, men inte för att de ville 'förverkliga sig själva' utan för att de tyckte att det var riktigt att leva så. De var fromma och och bad mycket, men inte så mycket för sin egen välgång som för andras; de sökte Guds ledning, men de sprang inte oroligt härs och tvärs i jakten på den."

(Läs mer här)