President Obama!

När de första rapporterna från Virginia flashade förbi med McCain i en stor ledning sjönk hjärtat för en stund. Men det var enda gången. Och efter att Pennsylvania och Ohio gått till Obama var det klart, och TV-bolagen väntade bara på att vallokalerna i Los Angeles skulle stänga. Så gick McCain ut och återtog lite av sin själ och värdighet genom ett bra förlorar-tal, där han äntligen tog kontroll över den republikanska mobben, och Obama vandrade samlad och synbart tagen till talarstolen visade än en gång att han faktiskt är Platons idealhärskare: filosofen som blivit kung! Som en av våra grannar utbrast: "It feels so good to finally have a president that's actually smarter than me!"

Några tankar om detta:

1. Obama är den första politiska ledare som jag och säkert många i "min generation" har upplevt som verkligt inspirerande. Jag kan förstå den person som går för att Obama säger "gå". Jag kan förstå det för att jag känner just samma känsla i min egen kropp när jag ser talen, klippen, leendet. Om Obama bad amerikanarna att köra mindre bil (eller vilka uppoffringar han nu kan komma att be dem om i framtiden...) så är jag säker på att många skulle lyssna och göra så. Naturligtvis måste man ha viss distans till en sådan känsla, men det är viktigt att känna efter. Bland annat därför att det är först genom att själv känna så som det är möjligt att förstå hur många tyskar måste ha känt när deras frälsare beträdde tronen 1933 - inga jämförelser i övrigt, naturligtvis. Makt, inflytande och förmåga att inspirera är inte något ont i sig. Det är en kraft som kan vändas mot ont eller gott. Sällan har någon president flyttat in i Vita huset med ett starkare mandat. Låt oss hoppas på goda konsekvenser.

2. I sitt tal berättade Obama historien om Amerika under 1900-talet, och det som historien om ett folk som har besegrat svårigheter. Han använde livet av en 106-årig kvinna som lins, och tog lyssnarna genom ekonomisk depression, världskrig, månlandning, medborgarrättsrörelsen och Berlinmurens fall. Det var en kraftfull uppvisning i retorikens och berättelsens makt. Man kan berätta om Amerika på 1900-talet på så många olika sätt. Men när Obama berättade då lyssnade folk och nickade och sa: "Ja, detta är vi, detta är vår berättelse." Ett sådant medgivande är onekligen oerhört problematiskt för en kristen, för berättelsen om nationen får inte vara vår primära berättelse. Men när den levereras med en sådan kraft, och mot en så mörk fond som Bush-åren utgör, blir den oerhört svår att motstå. Under de senaste åren har amerikanska teologer kunnat peka på det orimliga i att kristna t.ex. svär trohet till den amerikanska flaggan. Deras jobb blev helt plötsligt mycket svårare, men inte desto mindre viktigt. Det måste vara möjligt att artikulera en teologi som samtidigt talar om att delta i kulturen i glädje över det som faktiskt är Guds skapelse, utan att vi för den sakens skull ger upp vår primära berättelse som kristna.

3. Amerikanarna förstår nog inte hur mycket detta förändrar bilden av dem utomlands. Delvis för att de inte riktigt fattat hur mörk den varit. På ett sätt kommer bilden vara ännu ljusare än för tio år sedan. Amerikanarna har ju haft ryktet om att vara rika, arroganta och okunniga länge, men på senare år har all frustration liksom projicerats på George W Bush. Och när han nu försvinner för att ersättas av denna "knight in shining armor" så vänds bilden av amerika från mörker till ljus. Och det unnar jag dem faktiskt: att äntligen få ha en president som de kan vara verkligt stolta över. Så länge de inte glömmer bort 2 Kor 10:17.

(Uppdaterng: kolla gärna in Magnus Malms artikel om Obama och kristen tro & politik)