Wednesday, May 07, 2008

Klargörande 2: Elitism

Även om en lista som den jag gjorde är rätt mycket ”på skoj” så var det med tvekan jag listade ”elitism” som något som ”har något att lära oss idag.” Och kanske borde jag inte ha gjort det, med tanke på de rätt otäcka saker som finns i det begreppet. Men när det nu ändå är gjort, låt mig försöka förklara…

Egentligen handlar det inte så mycket som ett bejakande av elitism, som en kritik av demokrati. Och jag tvivlar på att detta låter så mycket bättre i någons öron, men ge mig chansen lite till! Låt mig först betona: Jag är inte kritisk till demokrati som styrelseskick. Däremot är jag kritisk till demokrati som en slags övergripande meta-ideologi. I förening med den postmoderna tidsandan har demokratitänket lett till ett ”allt är lika”-sätt att resonera som står mig upp i halsen. Det finns enligt detta tankesätt ingen absolut skillnad mellan T S Elitot och Fem-böckerna. Allt är relativt, och bara en fråga om tycke och smak. Och när en viktig politisk fråga – typ en utrikespolitisk kris – diskuteras i media då får experterna lika mycket TV-tid som ”mannen på gatan.” Och nu menar jag varken att ”mannen på gatan” inte kan se sanningar, eller att ”experterna” aldrig kan missta sig gruvligt. Allt det händer – hela tiden. Men det är skillnad att tala om denna möjlighet, och att göra den till regel och sätta den i system.

För bakom detta ligger en ovilja att inse att kvalitet kräver tid och ansträngning. Detta gäller på alla områden i livet: tankearbete, konstnärligt skapande eller hantverkande. Det tar tid att göra väl, och ibland tar det också tid att lära sig uppskatta kvalitet. Men vi kräver istället att vi ska har tätt att höras ”på samma villkor” som den som ägnat ett liv åt att fördjupa sig på något område. Och om vi inte uppskattar ett komplicerat konstverk då avfärdar och förlöjligar vi det direkt istället för att rikta kritiken mot oss själva: kan det vara så att jag inte har tillräcklig kunskap för att ta till mig detta?

Och vad brukar man kallas om man framför såna här åsikter. Jo, elitist. Så utifrån denna omvända logik satte jag ordet på listan.

Ett intressant exempel på demokratiseringstänkets inverkan på religionen utgör metodismens flytt till Amerika. Grundaren John Wesley hade sagt något i stil med: ”Det finns något som heter ’den fulla helgelsen’ och den kan man uppnå i det här livet. Men det är bara några få som når hit, och de gör det först efter mycket andlig övning.” Men så exporteras Wesleys lära till det av demokrati och masskonsumism präglade USA – och vad händer? ”Den fulla helgelsen” går från att vara ett mål uppnåeligt för några få, till att bli något som alla kan få del av här och nu. Borta är alla ansträngningar, borta är idén om att det som smakar faktiskt ibland också kostar. Forskarna debatter om huruvida Wesley nånsin uppfattade sig själv som ”fullt helgad”, men i USA blev den fulla helgelsen ett inträdeskrav till pastorsyrket.

Konsekvensen blir naturligtvis ytlighet, såväl moraliskt som andligt och teologiskt. Om vi istället kunde ta ansträngningen och behovet av den på allvar så tror jag faktiskt att vi skulle vinna mycket. Till att börja med skulle vi vinna fördjupning. Enda sättet som det är möjligt att tro på ”instant sanctification” är ju om man har en väldigt ytlig syn på vad helgelse innebär. Men dessutom tror jag att det skulle det leda till en inre befrielse för många. Detta är paradoxalt, för spontant kanske det låter som att ”allt är gratis” är ett bättre budskap än att säga ”fördjupning är förknippat med ansträngningar och försakelse.” Men att säga att jag kan uppnå idealet – ”den fulla helgelsen” – här och nu är ju trots allt att sätta en viss press på människor. Om man däremot inser att livet är en livslång vandring mot en allt större fullkomlighet, då blir det inte så farligt att jag inte lever upp till de stora kristna förebildernas liv. Vi blir aldrig färdiga, och det är som det ska.

7 Comments:

Anonymous peter said...

"Är det bra med elitism? Jag tycker vi låter SVENSKA FOLKET bedöma!":) Hemska uttryck.

Sen är kanske inte elitism ett storord direkt. Med nyauktoritära vindar a la Jan Björklund i samhället vill jag undvika att använda detta ord. Tillsammans med ord som disciplin, hårdare tag i skolan och ordning och reda blir det osmakligt.

Hur ser du på Wesleys tro på människans förmåga att nå perfektion? Är det möjligt att bli perfekt i detta livet, om än endast på ett moraliskt plan som Wesley hävdade? Jag är tveksam både med hänsyn till traditionen (ex Nyssa) och vår tids insikt om förnuftets och handlingens intima samband. Wesley menade väl att perfektion på intellektets nivå var omöjligt?

Det är intressant med din iakttagelse av metodismen i USA. Den påminner mig om min tonårstid och talet om andedopet och tungotalet som något tillgängligt för alla då och där. Poängen med god kristendom är väl, ur ett psykologiskt perspektiv, att den håller begäret levande. Vårt begär efter Gud får aldrig mättas med färdiga sanningar eller uppnåbara mål såsom perfektionen. Eller?

9:07 AM  
Blogger joelh said...

Håller med om att "elitism" egentligen bär för otäcka konnotationer för att nånsin användas positivt. (Mea culpa!) Det är ju egentligen bara den moderna konservatismens motbild till den lika moderna liberalismen. Vi behöver den berömda tredje vägen!

Jag tror inte på moralisk perfektion i detta liv. nu är ju den mångordige mr Wesley lite motsägelsefull, och talar ju oftare om "perfect love" än "entire sanctification". Men nej. (Jag minns när jag första gången förstod att Origenes predikade på liknande sätt - det tog mig ett tag att förlåta honom!)

Helt riktig med kopplingen holiness och pingstväckelse. Pingst kommer ju ur holinessrörelesn och bara la till "andedopet" enligt samma teori som man hade talat om helgelsen. (Fast i den baptistiska grenen av pingstväckelsen skippade man helgelsen. Det är därför vi inte har den läran i svensk pingströrelse)

1:39 PM  
Blogger Joel Appelfeldt said...

Hej, och kul att ses igår på samtalskvällen. Hittade till din blogg häromdagen, fin läsning.

Elitism smakar lite bättre nu faktiskt...

5:47 PM  
Anonymous peter said...

Joel: Om jag inte minns fel var väl en av de saker som Wesley reagerade mot i herrnhutismen just tanken om någon form av "instant sanctification" som uppstod när herrnhutismen "ballade ur"? Jag har för mig att jag läste lite olika varianter av denna schism. Där är ju Wesleys tanke om ett (ständigt?) fortskridande, även om han heller inte tog sig ur moderniteten. Han blev väl lite av en romantiker med sin "andliga empirism"...

1:12 PM  
Blogger joelh said...

joel a: tack för uppmuntran. hoppas bara inte det smakar FÖR bra! :)

peter: jo wesley ogillade herrnhutismen, även om jag är lite för dåligt insatt i orsakerna till det. han är intressant i sin pendling mellan modernitet/upplysning och det karnevalistiska. david hemptons "Methodism: Empire of the Spirit" har ett eller ett par intressanta kapitel om detta. på ett sätt kan man ju säga att Wesley systematiserar den ortodoxa läran om gudomliggörelse.

2:15 PM  
Anonymous peter said...

Jag har för mig att Wesley mötte herrnhutismen på resa i USA och kände igen det han mötte från sitt tidigare möte med mystiken. Herrnhutismen kom bland annat att förringa nådemedlen och menade att den totala frälsningen kom direkt i varje människas inre.

Ja, en systematisering men även en internalisering och individualisering va? Liksom mystiken i allmänhet vid denna tid. Gudsmötet sker väl främst på ett inre, känslomässigt plan. Men han är som du säger spännande och försöker att balansera upp sin betoning på upplevelsen med det sociala

4:18 PM  
Blogger Joel Appelfeldt said...

Joelh: Ja, vi kan ju hoppas...

12:22 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home