Ekman blir katolik: historia och mening

I början av 2000-talet plockade jag upp de första signalerna på att Ulf Ekman på allvar började orientera sig mot en bredare, historisk kyrklig tradition.  Det var överraskande, eftersom Ekman setts som en typisk väckelsepredikant som ville bort med det gamla och bygga något nytt – på biblisk grund, givetvis. Sedan dess har han sakta men säkert orienterat sig mot den Katolska kyrkan, och bit för bit analyserat och kommenterar dess läror på ett positivt och bejakande sätt.

Därför är det som hänt i en mening ingen nyhet, för den som faktiskt läst vad han har skrivit.

Som jag uppfattar det är några viktiga hållpunkter på resan

• Åren i Jerusalem 2002–2005, då han mötte en levande historisk kristendom. 
• Mötet med påvens predikant Raniero Cantalamessa, förgrundsgestalt för karismatiska katoliker, 2006 (på Bjärka-Säby!) 
• Publikationen av boken Tag och ät 2006, där han ger uttryck för en katolsk nattvardssyn.

Inte minst i det egna magasinet Keryx har Ekmans teologiska bearbetning av viktiga frågor fortsätt. Artiklarna finns samlade i böckerna Andliga rötter och Urgamla stigar. Oftast har bara Aletheia reagerat, med undantag för när Ekman bejakade den katolska ämbetssynen – först genom ett föredrag (på Bjärka-Säby…) och sedan i artiklar i Världen Idag och Dagen i höstas, om behovet av ett läroämbete.  

Något som nu ofta upprepas är att ”Aletheia hade rätt”, med åsyftande på den Ekman-kritiska bloggen som varit särskilt kritisk till Ekmans katolska sympatier. Det är dock lite för oprecist. Att Ekman teologiskt orienterar sig mot den Katolska kyrkan har varit uppenbart. Alethias tes har emellertid varit att Ekman skulle göra sin församling katolsk – eller möjligen smygkatolsk. Där fick de faktiskt fel: Ekman lämnade snarare än att försöka få med sig församlingen över Tibern.

Därmed inte sagt att det inte är överraskande att Ekman konverterar. Det finns många i svensk frikyrklighet som har långt gångna katolska sympatier (ehrm...), men som ändå av olika skäl inte konverterar. De söker enhet på andra sätt. Själv trodde jag att Ekman skulle konvertera om 5-10 år, men inte så här snart – om inte annat för att vara lite smidig!

Men Ekman funkar inte så. Jag minns ett samtal jag hade i Lund för tio år sedan med en före detta studiekamrat till Ekman. Han berättade om sin gamle vän: ”Ulf Ekman följer alltid sin övertygelse. Han gör det han tror är rätt, och när han inte tror att det är rätt längre, så ändrar han sig.” 

Ekman gör det han tror är rätt, även om det betyder att han måste ändra sig. Det är, tror jag,  den psykologiska bakgrunden till detta som skett – och det är inte oviktigt. 

Ulf Ekman beskrivs ofta – medialt och av medkristna – som en maktmänniska. Allt han gör tolkas i termer av makt och manipulation. Men här syns något annat –  samvetsmänniskan Ekman.  Han gör uppbrott, radikala uppbrott, utan att kalkylera kostnaderna. Han är marxisten som blev präst, prästen som bröt med Svenska kyrkan för att grunda Livets Ord – och väckelseledaren som nu blir katolik. Han lämnar sitt livsverk, och sin maktbas, för att bli en i mängden: en 60+ årig lekman (inte präst!) i en kyrka bestående av drygt en miljard människor.    

Kyrkohistoriskt är detta en stor händelse. Ekman är en av inte så många samfundsgrundare vi har i svensk kyrkohistoria: PP Waldenström, Lewi Pethrus och en handfull till. Att han som radikal-protestantisk samfundledare konverterar till den Katolska kyrkan gör detta kyrkobyte till en stor sak. Uppe där med drottning Kristinas konversion år 1654 och Sven Lidman anslutning till pingstväckelsen 1921.

De stora frågorna som ställts i samband med denna viktiga händelse har hittills varit: om det är "rätt", hur tar församlingen det och vad diverse kristna kändisar säger om saken. Ännu har vi hört ganska lite om vad detta betyder.

Här kommer några tankar kring det:

• Ibland när man kommer till slutet av en bok händer något så överraskande att man känner att man måste läsa om den, genast. Så är det med denna händelse. Vi måste läsa om Ulf Ekmans liv och inte minst församlingen Livets Ords historia med detta för ögonen. Vad var det vi missade, inte förstod? Jag tror att man inte nog kan betona att Livets Ord har sina rötter i Svenska kyrkan. Ledarskapet består i hög grad av präster och personer med tydliga rötter i Svenska kyrkan. Livets Ord är inte svensk folkväckelse, med dess demokrati- och folkrörelsearv – vilket bland annat förklarar att man valt en annan styrelseform för församlingen än den gängse inom svensk frikyrklighet (dvs. stiftelse, inte föreningsdemokrati). Ur detta perspektiv blir Ulf Ekmans konversion också resultatet av en orientering tillbaka till hans egna rötter.
• (På motsvarande sätt behöver vi fundera kring väckelsen och Katolska kyrkan generellt, men det skulle föra för långt här...)
• Ekman är representant för en radikal, protestantisk väckelserörelse. Protestantismens ”vänsterflygel” om man så vill. När en sådan säger: "vi saknar något, detta håller inte" – måste man inte då fundera. (Ungefär som när Deminger, tidigare rektor på ÖTH, sa att frikyrkan inte bar.) Har det protestantiska projektet kommit till vägs ände, så här efter 500 år? Det blev ingen reformation, det bidde bara kyrkosplittring. Är det kanske dags att sätta en bortre parantes för reformationen, som Per Åkerlund föreslog för en tid sedan?
• Ekman anger kyrkosynen som främsta teologiska skäl för att han konverterar. Insikten om att Kristi kyrka inte bara är en idé eller en erfarenhet, utan en konkret kropp, en gemenskap med historisk kontinuitet från apostlarnas dagar till idag. Även om (eller kanske snarare på grund av att...) argumentet är obegripligt för en del protestanter är det värt att ta i beaktande. Vad är kyrkan? Brottningen med frågor kring dop och medlemskap i både Pingströrelsen och Equmeniakyrkan visar på problem att hantera den frågan.
• Ekman är folklig. Det är tydligt i hans predikningar, i hela hans sätt att vara och tala. Den Katolska kyrkan uppfattas ibland som inåtvänd och svårtillgänglig. Samtidigt påpekar somliga att det världen behöver och frågar efter är kanske inte ännu ett ”lättsmält program”. Är Ekmans konversion en rörelse bort från hans folkliga identitet, eller kan det vara så att det svårtillgängliga håller på att bli det folkliga?
• Vad betyder detta för det ekumeniska klimatet? Kommer det tolkas som en signal till öppenhet och ökat närmande: om Ulf Ekman, en av oss, kan gå igenom er katekes och säga ”Detta är ok”, betyder det att vi står närmare varandra än vad vi kanske tror? (Kan det vara så att andra protestanter ska lyssna på hans process och lärdomar?) Eller vaknar katolikskräcken nu när den Katolska kyrkan gör en så tydlig ”inbrytning” på ”evangeliskt område”?
• Ekman har sedan åren i Jerusalem burit på en vision för kristen enhet. Han väljer nu att verka för enhet genom att konvertera, snarare än att ”stå kvar där han är” och verka för ett ökat ekumeniskt närmande (vilket varit ett vanligt förhållningssätt). Vilken betydelse och vilket inflytande kommer denna enhetsvision få? De många i våra kyrkor som valt att vara kvar snarare än att konvertera, kommer de nu i stället göra som Ekman?

– Joel Halldorf, lektor i Historisk teologi på Teologiska högskolan Stockholm och ledarskribent på Sändaren.

Det moderna självförverkligandet – och alternativet

Ett stycke som kan kräva två eller tre genomläsningar, men som är värt det:

"[T]he formation of consumerism as we know it today depended on a widely embraced Romantic and post-Romantic conception of the individual – not an embodied soul called by God to flourish in a family within a community through the exercise of the virtues, but an emotive 'self' that constructs itself as it pleases in the self-chosen relationship it makes and breaks, by excercising its rights to do so through the desire for acquisition of material things and their contribution to its self-construction of identity."

Brad S. Gregory, "The Unintended Reformation", s 292.

Demokrati är folkets opium

Tilltron till staten är av hävd stark i Sverige, och motiveras ofta med hänvisning till demokratin. Politikerna som bestämmer är ju folkvalda. Genom våra val har delegerat vår makt till dem, och därför får vi stå ut med deras beslut, heter det. Vill man ändra på något ska man gå den politiska, "demokratiska" vägen – även om det kan ta tid.

Med ett sådant tankesätt blir demokratin ett folkets opium.

Det vill säga: vi passiviseras som medborgare, och gör vår enda "insats" vart fjärde år då vi väljer att rösta på det ena eller andra politiska partiet. Vi engagerar oss alltså inte i det dagliga samhällslivet, utan delegerar detta till experter och myndigheter. Men tanken med demokrati är faktiskt att de representerar oss hela tiden. Därför finns det ingen anledning att passivt finna sig i vad de beslutar. Vi kan protestera, bilda opinion, motsätta oss, obstruera, vägra att lyda.

Blockaden mot tvångsdeportationen av irakiska flyktingar är ett väldigt bra exempel på detta!

Foucault & sekulär heilsgeschicthe

Läser för närvarande en bok som är en aning för tjock, men där man kan hitta resonemang som dessa:

"The shift [in the 1990s] from neo-Marxist to Foucauldian ideas permits the migration of a rhetoric of resistance previously invested in anticapitalist class struggle, and the survival of a secular sense of purpose that it afforded. Properly politicized in the approved ways, scholarship can remain meaningful even if one studies obscure people who lived centuries ago, so long as it obeys the one-note analytical paradigm of power imposed and resisted. The recovery of the agency and discontented voices of the oppressed, by prefiguring the emancipatory narrative of modernity, can at least partially redeem the otherwise dismal premodern human past. In a world-view premised on individual autonomy as the teleological apotheosis of human history, locating the agency of resistance becomes a secular substitute for the salvation of scholars who reconstruct its redemptive exercise by their premodern subjects and thereby, through fashioning a suitably usable past, stand in vicarious solidarity with them."

(s. 127, "The Unintended Reformation", Brad S. Gregory)

Jesus vs Religion?

Ett klipp om "Jesus vs. religion" sprider sig nu med vinterkräksjukans hastighet i de sociala medierna. (En aning ironiskt, eftersom poeten Jeff Bethke bland annat hånar "religiösa" som låter sin tro synas på facebook.)

Man måste förstå varifrån Bethke kommer. Bakgrunden är en evangelikal konservativ amerikansk kristendom som röstar republikanskt, har en utförlig syndakatalog och är väldigt måna om skenet. Detta står Bethke upp i halsen. Det är mot detta udden är riktad, och på något plan kan man naturligtvis sympatisera med det.

Bethke beskriver "religion" som fokus och förtröstan på människoverk och yta. Utsidan är blank och fin, men insidan rutten. För den som kan sin Bibel är det en retorik som känns igen.

Begreppet "religion", som vi använder det, är egentligen ganska nytt och kan ses som ett modernt redskap att klassa "religion" som något Helt Annat än andra mänskliga aktiviteter, som politik, filosofi, ideologi, etc. Det är alltså ingen självbeteckning att stå efter, egentligen. Flera 1900-talsteologer har gjort en liknande motsättning mellan "religion" och den kristna tron. Karl Barth talade om religionen som människans sätt att försöka nå Gud, och menade att Guds uppenbarelse i Kristus innebar att Gud i stället kom till människan, vilket Bethke tycks ha plockat upp.

Problemet med Bethke är att han skapar en rad motsättningar som är väldigt tveksamma. Den grundläggande är motsättningen är den mellan nåd och gärningar. Utifrån denna ställs sedan institution mot frihet, beteende mot innerlighet och lag mot nåd.

Bethke vill vända sig mot allt som andas "krav" och "måsten" och i stället predika nåd; "Let go, let God", liksom. Men egentligen förnekar han allt konkret, allt som har kropp. Därför blir det ett exempel på när en extrem luthersk nådesförkunnelse slår över i gnosticism, dvs. förnekelse av kroppen. Motsatserna i universum hos Bethke är inte Gud och synden, utan Gud och det konkreta.

Det enda verkliga för Bethke är det inre, hjärtat. Tydligast blir det kanske i hans reaktion mot "behavior modification". Helgelseprocessen kan för Bethke inte vara en rörelse från kropp till själ, utan den måste alltid börja i själen. Det vill säga: liturgin, goda vanor, kristna praktiker betyder inget. Det är bara "laggärningar", utanpåverk, inlärda beteenden. Det enda som betyder något är "hjärtat".

Många har delat, gillat och verkligen uppskattat Bethkes förkunnande poem. Och i den sida av den som är en påminnelse om Guds oförtjänta kärlek till människan kan den vara värd att ta till sig. Men den motsats han gör mellan det konkreta och det andliga är verkligen problematiskt. Inte minst för att det utelämnar människan till sig själv. Hon blir ensam, utan konkret vägledning, och ska bara följa sitt Gud i våra "hjärtan". Men vi är kroppsliga varelser, och därför är vi beroende av konkreta ting. Goda gemenskaper, uppbyggliga vanor, och så vidare.

Allting kan missbrukas, men det är skäl att kasta ut dem. Det är inte fel att be aftonbön, bordsbön eller morgonbön. Det är en vana som knådar den kristna tron in i våra liv. Det är inte fel att regelbundet ge tionde, att gå till gudstjänst varje söndag eller att göra en insats på ett natthärbärge en gång i månaden. Det är så jag låter frälsningen uppfylla mitt liv.

(Här finns en annan, syrligare kommentar till Bethkes dikt)

Hart om ateism

"For one thing, it seems obvious to me that the peculiar vapidity of New Atheist literature is simply a reflection of the more general vapidity of all public religious discourse these days, believing and unbelieving alike. In part, of course, this is because the modern media encourage only fragmentary, sloganeering, and emotive debates, but it is also because centuries of the incremental secularization of society have left us with a shared grammar that is perhaps no longer adequate to the kinds of claims that either reflective faith or reflective faithlessness makes."

David Bentley Hart här

(Bl.a. med avseende på min kommentar om Eva Dahlgrens sommarprat i SvD 1.7.2010 (tyvärr inte på nätet), och Christer Sturmarks respons på den här)

Artikel om frikyrkliga kommuniteter

Beklagar den sparsamma aktiviteten på bloggen på sistone; har med pappaledighet och annat att göra. Men här ett tips i alla fall: häromdagen hade jag inne en artikel i Dagen om frikyrkligt kommunitetsliv.

Emil Gustafsons himmelska födelsedag!

Så här på 110-årsdagen av Emil Gustafsons insomnande (den 5 maj 1900) passar det väl utmärkt att återge det som är känt som hans sista Torp-predikan. Han höll den på sommaren 1898, på den midsommarkonferens som Helgelseförbundet årligen ordnade. Den trycktes sedan som slutord till det som egentligen är hans sista - och främsta - sammanhållna verk,* "En konungs brud".

Slutord.
Min lefnads sol sjunker, och jag är som en döende man ibland eder*). Och gerna skulle jag dö, om I viljen kröna min Herre som kung, när min stämma brustit och mitt stoft hvilar i mullen. Men hvarför icke nu?
1:o. Stunderna fly. Och evigheten slumrar i tiden. Lifvet är den sådd, som evigheten skördar. Vill du följa mig till Jordans kalla våg och inför dödens och evighetens allvar fråga: »Hvad lefver jag för?» Tänk om du till slut skulle nödgas klaga: »Jag varit kristen många år, men aldrig vunnit en själ för Jesus, och nu måste jag dö. Mitt lif är förloradt!» De flesta gåfvor kan människan emottaga två gånger. Men du får aldrig mer än ett lif. Och detta enda lif är kort. Är lifvets blomma för skön att gifva honom, som gaf allt för dig? Har väl du någon önskan bredvid honom, som är fängslad i dina lockar? Säg, hvilket svar jag skall gifva honom som har sändt mig?
2:o. Brudgummen kallar. Den himmelske vännen ropar: »Si jag kommer snart!» och det manande ropet har gång efter annan skakat församlingens hjärta. Skall budskapet: »Jag står vid dörren!» än en gång ohördt förklinga. Trots alla dina synder är du hans kärleks föremål. Har du icke sett honom glänta i hjärtats port och säga: »Låt upp för mig, min dufva! Ty mitt hufvud är öfversköljdt af dagg, mina lockar fuktade af natten.» Hvem kan han vara? Han är konungars Konung och herrars Herre. Det är han som i dödens kval och vid ropet: »Min Gud, hvi har du öfvergifvit mig!» slog sina armar om ditt hjärta och sade: »Din kärlek skall evigt hugna mig!»
3:o. Andens rop till församlingen. Den helige Ande förmanat oss med en moders vältalighet. Det ena ropet aflöst det andra: »Stån upp och tagen edert arf i besittning!» Hvem har ej hört om »ett land, som flyter af mjölk och honung?» Ingen af oss är i okunnighet om, att »allt är oss skänkt som hör till lif och gudaktighet.» Den helige Ande har uppenbarat det för oss och fört oss till gränsen af ett »kostligt land». Tårar hafva strömmat och heliga löften gifvits. Hans kärlek rört våra hjärtan, och vi hafva klagat inför Herren: »Förlåt min synd och tag mig som jag är!» Och likväl skola många dö vid gränsen och jordas i ärelystnadens, verldskärlekens, stolthetens, otrons och partisinnets grafvar. Och vi skola under mycken kamp, lidande och tårar bära klasar till öknens folk.
Bland dem, som mitt ord gäller, fins sådana själar som till och med hafva kämpat för en Andens förnyelse, men aldrig kommit till någon djupare kristlig erfarenhet. Och hvad äro de nu? Om vi kunde genomskåda människornas hjärtan, skulle vi snart finna ett folk, som under skenbart framåtskridande är stadd i en fruktansvärd reaktion, som Israel, och börjat sucka efter verldens njutningar. Och åtskilliga hafva redan begynt mogna till trots mot den helige Ande. Allvarliga tider!
Församlingen har kommit till en den mest afgörande tidpunkt som hon någonsin upplefvat. Den återkommande Herren och brudgummen står vid dörren. »Den, som har öra, han höre hvad Anden säger församlingen.» Hur gäller det icke nu att vandra i helig fruktan. Må Gud bevara och helga våra sista ögonblick. Snart nalkas vår förlossning.
4:o. Du är kallad till hans härlighet. Strålande vakter posta vid Sions gyllne borg. Harneskklädda kerubim göra sin parad vid himmelens portar. Tidens tecken ila på Konungens väg som lykttändare genom natten. Och jag tycker mig se den ena eldsvagnen efter den andra ila öfver bergen. Alla redo att hem ta hans gråtande, kämpande brud! Är du redo? Månne icke »lysning» allaredan blifvit afkunnad mellan Kristus och församlingen! Och hvilka åtgärder har du vidtagit för att möta honom?
I bröllopssalen, der safiren flammar, de »tusen sinom tusen» darrande beskåda vår, af Lammets härlighet bestrålade, boning. Och guldplatån har för länge sedan blifvit färdig för den utvalda sångkören på Sions berg. Snart skall basunen ljuda och Guds församling tågar in genom himlens perleportar. Hvi skulle du, som är kallad till medarfvinge i de renas och heligas verld, söka det jordiska och fläcka din själ!
Du är ovärdig och ringa. Men ditt hjärta är skapadt för honom, och han älskar dig. Låt verlden fara och blif hans. Kämpar det nya lifvet mot en seg Jakobsnatur? Var stilla under Andens tuktan. Nåden skall herska i lif. Och du skall blifva en furste.
Hvad himmelska väsen ej kunna mottaga, det har han beredt för oss syndare. Och det fins tillräcklig nåd att lefva som ett helgon. Solen bländar vårt öga men hvilar i daggdroppen. Så vill äfven han, som är »Rättfärdighetens sol», hvila i oss, hvila till dess vi gå upp i honom, såsom daggdroppen uppslukas af solen, hvila till dess vi förlorat vår egen skugga, och det hvarken talas om Paulus och Apollos, 1 Kor. 3: 4, utan
Kristus är allt och i alla.


* Den postumt utgivna "Evighetsljus på mörka moln" består i högre grad av redan publicerade texter och har inte samma tydliga linjer. Vad som är Gustafsons arbete och vad redaktörerna (som hittade manuset efter hans död) har gjort för strukturen etc framgår inte.