Om kristna, muslimska och sekulära praktiker

Brian McLarens ramadan-firande har blivit den kristna bloggosfärens senaste schibbolet. Eller om man så vill ett avstamp för leken "pick you allies" i samma sfär. I ena båten sitter Swärd, Karlendal och Aletheia. I den andra Kolportören och Pekka Mellergård. (Hans kommentar på Swärds blogg är intressant och klok, och betydligt bättre än vad referatet i Dagen ger sken av).

Naturligtvis omöjligt att inte lägga sig i!

Så hur ska man tänka?

Den som följer den här bloggen vet att detta med praktiker, vad man som kristen gör, är viktigt för mig. Det är därför, som jag ser det, ingen liten sak att följa en annan traditions religiösa seder. Karlendal verkar resonera på ett liknande sätt, och för honom leder det till slutsatsen att eftersom Ramadan är en muslimsk praktik så innebär deltagandet i den att man deltar i den muslimska gudsdyrkan. Jag tycker emellertid att det är en slutsats som går till överdrift: ramadan är en fasteperiod, och att fasta är ingen unikt muslimsk praktik, utan något som även kristna gör. Ramadan markerar tiden för fastan, och jag ser inget principiellt problem med att man ägnar sig åt en kristen praktik (fasta) under samma tid som ens muslimska syskon gör det. Detta är inte att delta i deras "gudsdyrkan", så länge som man genomgår fastan som kristen (t.ex. ber och lovsjunger den Treenige Guden under fastan).

Som generell regel skulle jag givetvis aldrig uppmana en kristen att fasta under Ramadan, och jag skulle heller inte göra det själv. Det finns redan en mängd tillfällen under året då vi som kristna fastar: adventsfastan inför julen, och den stora fastan inför påsken, till exempel. Det finns inget egenvärde i att knyta an till en annan religions seder. "Mötet med den andre" betonas ofta på ett överdrivet sätt i kristna kretsar som brukar etiketteras som "liberala", men i normala fall är det mest givande för mig - och för min omgivning - att jag istället fördjupar mig i min egen tradition. Därför skulle det inte falla mig in att fira Ramadan, lika lite som jag planerar att börja fira den judiska sabbaten eller någon hinduisk eller buddhistisk högtid.

Men så var det detta med "i normala fall". Från regler finns det undantag, brukar det sägas. Jag skulle hellre säga: generella regler och principer kan inte fånga tillvarons komplexitet. (Det är därför Jesus ger oss fler liknelser än regler!) Det kan finnas omständigheter då det som "normalt" skulle vara tveksamt är ok, eller till och med beundransvärt. Den lokala, partikulära kunskapen har alltid företräde framför den generella. McLarens fasta måste ses mot bakgrund av en speciell situation, nämligen den ökande polariseringen mellan kristna och muslimer i världen och den mörka bilden av islam inte minst i USA. Mot bakgrund av denna lokala situation måste McLarens beslut att fasta under Ramadan bedömas, och då är jag inte alls benägen att fördöma honom. Pekka Mellergård tycks resonera på ett liknande sätt när han skriver:

"Men jag tittade in på [McLarens] blogg-kommentar om Ramadan, och känner igen resonemanget från flera av de EFK-missionärer som arbetar i muslimska kontexter! ... [D]e är definitivt inte av den typ som gör avkall på bekännelsen om Jesus som 'enda vägen'. Jag tror också att en sådan EFK-profil som Lars Mörling ofta har valt att fira Ramadan, just för att visa respekt och skapa öppningar i sina kontakter med muslimer. Jag har själv arbetat som läkare i Saudiarabien i fyra år. Och jag kan bara säga att några av de bästa öppningarna till samtal om Jesus och kristen tro var när muslimska kollegor fick klart för sig att det fanns kristna kollegor som fastade och bad på regelbundna tider – inklusive under Ramadan."

I en given kulturell situation kan det alltså finnas skäl att agera på ett visst sätt utan att för den sakens skull hävda att det sätt på vilket man handlar ska upphöjas till allmän lag och göras över allt och alltid. (Kant har fel, med andra ord)

Sen måste jag ju påpeka att det finns en rad värre praktiker man kan delta i som kristen än den muslimska fastemånaden! Det är till exempel värre att sjunga nationalsången än att fira Ramadan. Att sjunga den svenska nationalsången är ju att delta i en sekulär dyrkan av nationen, ändå gör de flesta av oss det utan att tänka närmre på saken. Andra saker som kan diskuteras - jag säger inte att de är fel, utan att de kan diskuteras - är att ägna sig åt vapenbyggande, aktiehandel eller modeindustrin. Vidare kunde vi istället för McLarens möte med islam diskutera de influenser vi själva mottagit från underhållningskultur, marknadstänkande och managementkultur. Vi är väldigt bra på att undvika "religiös synkretism" i frikyrkan, men mycket sämre på att avslöja sekulär dito.