Wednesday, May 05, 2010

Emil Gustafsons himmelska födelsedag!

Så här på 110-årsdagen av Emil Gustafsons insomnande (den 5 maj 1900) passar det väl utmärkt att återge det som är känt som hans sista Torp-predikan. Han höll den på sommaren 1898, på den midsommarkonferens som Helgelseförbundet årligen ordnade. Den trycktes sedan som slutord till det som egentligen är hans sista - och främsta - sammanhållna verk,* "En konungs brud".

Slutord.
Min lefnads sol sjunker, och jag är som en döende man ibland eder*). Och gerna skulle jag dö, om I viljen kröna min Herre som kung, när min stämma brustit och mitt stoft hvilar i mullen. Men hvarför icke nu?
1:o. Stunderna fly. Och evigheten slumrar i tiden. Lifvet är den sådd, som evigheten skördar. Vill du följa mig till Jordans kalla våg och inför dödens och evighetens allvar fråga: »Hvad lefver jag för?» Tänk om du till slut skulle nödgas klaga: »Jag varit kristen många år, men aldrig vunnit en själ för Jesus, och nu måste jag dö. Mitt lif är förloradt!» De flesta gåfvor kan människan emottaga två gånger. Men du får aldrig mer än ett lif. Och detta enda lif är kort. Är lifvets blomma för skön att gifva honom, som gaf allt för dig? Har väl du någon önskan bredvid honom, som är fängslad i dina lockar? Säg, hvilket svar jag skall gifva honom som har sändt mig?
2:o. Brudgummen kallar. Den himmelske vännen ropar: »Si jag kommer snart!» och det manande ropet har gång efter annan skakat församlingens hjärta. Skall budskapet: »Jag står vid dörren!» än en gång ohördt förklinga. Trots alla dina synder är du hans kärleks föremål. Har du icke sett honom glänta i hjärtats port och säga: »Låt upp för mig, min dufva! Ty mitt hufvud är öfversköljdt af dagg, mina lockar fuktade af natten.» Hvem kan han vara? Han är konungars Konung och herrars Herre. Det är han som i dödens kval och vid ropet: »Min Gud, hvi har du öfvergifvit mig!» slog sina armar om ditt hjärta och sade: »Din kärlek skall evigt hugna mig!»
3:o. Andens rop till församlingen. Den helige Ande förmanat oss med en moders vältalighet. Det ena ropet aflöst det andra: »Stån upp och tagen edert arf i besittning!» Hvem har ej hört om »ett land, som flyter af mjölk och honung?» Ingen af oss är i okunnighet om, att »allt är oss skänkt som hör till lif och gudaktighet.» Den helige Ande har uppenbarat det för oss och fört oss till gränsen af ett »kostligt land». Tårar hafva strömmat och heliga löften gifvits. Hans kärlek rört våra hjärtan, och vi hafva klagat inför Herren: »Förlåt min synd och tag mig som jag är!» Och likväl skola många dö vid gränsen och jordas i ärelystnadens, verldskärlekens, stolthetens, otrons och partisinnets grafvar. Och vi skola under mycken kamp, lidande och tårar bära klasar till öknens folk.
Bland dem, som mitt ord gäller, fins sådana själar som till och med hafva kämpat för en Andens förnyelse, men aldrig kommit till någon djupare kristlig erfarenhet. Och hvad äro de nu? Om vi kunde genomskåda människornas hjärtan, skulle vi snart finna ett folk, som under skenbart framåtskridande är stadd i en fruktansvärd reaktion, som Israel, och börjat sucka efter verldens njutningar. Och åtskilliga hafva redan begynt mogna till trots mot den helige Ande. Allvarliga tider!
Församlingen har kommit till en den mest afgörande tidpunkt som hon någonsin upplefvat. Den återkommande Herren och brudgummen står vid dörren. »Den, som har öra, han höre hvad Anden säger församlingen.» Hur gäller det icke nu att vandra i helig fruktan. Må Gud bevara och helga våra sista ögonblick. Snart nalkas vår förlossning.
4:o. Du är kallad till hans härlighet. Strålande vakter posta vid Sions gyllne borg. Harneskklädda kerubim göra sin parad vid himmelens portar. Tidens tecken ila på Konungens väg som lykttändare genom natten. Och jag tycker mig se den ena eldsvagnen efter den andra ila öfver bergen. Alla redo att hem ta hans gråtande, kämpande brud! Är du redo? Månne icke »lysning» allaredan blifvit afkunnad mellan Kristus och församlingen! Och hvilka åtgärder har du vidtagit för att möta honom?
I bröllopssalen, der safiren flammar, de »tusen sinom tusen» darrande beskåda vår, af Lammets härlighet bestrålade, boning. Och guldplatån har för länge sedan blifvit färdig för den utvalda sångkören på Sions berg. Snart skall basunen ljuda och Guds församling tågar in genom himlens perleportar. Hvi skulle du, som är kallad till medarfvinge i de renas och heligas verld, söka det jordiska och fläcka din själ!
Du är ovärdig och ringa. Men ditt hjärta är skapadt för honom, och han älskar dig. Låt verlden fara och blif hans. Kämpar det nya lifvet mot en seg Jakobsnatur? Var stilla under Andens tuktan. Nåden skall herska i lif. Och du skall blifva en furste.
Hvad himmelska väsen ej kunna mottaga, det har han beredt för oss syndare. Och det fins tillräcklig nåd att lefva som ett helgon. Solen bländar vårt öga men hvilar i daggdroppen. Så vill äfven han, som är »Rättfärdighetens sol», hvila i oss, hvila till dess vi gå upp i honom, såsom daggdroppen uppslukas af solen, hvila till dess vi förlorat vår egen skugga, och det hvarken talas om Paulus och Apollos, 1 Kor. 3: 4, utan
Kristus är allt och i alla.


* Den postumt utgivna "Evighetsljus på mörka moln" består i högre grad av redan publicerade texter och har inte samma tydliga linjer. Vad som är Gustafsons arbete och vad redaktörerna (som hittade manuset efter hans död) har gjort för strukturen etc framgår inte.

Tuesday, May 04, 2010

Dagens provokation

"Most of us, for instance, rarely have cause to reflect that some of the variants of America's indigenous evangelical Christianity, especially of the "fundamentalist" sort, would have to be reckoned--if judged in the full light of Christian history--positively bizarre. Yet many of its dominant and most reputable churches have--quite naturally and without any apparent attempt at novelty--evolved a Christianity so peculiar as to be practically without precedent: an entire theological and spiritual world, internally consistent, deeply satisfying to many, and nearly impossible to ground in the scriptural texts its inhabitants incessantly invoke... the American myth of salvation, at its purest, is a myth of genuinely personal redemption, the escape of the soul from everything that might confine and repress it--sin, the world, and the devil, but also authority, tradition, and community--into an eternal, immediate, and indefectible relation with God, and it is to this myth, much more than the teachings of the New Testament, that some forms of American evangelical Christianity, especially fundamentalism, adhere. This is obvious if one merely considers the central (and some might say only) spiritual event of fundamentalist faith and practice, that of being 'born again.' In the third chapter of John's Gospel, where this phrase is originally found, its entire context is mystagogical and clearly refers to baptism, but so far removed has it become from its original significance in many evangelical circles that it is now taken to mean a purely private conversion experience, occurring in that one unrepeatable authentic instant in which one accepts Jesus as one's 'personal' lord and savior. Some fundamentalists even profess a doctrine of 'perpetual security,' which says that this conversion experience, if genuine (and therefore hangs, for some, in agonizing uncertainty), is irreversible; like the initiation ceremonies of the ancient mystery cults, it is a magic threshold, across which--once it has been passed--one can never again retreat, no matter how wicked one may become. One could scarcely conceive of a more 'gnostic' concept of redemption: liberation through private illumination, a spiritual security won only in the deepest soundings of the soul, a moment of awakening that lifts the soul above the darkness of this world into a realm of spiritual liberty beyond even the reach of the moral law, and an immediate intimacy with the divine whose medium is one of purest subjectivity... The churches most likely to prosper greatly are those that make an appeal to--and an attempt to adopt the style of--an emotive individualism. Whether this means seeking to provide a sort of chaplaincy for small communities of earnest, socially conscientious liberals (as do many mainstream Protestant parishes and many Catholic parishes that might as well be mainstream Protestant), or promoting a more traditional--if largely undemanding--popular moralism, or promising more extreme forms of spiritual experience, or supplying a sort of light spiritual therapy, what is ultimately important is that institutional authority and creedal tradition not interpose themselves between the believer and his God."
David Bentley Hart

Monday, May 03, 2010

Teser

Idag presenterar jag 9,5 teser om internet och kyrkan på amen.se.