Varför skola männskor strida?

När jag skrev förordet till min Lewi Pethrus-bok kände jag ett behov att förklara mig. I nästan varje kapitel tar teologiska och kyrkopolitiska strider ett stort utrymme. Varför hade jag valt att fokusera så mycket på det? Svaret var nästan för enkelt: boken bygger på brevväxlingar, och under strider skrivs det många och ofta bra, eller i alla fall intressanta, brev! Mycken historisk forskning funkar så: när allt är som vanligt kanske livet är som bäst (ja, det var ett Tomas Sjödin-citat), men det finns inte mycket att skriva hem om, och vardagen lämnar således ett begränsat arkivmaterial efter sig.

Eftersom jag hållit på en del med 1900-talsforskning har jag då och då haft glädjen att träffa människor som relaterar till det jag studerar; huvudpersoner i skeenden jag sökt beskriva, eller bara iakttagare. Jag skrev min första uppsats om förnyelseväckelsen reste jag Sverige runt i en vecka och samtalade med pastorer som befann sig på olika sidor i de strider som den väckelsen gav upphov till. Då var de unga, och ibland arga. Nu gamla och... inte lika arga.

Det som slog mig under den resan var istället hur lika de var. Det var inte bara det att de alla erbjöd mig grädde till bryggkaffet, utan de talade också på samma sätt om samma saker, med samma längtan. De ville samma saker: väckelse, Guds rikes utbredning, trohet mot Bibelordet. De var alla så fina, goda människor; gästvänliga och generösa. Jag tänkte när jag gick från möte till möte: hur är det möjligt att dessa goda, varma människor råkar i luven på varandra?

Men det hade de gjort, och det fanns verkligen skillnader mellan dem. Det fanns olika teologiska betoningar, och sånt är viktigt eftersom teologi är vad kristna människor lever - eller bör leva - sina liv efter. Man bör undvika naiv dealism på denna punkt, för vad är värt att strida om, om inte det? Det kommer till punkter i kyrkans historia då en linje måste dras, då strider måste utkämpas, strider som leder till att somliga hamnar utanför. Men, och detta är viktigt, dessa tillfällen borde egentligen vara långt färre än vad som i realiteten blivit fallet.

"Bloggosfären" (det är ett så töntigt ord, men vad gör man!) har för mig varit en källa till intellektuell stimulans, nya bekantskaper och tillfällen att få reflektera kring viktiga saker. Men det har också samtidigt inte sällan varit orsak till vrede och frustration och en plats där ens arroganta jag får breda ut sig lite väl mycket. Paradoxalt nog verkar det ibland som att internet är en kommunikationsform som för oss längre ifrån varandra, istället för närmare. Kommunikationen ökar kvantitativt men kvalitén går ner.

Hur som helst, för att knyta ihop dessa trådar, så har jag genom mina studier tvingats reflektera en del kring detta med strider och bråk i allmänhet, och tänkte i all ödmjukhet dela med mig av några små funderingar. Här följer alltså en liten lathund för undvikandet av onödiga teologiska stridigheter, förhoppningsvis tillämpbar även i bloggosfären.

1. Se till att det mesta av din energi går till att bygga upp, snarare än att klaga på eller försöka riva ner något dåligt. Visst, dåliga saker - dålig teologi - förtjänar att dö, men vad hjälper det en människa om hon motbevisar alla världens villolärare men förlorar sin själ? Att ha ett eget sammanhang - typ en församling - som man tror på, älskar och där man lägger sin energi hjälper en att bevaras sund i tro och liv. Sysslar man för mycket med mörkret är risken stor att det tar över ens själ. Det kan finnas stunder då man måste "träda upp" (även om de tillfällena är färre än en del av oss kanske tror), men då bör man göra det koncentrerat, välgenomtänkt och sedan gå vidare. Inte återvända gång efter annan till samma trätopunkt.

2. Låt tiden pröva vad som är gott. På deras frukt ska ni känna dem, sa som bekant Jesus. Tiden prövar det mesta. De flesta villoläror etc dör ut av sig själva efter en tid. När en kontroversiell församling i Sverige drog igång under 90-talet sa en person i min närhet "Ge det tio år, så får vi se." Det tog just tio år, sedan var församlingen upplöst.

3. Träffa människor du är oense med. De allra flesta strider beror på missförstånd, fördomar om den andre, och på att man sitter ensam på sin kammare - eller med en grupp likasinnade - och hetsar upp sig. Att möta människor är långt, långt bättre. Då skapas en relation, man får ett ansikte, någon att älska. Och kärleken överskyler en myckenhet av synder. När man möter någon inser man ofta "var den personer kommer ifrån". Man kanske inte tycker att det han eller hon säger är bra, men man förstår varför han/hon säger det; vilka erfarenheter etc som ligger bakom. Det gör att man kan känna sympati med ärendet, som då också framstår som mindre hotfullt, även om man inte gillar formuleringar etc.

4. Se skillnader som en rikedom, inte hotfulla. Den kristna församlingen är en kropp, och inte alla lemmar har samma uppdrag. Vissa personer/rörelser kan ha en särskilt uppgift eller kallelse att betona en aspekt av evangeliet, men det behöver inte betyda att alla ska göra samma sak. Jag tror mer och mer att vi måste leva i Jesu efterföljd som kollektiv, inte individer, eftersom ingen enda av oss kan leva detta liv fullt ut. Vi hittar olika spår som vi renodlar: läraren, den som går till samhällets utstötta, förebedjaren, tröstaren, etc. Alla kan göra något av detta, men ingen kan göra allt detta fullt ut. Därför behöver vi varandra, lemmarna i en kropp, för att Kristi liv återigen ska uppenbaras på jorden. Inte genom en människa, utan genom församlingen. Relationen mellan kyrkorna kan ses på samma vis: alla behöver inte fira gudstjänst på samma sätt, betona samma verksamheter, etc. Mångfalden kan vara en rikedom.

5. Inse att allt tal om Gud är styckverk. Gud är större än vad vi kan tänka, erfara eller uttrycka. Allt tal om Gud, all teologi, är med nödvändighet ofullkomligt. Ingen av oss förmår att uttrycka eller fånga in hela sanningen. Detta är inte "postmodernt flum", utan djupt bibliskt och förankrat i kyrkans tradition. Gud bor i ett ljus som ingen kan nalkas, som Paulus skriver, och vidare: vem kan känna hans tankar eller utrannsaka hans beslut? Detta innebär inte att det är godtyckligt vad vi säger om Gud - att "anything goes" - men vi borde genom att tänka på detta få en viss distans till vad vi säger. Personer som tycker annorlunda än oss behöver inte nödvändigtvis ha "fel" eftersom sanningen är så stor att två påståenden som säger emot varandra kan vara riktiga samtidigt (jämför det banala exemplet med påståendena "Livet är kort" och "Livet är långt" - båda rymmer sanning!) Och omvänt: när vi hör någon som vi tycker "har fel" kan det vara värt att påminna sig om att vi också "har fel", dvs. att vår uppfattning om Gud är bristfällig.