Klargörande 2: Elitism

Även om en lista som den jag gjorde är rätt mycket ”på skoj” så var det med tvekan jag listade ”elitism” som något som ”har något att lära oss idag.” Och kanske borde jag inte ha gjort det, med tanke på de rätt otäcka saker som finns i det begreppet. Men när det nu ändå är gjort, låt mig försöka förklara…

Egentligen handlar det inte så mycket som ett bejakande av elitism, som en kritik av demokrati. Och jag tvivlar på att detta låter så mycket bättre i någons öron, men ge mig chansen lite till! Låt mig först betona: Jag är inte kritisk till demokrati som styrelseskick. Däremot är jag kritisk till demokrati som en slags övergripande meta-ideologi. I förening med den postmoderna tidsandan har demokratitänket lett till ett ”allt är lika”-sätt att resonera som står mig upp i halsen. Det finns enligt detta tankesätt ingen absolut skillnad mellan T S Elitot och Fem-böckerna. Allt är relativt, och bara en fråga om tycke och smak. Och när en viktig politisk fråga – typ en utrikespolitisk kris – diskuteras i media då får experterna lika mycket TV-tid som ”mannen på gatan.” Och nu menar jag varken att ”mannen på gatan” inte kan se sanningar, eller att ”experterna” aldrig kan missta sig gruvligt. Allt det händer – hela tiden. Men det är skillnad att tala om denna möjlighet, och att göra den till regel och sätta den i system.

För bakom detta ligger en ovilja att inse att kvalitet kräver tid och ansträngning. Detta gäller på alla områden i livet: tankearbete, konstnärligt skapande eller hantverkande. Det tar tid att göra väl, och ibland tar det också tid att lära sig uppskatta kvalitet. Men vi kräver istället att vi ska har tätt att höras ”på samma villkor” som den som ägnat ett liv åt att fördjupa sig på något område. Och om vi inte uppskattar ett komplicerat konstverk då avfärdar och förlöjligar vi det direkt istället för att rikta kritiken mot oss själva: kan det vara så att jag inte har tillräcklig kunskap för att ta till mig detta?

Och vad brukar man kallas om man framför såna här åsikter. Jo, elitist. Så utifrån denna omvända logik satte jag ordet på listan.

Ett intressant exempel på demokratiseringstänkets inverkan på religionen utgör metodismens flytt till Amerika. Grundaren John Wesley hade sagt något i stil med: ”Det finns något som heter ’den fulla helgelsen’ och den kan man uppnå i det här livet. Men det är bara några få som når hit, och de gör det först efter mycket andlig övning.” Men så exporteras Wesleys lära till det av demokrati och masskonsumism präglade USA – och vad händer? ”Den fulla helgelsen” går från att vara ett mål uppnåeligt för några få, till att bli något som alla kan få del av här och nu. Borta är alla ansträngningar, borta är idén om att det som smakar faktiskt ibland också kostar. Forskarna debatter om huruvida Wesley nånsin uppfattade sig själv som ”fullt helgad”, men i USA blev den fulla helgelsen ett inträdeskrav till pastorsyrket.

Konsekvensen blir naturligtvis ytlighet, såväl moraliskt som andligt och teologiskt. Om vi istället kunde ta ansträngningen och behovet av den på allvar så tror jag faktiskt att vi skulle vinna mycket. Till att börja med skulle vi vinna fördjupning. Enda sättet som det är möjligt att tro på ”instant sanctification” är ju om man har en väldigt ytlig syn på vad helgelse innebär. Men dessutom tror jag att det skulle det leda till en inre befrielse för många. Detta är paradoxalt, för spontant kanske det låter som att ”allt är gratis” är ett bättre budskap än att säga ”fördjupning är förknippat med ansträngningar och försakelse.” Men att säga att jag kan uppnå idealet – ”den fulla helgelsen” – här och nu är ju trots allt att sätta en viss press på människor. Om man däremot inser att livet är en livslång vandring mot en allt större fullkomlighet, då blir det inte så farligt att jag inte lever upp till de stora kristna förebildernas liv. Vi blir aldrig färdiga, och det är som det ska.