Wednesday, November 05, 2008

President Obama!

När de första rapporterna från Virginia flashade förbi med McCain i en stor ledning sjönk hjärtat för en stund. Men det var enda gången. Och efter att Pennsylvania och Ohio gått till Obama var det klart, och TV-bolagen väntade bara på att vallokalerna i Los Angeles skulle stänga. Så gick McCain ut och återtog lite av sin själ och värdighet genom ett bra förlorar-tal, där han äntligen tog kontroll över den republikanska mobben, och Obama vandrade samlad och synbart tagen till talarstolen visade än en gång att han faktiskt är Platons idealhärskare: filosofen som blivit kung! Som en av våra grannar utbrast: "It feels so good to finally have a president that's actually smarter than me!"

Några tankar om detta:

1. Obama är den första politiska ledare som jag och säkert många i "min generation" har upplevt som verkligt inspirerande. Jag kan förstå den person som går för att Obama säger "gå". Jag kan förstå det för att jag känner just samma känsla i min egen kropp när jag ser talen, klippen, leendet. Om Obama bad amerikanarna att köra mindre bil (eller vilka uppoffringar han nu kan komma att be dem om i framtiden...) så är jag säker på att många skulle lyssna och göra så. Naturligtvis måste man ha viss distans till en sådan känsla, men det är viktigt att känna efter. Bland annat därför att det är först genom att själv känna så som det är möjligt att förstå hur många tyskar måste ha känt när deras frälsare beträdde tronen 1933 - inga jämförelser i övrigt, naturligtvis. Makt, inflytande och förmåga att inspirera är inte något ont i sig. Det är en kraft som kan vändas mot ont eller gott. Sällan har någon president flyttat in i Vita huset med ett starkare mandat. Låt oss hoppas på goda konsekvenser.

2. I sitt tal berättade Obama historien om Amerika under 1900-talet, och det som historien om ett folk som har besegrat svårigheter. Han använde livet av en 106-årig kvinna som lins, och tog lyssnarna genom ekonomisk depression, världskrig, månlandning, medborgarrättsrörelsen och Berlinmurens fall. Det var en kraftfull uppvisning i retorikens och berättelsens makt. Man kan berätta om Amerika på 1900-talet på så många olika sätt. Men när Obama berättade då lyssnade folk och nickade och sa: "Ja, detta är vi, detta är vår berättelse." Ett sådant medgivande är onekligen oerhört problematiskt för en kristen, för berättelsen om nationen får inte vara vår primära berättelse. Men när den levereras med en sådan kraft, och mot en så mörk fond som Bush-åren utgör, blir den oerhört svår att motstå. Under de senaste åren har amerikanska teologer kunnat peka på det orimliga i att kristna t.ex. svär trohet till den amerikanska flaggan. Deras jobb blev helt plötsligt mycket svårare, men inte desto mindre viktigt. Det måste vara möjligt att artikulera en teologi som samtidigt talar om att delta i kulturen i glädje över det som faktiskt är Guds skapelse, utan att vi för den sakens skull ger upp vår primära berättelse som kristna.

3. Amerikanarna förstår nog inte hur mycket detta förändrar bilden av dem utomlands. Delvis för att de inte riktigt fattat hur mörk den varit. På ett sätt kommer bilden vara ännu ljusare än för tio år sedan. Amerikanarna har ju haft ryktet om att vara rika, arroganta och okunniga länge, men på senare år har all frustration liksom projicerats på George W Bush. Och när han nu försvinner för att ersättas av denna "knight in shining armor" så vänds bilden av amerika från mörker till ljus. Och det unnar jag dem faktiskt: att äntligen få ha en president som de kan vara verkligt stolta över. Så länge de inte glömmer bort 2 Kor 10:17.

(Uppdaterng: kolla gärna in Magnus Malms artikel om Obama och kristen tro & politik)

16 Comments:

Blogger Michael G. Helders said...

Ja en duktig talare är han åtminstone! Var ju som att se Joel Osteen eller nån annan smörig väckelse predikant- i morse när han hålt sin seger tal...Charmisma har Obama, och svårt att inte tycka om honom...

Lite pinsamt vart det dock i går, jag sa till min Anna "när antikrist träder fram kommer han vara lika "smooth" som Obama, oberoende nu om antikrist är en amerikansk president eller påven"- sen visade det sig på "debatt" att tydligen många som tror att Obama är antikrist...Så långt vill jag inte gå!- Men om han förklädas till ljusets ängel eller om han inte behöver en förklädnad för tiden visa.

10:13 AM  
Anonymous Anonymous said...

Joel ärligt talat - jag kunde bry mig mindre. Som gudsrikesmedborgare tror jag inte vi ska låta oss imponeras av världens ledare. Vi ska inte sätta vårt lit, hopp eller lojalitet till dem.

fred
/David Å

10:20 AM  
Blogger Ludvig said...

Hey Joe! Grattis får man la säga! Det känns som en frisk fläkt och vi är glada här hemma också! (Fast man får egentligen inte glädja sig åt något USA gör i Sverige, en viss fadd eftersmak måste lämnas...)

Roligast igår var ändå att Fredrik och Filip hade valvaka hela natten på kanal5.

12:00 PM  
Anonymous Anonymous said...

Ja är helt upp i det blå med det här och fortfarande hög på socker men trevligt med analysen.

När det gäller antikrist så finns det väl en del som talar emot att det skulle kunna vara Obama just nu iallafall.

Skulle man kunna se att USA i allmänhet blir smartare nu, utifrån den bilden dom ges nu i och med deras nya president?

12:37 PM  
Blogger Lars Gunther (itpastorn) said...

Ursäkta om jag inte delar din entusisasm.

Verbal rörlighet är inte detsamma som intelligens och klokhet. Ryktet om Bushs dumhet är betydligt överdrivet! Obamas klokhet är ännu obevisad.

Som lärare möter jag ofta elever vars kunskap och fattningsförmåga övergår deras formuleringsförmåga - och vice versa.

Och om styrkan i mandatet - tja, vad sägs om Ronald Reagans seger med 44-6 i delstater 1980 och 49-1 i antal delstater som uppföljning 1984? Att killen sedan avgick 1988 med en enorm approval rating verkar de flesta svenskar aldrig ha fattat.

Vad utmärkte Ronald Reagan? Förmågan att tala inspirerande!

En annan jämförelse, som är betydligt viktigare än tyska diktatorer från 30-40-tal är Tony Blair. Det fanns en given ledare, Gordon Brown, liksom Hillary var "given" i USA. Det började med ett tal på en partikongress. Talförmågan ensam skapade en massiv entusiasm. "Nya labour" lanserades - förändring var nyckelordet. Makten erövrades medelst ett segerval av "landslide" format. Obamas ingång är kusligt lik Tony Blairs, låt oss - för världens skull - hoppas på en bättre utgång.

Låt oss också för de fattigas skull hoppas att han verkligen tvingas backa i frågorna som rör protektionism och frihandel.

Och för inte minst de kristna i Iraks skull hoppas att han inte genomför någon huvudlös reträtt därifrån. Kom ihåg att hans tilltänkta rådgivare Samantha Powers under Iraks värsta år 2006 rekommenderade ett tillbakadragande så snabbt som på 90 dagar, med folkomflyttningar och ökat "flyktingmottagande" om 10000 individer för att förhindra folkmord i reträttens spår. Tack och lov att hon försa sig om Hillary Clinton och tvingades lämna kampanjen.

Slutligen: Jag är rädd för en stor besvikelse, inte för att Obama är dålig, utan för att man projicerat förhoppningar på honom som han själv aldrig uttryckt.

7:29 PM  
Blogger joelh said...

lars: jämförelsen med reagan är intressant på många sätt. som jag skrev i det förra inlägget som kom reagan till makten med löfte om att "återupprätta", men då var berättelsen (och de amerikaner som sökte återupprättelse) en annan. Obama kommer med liknande löften, men utifrån en annan berättelse. Vågar man hoppas att Obamas presidentskap blir lika framgångsrikt som Reagans?

Tack för blair-kopplingen. den är väldigt relevant och intressant. Inte minst för vad den säger om vår tid, och vårt sätt att välja ledare. Men jag hoppas verkligen att du förstod att jag inte jämförde Obama och Hitler (såsom du jämför Obama och Blair), utan den respons de väckt hos sina efterföljare.

david: jag förstår inte riktigt din kommentar. Håller med om "lit, hopp och lojalitet", men tvekar lite inför att "inte bry sig". Kan det inte vara kyrkans roll att t.ex. kritisera världens ledare. Är inte det att bry sig? Och om det är ok att "lägga sig i" genom att kritisera, hur motiverar man att det inte är ok att "imponeras" eller säga "well done!" till en politisk ledare?

ludvig: valvakade de från sverige eller från usa?

10:40 PM  
Anonymous Anonymous said...

joel
jag har bara förvånats över den entusiasm som du har uttryckt för denna man - därav "jag kan inte bry mig mindre" även om obama är bättre än Bush så bygger demokraternas politik på kapitalism och militarism vilket går tvärtemot gudsrikesvärderingarna. Jag menar inte att vi inte ska bry oss - efterföljelse är politik. Jag tror också att vi som kristna ska be för ledare - vi ska däremot INTE rösta på dem. Vi har bara en Herre och kan därför inte sätta vår lojalitet till en politisk världslig ledare.
ungefär så tänker jag...

9:19 AM  
Anonymous Anonymous said...

David skrev förra kommentaren

9:21 AM  
Blogger joelh said...

david:
jag har inte röstat på obama! jag förstår dina invändningar, och det är klart att man ska "förhålla sig kritisk" etc till sin omgivning. Men om världen är Guds skapelse bör man väl också kunna glädja sig över och njuta av den? Givetvis är den politiska processen korrumperad, men det är egentligen allt i tillvaron. Om man kan glädja sig över en bra film, en vacker fotbollsmatch eller en god bok så borde man också kunna glädja sig över (eller förfäras av, om den är dålig) vissa aspekter av en presidentvalskampanj - en snygg reklamfilm, ett bra svar i en debatt, eller presidentens vackra leende!

12:09 PM  
Blogger David Åhlén said...

nej, men om du hade varit amerikansk medborgare så antar jag att du skulle ha gjort det - efter vad jag läst av denna blogg iaf;)
givetvis ska vi njuta över det vackra i vår värld. personligen har jag väldigt svårt bara att se hur presidentkampanjer och reklam för dem skulle vara ngt vackert..? vi ska inte låta oss luras av systemets trick...

3:36 PM  
Blogger joelh said...

david: allt är blandat. Naturligtvis finns det mycket fulhet i presidentvalssystemet, och det måste man också vara medveten om.

Men hur långt sträcker sig din puritanism i detta avseende: ser och uppskattar du Hollywood-filmer? Independent-filmer? Svensk film? Bergman-filmer? Allt detta är ju korrumperat i viss grad. Lyssnar du på radio? Reklamradio? P1? P2? Vad är rent, och vad är orent? vad är okej att uppskatta, och vad ska man ta avstånd ifrån?

4:56 PM  
Anonymous Anonymous said...

Och glöm inte att vår liberala demokrati kommer ur en kristen teologisk reflektion, vilket borde betyda att allt i detta system inte kan vara helt fult. Blandat som sagt...//Peter

7:53 PM  
Blogger David Åhlén said...

peter vår liberala demokrati bygger på militär makt - den teologiska reflektionen du talar om har inte varit tillräckligt radikal isf.

joel
för mig handlar det om andlig urskiljning. Jag är inte kulturfientlig - jag tittar på film (mestadels independent), lyssnar på musik (mestadels independent), radio (inte reklamradio), följer nyheterna via internet. Men jag äter inte vad som helst - vi måste lära oss att lyssna på Andens röst. jag har massa skivor hemma som jag aldrig lyssnar på längre för att det finns en demonisk makt i musiken. För några år sedan hade jag smålett åt det här men idag tar jag det på allvar för jag vet att det har skadat min själ.

9:44 AM  
Blogger Samuel said...

Peter glöm inte att apartheid började som en teologisk reflektion.

Jag tror att vi kristna ska engagera oss. Men inte som sekulära utan som Kristna. Obama är en sekulär president och vi måste från kyrkan utmana hans berättelser. Jag menar bara det lustiga i hur han får in berlinmurens fall i den amerikanska historien. Dom flesta amerikaner frågar sig säkert fortfarande varför nazisterna byggde den överhuvudtaget.

Som symbolik förstår jag värdet i en svart president men det förändrar väldigt lite. Men Joel Skriv gärna ett inlägg hur du tänker angående att delta i kulturen.

10:45 AM  
Blogger joelh said...

samuel: ska försöka göra det, men jag är inte riktigt klar över frågan än... Jag håller med David om att det finns saker som man ska undvika, men exakt vad tror jag varierar mellan tider och personer. Som alltid är det svårt att sätta upp generella gränser och regler: dygder gestaltas i heliga människor. Alltså: man kan inte säga "detta mått av deltagande är lämpligt för alla", utan det varierar helt enkelt. Inte minst är det en fråga om kallelse: för somliga kan ett totalt tillbakadragande vara en kallelse, för att visa oss andra att vi inte är beroende av den sekulära kulturen. Jag tror dock inte att världen är helt "svart" (och givetvis inte heller att kyrkan är helt "vit"), och därför kan det vara värdefullt också för egen del att delta i kulturen. För ytterst kommer all sanning, skönhet och rätt från Gud. Man kan tänka på Paulus ord till Filipperna: [parafras] "Och så mina kära, allt som är gott, äkta, sant, etc. ta vara på detta."

2:35 PM  
Blogger Samuel said...

När blir man färdig med en sådan fråga? men jag förstår vad du menar.

Väntar på inlägget... Ska nog lyssna på din far ikväll.

5:17 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home