Wednesday, June 28, 2006

Hopp

Jag höll på att förlora det, men det verkar som att det finns lite hopp om mänskligheten ändå!

Och nu ska jag sluta blogga om fotboll. Om jag förmår ställa om skallen. Kanske följer jag Sigges råd och tar bloggsommarlov! Det var ju trots allt han som gjorde att jag började blogga in the first place, så han har ju viss auktoritet över mig på det här området.

Hopp

Jag höll på att förlora det, men det verkar som att det finns lite hopp om mänskligheten ändå!

Och nu ska jag sluta blogga om fotboll. Om jag förmår ställa om skallen. Kanske följer jag Sigges råd och tar bloggsommarlov! Det var ju trots allt han som gjorde att jag började blogga in the first place, så han har ju viss auktoritet över mig på det här området.

Sunday, June 25, 2006

nu igen

Drevet är i gång. Nu ska Lagerbäck bort. 4 raka slutspel, vidare från gruppspelet i tre av dem – tidvis med ett spelarmaterial som håll god engelsk division 1 klass. Nu är det inget värt. "Avgå". Både Expressen och Aftonbladet har omröstningar, och på båda var 71% för avgå, 29% för stanna. Och jag blir allt mer tveksam till folkstyre.

Saturday, June 24, 2006

Så rätt!

Tillbaka. Och jag måste bara börja med att säga: Det underbara känslan av att ha rätt!! Alla pratade om hur betydelsefull Kim skulle vara, Sandlin på Aftonbladet. hävdade att med Kim skulle vi slagit Trinidad med 3-0. Kim kommer in och spelar hyfsat, gör några insater och försvinner stora delar av matchen. Precis som Anders när han har en dålig dag. Men i fråga om Kim väntar vi ännu på att han gör en verkligt bra landskamp. Han har haft en del chanser nu, inte gjort bort sig, men aldrig varit riktigt bra. Aldrig dominerat, aldrig avgjort. Inte tidigare, inte i detta VM. Jag hade rätt!

För övrigt: Journalister är såna idioter, onyanserade sensationsmakare som bara vill väcka uppmärksamhet genom ”kontroversiella” åsikter. Flockmänniskor, 100% yoyogi. SVT:s Simon Bank och Mats Olsson är de enda som jag har kvar en gnutta av förtroende för.

Saturday, June 17, 2006

!

ar i frankrike (och darfor franvarande fran denna blogg.)
jag vet inte vad det sager om detta land att man maste trycka "shift" for att skriva en punkt (.), medan man kommer at utropstecknet utan extraknappar...

annars var sverige-paraguya i berlin en helt ok match!

Tuesday, June 13, 2006

Quote of the day!

"Fotbollen är det viktigaste av alla världsliga ting."

Johannes Paulus II

Se där, allt dåligt samvete bort!
... Idag drar vi. Sverige-Paraguay på torsdag, på plats i Berlin. Vi kommer aldrig bua - det kallas lojalitet!

Monday, June 12, 2006

Svar från Lasse

Lasse Sandlin, sportttyckare på det Aftonbladet som igår startade en "In-med-Kim"-kampanj komplett med pin och allt, svarade faktiskt på mitt mail:

"Tack Joel,
Jag kanske använder lite av detta I morgondagens krönika."

Det blev så här:

"'Det är ditt och alla andra korkade journalisters fel', lyder i sammanfattning de kritiska mejl jag fått."

Sunday, June 11, 2006

Dagens brev

Kära sportjournalister,

Kampanjen för Kim och mot Anders har hållt på i många år nu, och börjar ta allt mer otäcka former. Tendensen är tydlig: Ett okritiskt lovordande av Kims insatser, alltid parat med ett konsekvent nedskrivande av Anders prestationer. Ingen hänsyn tas till spelartyp, "osynligt" arbete, matchbild, eller ens position. Ni är ju alla mycket kunniga, men låt mig ändå utifrån den senaste tidens matcher kort kommentera ovanstående.

Anders spelar i en position som för de offensiva insatserna gör honom väldigt beroende av lagets spel i övrigt. Han första 20 minuter var också fläckfria och konstruktiva (se gärna om dem). Men när Sverige börjar slå långbollar mot slutet av första och i andra halvlek försvinner den positionen (inte spelaren!): för långt upp för att vara den som slår bollarna, för långt ner för att vara den som tar emot dem. Han är varken osynlig, eller "springer och gömmer sig" – Sverige gick helt enkelt över till ett spel där man använde andra spelvägar.

Som Anders själv konstaterar är han och Kim olika spelartyper: "Vi är inte så lika som spelare. Kim vill gärna hämta boll längre ner i planen och styra spelet bakifrån. Han är en fältherre. Jag vill ligga högre upp och ge understöd till forwards." Anders är en offensiv insticksspelare, Kim spelar djupare och är bättre på att slå de crosspassningar som var så förtvivlat sällsynta i det svenska spelet igår (fram tills Kim kom in). Men borde inte ha varit en överraskning för någon, det är en fråga om spelartyp.

När Kim byttes in sattes han på Linderoths plats. Han kom djupare ner och kunde hämta boll, och från sin position längre bak slå crossarna. Larsson hade flyttats ner på Anders plats, och blev också han "osynlig." Det bör naturligtvis också vägas in att Kim sattes in i 80e minuten mot två helt tröttkörda lag; man behöver inte vara betald fotbollsanalytiker för att räkna ut att det är enklare att spela under de förutsättningarna.

Första halvlek mot Chile är talande för Anders defensiva roll och arbete, ett arbete som nästan aldrig uppmärksammas. Han är inblandad i de flesta närkamper kring mittcirkeln, vinner en del bollar men gör framförallt en "första stöt" som gör det möjligt för Linderoth och Mellberg att erövra bollen i andraläget.

Kampanjen mot Anders sätter honom i ett märkligt läge: Han har levererat gång efter gång i landslagströjan. Han har gjort det i stora och avgörande matcher, som Polen borta i kvalet till Japan, mot Argentina i VM 2002, mot Bulgarien i EM 2004 (4 ass.), för att nämna några få. Redan inför EM 2004 ville somliga av er se Kim före Anders. Resultat: Anders spelade briljant, Kim fick chansen mot Italien och var osynlig. Faktum kvarstår: Kim har ännu inte levererat i stora landslagssammanhang, Anders gör det gång efter annan. Ändå riskerar Anders genom denna märkliga kampanj bli ihågkommen som den som höll Kim utanför truppen! Inte ens i träningsmatcherna inför detta VM imponerade Kim. Tre halvlekar på favoritposition. Resultat? En djupledsboll till Elmander och några skott utanför – mot Finland.

Strömmen är stark och det är mycket tydligt att ett mediadrev har satts i rörelse mot Anders och för Kim. När Anders klagar över att ständigt behöva stå ut med att jämföras med Kim och inte värderas för sin egen insats får han "inte godkänt" från en av er. Men Kim kommer undan med att efter nederlaget mer eller mindre ohöljt beklaga lagets spel och att han inte valdes till startelvan. Knappast lojalt.

Och nu till sakens kärna: Detta sätt att behandla och bedöma Anders Svensson liknar inget annat än en frånstötande vuxenmobbing. Anders är "guilty until proven innocent", och väljs allt för ofta och osakligt till symbolen för svenska nederlag. Sen kommenterar någon: Se hur Kim strålar av självförtroende, medan Anders ser mer sluten och defensiv ut. Kanske inte så konstigt, egentligen?


Med vänliga hälsningar
joelh

(fast i verkligheten skrev jag under med mitt riktiga namn.)

Saturday, June 10, 2006

några snabba

- Domarna håller en förbluffande hög kvalitet, inte minst linjedomarna!

- 0-0 var surt men ändrar egentligen inte så mycket: Paraguay är alltjämt nyckelmatchen. Men nu räcker inte oavgjort.

- Behandlingen av Anders Svensson liknar vuxenmobbing. "Neutrala" text-TV talar om att "osynlige" Svensson byttes ut. Idioti och ett tecken på svensk idrottsjournalistiks tragiska tillstånd. Hädanefter kommer jag bedöma alla experter och kommentatorer efter deras inställning till Svensson. Där faller till och med Strömberg bort. Dras in i drevet. "The way of the yoyogi", som man sa i Japan. Let's go the Koburi way! - mot strömmen. Anders gjorde visserligen inte sin bästa match men agerade konstruktivt varje gång han fick bollen. Och hjälpte som vanligt i defensiven. Sen är det inte hans fel att herrarna Mellberg och Linderoth slår långbollar över mittfältet. Jag ger Källström att han gjorde det mycket bra när han kom in. Men det är värt att betänka att han gick in just på Linderoths plats. Larsson tog Svenssons - och kom lite i skymundan. Men det är typiskt svenska journalister att inte kunna se hur en spelplan eller ett lags spelsätt gynnar/missgynnar enskilda spelare. Bara: Han har inte bollen, han är dålig. Idioter.

- Underbart att efter Sveriges bakslag kunna se fina Elfenbenskusten (Fantastiskt välbyggda - riktiga bomullsplockare! men så kanske man inte ska säga så här i SD-tider...) mot Argentina. Och upptäcka att man trots deppet fortfarande uppskattade VM-fotboll.

- Beklagar att detta börjar likna en VM-blogg. Man är vad man äter, eller vad man säger.

Friday, June 09, 2006

idag, va?

Idag var sommarens första dag. Premiärdopp, en simtur ut till bryggan och sen fotbolls-VM på kvällen.

Det hela verkar mycket lovande.

mediadrev

Inför VM 1994 var mediadrevet efter Thomas Ravelli. Det skulle vända, som allt annat, nån stans vid Rysslandsmatchen på midsommarafton. Men under öppningen mot Kamerun var pressen kopiös. Inget illustrerar detta tydligare än Bo Hanssons kommentering vid Kameruns kvitteringsmål:

"Ravelli ut och... missar! Han missar den bollen!"

Det låter som han gjort en tavla. Sumpat in ett tafatt skott, eller nåt. Vad som i själva verket har skett är att en kamerunian fått ett inspel, står fri och på halvvolley slagit bollen förbi Ravelli. "Otagbart", vore en lika rimlig kommentar. I det ögonblicket planterar Hansson myten om Ravellis tavla hos det svenska folket, och inte minst hos sina mediakollegor. Eftersom berättelsen om Ravelli som en målvakt "under isen" är så stark så slår den enkelt rot.

Hur medveten är Hansson om dessa mekanismer, hos sig själv och hos oss som tittar?

Minnen av Seaman

I går såg vi VM-krönikan från 2002. I kvartsfinalen lurar Ronaldinho Englands målvakt Seaman med en lobbad frispark från mycket långt avstånd; Seaman är uppenbarligen felplacerad.

Första reaktionen: Hur kan det ske? Hur kan han ställa sig så fel? Kan han inte sin historia? Peter Shilton i VM-semifinalen 1990, för att inte tala om hans egen jättetavla i Cupvinnarcupfinalen 1993 (-95?), när en kvick spanjor slog in vad som egentligen var ett försök att hindra en boll från att gå till inkast nånstans vid mittlinjen.

Sedan: England har världens värsta mediadrev. Efter missen sitter Seaman uppgiven på gräset. Vad tänker han då? Tänker han på morgondagens rubriker? England har förlorat en kvartfinal i VM, och det är han som gjort det avgörande misstaget. Han vet ju att tidningarna kommer kasta sig över honom – och inte utan viss vällust. Det är en sak att misslyckas, men att det finns människor runt dig som gottar sig i ditt misslyckande… Det är mer än jag någonsin skulle kunna bära.

Efter matchen gråter han.

Thursday, June 08, 2006

it's in the air

När jag var mycket liten var synen av ett flygplan ganska unikt och fick alla ungarna på gatan att stanna upp, lägga ner vad de hade för händerna och förundrat titta upp i skyn. Sen flyttade vi till S och bosatte oss under en "flygplansväg" där plan passerade dagligen. Vi insåg snabbt att vi var de enda som stannade upp i förundran för att beskåda underverken, och snart vande vi oss också. Förutom lillebror som oroade sig för att ett plan skulle krascha in i vårt hus. Vi lugnade honom och försökte förklara oddsen. Men när en helikopter precis nu har tagit tre vändor ovanför oss och just bestrukit trädtopparna är det inte utan att jag blir lite fundersam.

o'hoj, vilket vackert väder

Jag märker ofta hur mitt huvud liksom är inställt på Lund. Jag tycker mig ständigt se bekanta lundensare när jag fångar en glimt av människor häruppe. De behöver inte vara lika egentligen, men jag tycks funka så att jag associerar utifrån människors look; de behöver inte vara lika, det räcker att de påminner remotly om varandra. Och de lundensare jag "ser" behöver inte ens vara människor jag känner särskilt väl, utan bara folk som rörde sig i samma vardag som en själv. En snabb blick ut genom fönstret: Jaha, där är Sören. Och sen: Nej, naturligtvis inte. Ibland är jag medveten om att jag faktiskt inte är i Lund, men ser ändå: Oj, vad gör hon här? Hittill har det stämt 0 gånger. Undrar hur det kommer bli den gången en lundabekant kommer upp hit. Bara: där är han - eller nej, jag tar nog fel som vanligt.

Tuesday, June 06, 2006

epic

Jag har just skaffat SVT:s VM-krönikor anno 1994 och 2002. Det blir en ypperlig uppladdning! Fördelen med krönikor av dessa slag är att man omedelbart blir medveten om idrottens, och framförallt fotbollens och framförallt Den Stora Turneringens, episka kvalitéer. Fotbollens intellektualisering diskuteras och kommenteras lite överallt. Mycket kan sägas, men om jag ska tala om meta-orsaker till min fotbollsförtjusning är det just detta: det episka. Hur varje turnering är som en saga som skrivs i realtid, med hjältar och skurkar, stolpskott och drömmål. Hur reservmålvakt Toldo tar ett för en gångs skull kämpande Italien till final samma sommar som han gifter sig med sin prinsessa, men sumpar in två bollar mot Frankrike i finalen som förloras med 1-2 (EM 2000). Eller hur Senegal i VM:s öppningsmatch, inför en hel världs blickar, ställs emot världsmästarna Frankrik. Inte bara världens just då mäktigaste fotbollsnation, men också landets tidigare kolonialherrar. Och hur de kämpar och mot alla odds vinner med 1-0.

Krönikorna hjälper en att se detta. För det är inte alls säkert att man ser det framför TV:n. Då ser man kanske inga linjer, bara en halvtaskig fotbollsmatch med eviga avblåsningar och obefintligt passningsspel. Det är precis som i verkliga livet: den röda tråden blir synlig efteråt.

ordinary men

Här sågas AB-krönikör Fredrik Virtanens bloggbok jämte hela kvällstidningsbranchen på ett sätt som för mina tankar till Brownings briljanta "Helt vanliga män", om de av Förintelsens bödlar som inte var ideologiskt drivna SS-män. Alltså inga jämförelser i övrigt från min sida, jag bara konstaterar att frågeställning och resonemang är likartade: Hur går det till att hyggliga människor förvandlas till monster som utan att blinka kastar sig över och sliter sönder oskyldiga, oskyddade offer? Slutsatserna är också likartade: grupptryck och längtan efter bekräftelse.

En vän refererade häromdagen omvändelsescenen i filmen Traffic: den fd. renhårige snuten inser plötsligt hur han har blivit en del av det korrupta system han tidigare föraktat och bekämpat. Han är ute på något uppdrag och bilen står stilla vid ett rödljus. När insikten drabbar honom kliver han sonika ur, lämnar nyckeln i och bilen på och bara går.

Kanske sitter man själv i några bilar som man borde kliva ur?

nej, så är det inte.

hm, nu inser jag att nedanstående text kan få det att framstå som att jag befinner mig i värsta kravförhållandet. Så är det inte, och egentligen syftar jag mer på allmänna förväntningar - som visserligen kan sippra in i förhållandet. Fast det kommer väl ingen tro på, man väljer ju den sanning som är roligast!

it ain't me baby

Jag hörde just Dylans It ain't me baby i en bil med fyra vänner. Alla älskar väl den låten, men jag tror den ligger oss killar – och ursäkta potentiell "grabbighet" nu - särskilt varmt om hjärtat. Hur han så enkelt går in och sätter ord på så mycket av de outtalade förväntningar och prestationskrav som vilar på oss. Alla bilder på hur det ska vara och hur man - eller en man - ska vara, och så bara: "But it ain't me, baby. No no no it ain't me baby. It ain't me you're looking for, baby." Det är väl så texter som når klassikerstatus funkar: att de inte bara sätter ord på saker och ting, men på något sätt ger en röst för motstånd mot det. Så när man håller på att drukna i skvalet kan man bara söka sig ditåt och så stilla börja nynna: "You say you're looking for someone who's never week but always strong..."

Friday, June 02, 2006

kim eller anders

Jag hatar att kim källström bara behöver ställa in dojorna och möjligen dra några skott ett par meter utanför för att höjas till skyarna av tv-kommentatorer (glenn hysén, staffan lindeborg). Medan anders svensson är inblandad i varenda närkamp på en radie av 25 meter kring mittcirkeln och ofta ofta kommer ut med bollen. Och just nu när jag skriver säger Nordahl, som jag normalt har respekt för, "Anders Svensson vinner ju sällan bollen." Meh, så himla störd! Han står ju å ljuger! Jag håller visserligen med om att Kim har gått framåt senaste åren, men han har ännu inte trots oräkneliga chanser levererat mot svårt motstånd. Och det gör anders. Om och om igen.

Men jag kan någonstans känna att denna duell håller på att bli nästan för viktig för mig. Idag satt jag och jublade när källström missade. Och han är ju trots allt svensk, och Sverige håller jag ju på... Men det handlar om något mer. Som musikfighterna back in the day. Att gilla kim eller anders säger något om ens personlighet. Anders är den känslige konstnären, Kim den självsäkre och pragmatiske knegaren. Lite som Lewi Pethrus (Kim) och Sven Lidman (Anders), för den som är bekant med den referensen. Fast jämförelsen håller inte riktigt, för samtidigt är Anders så mycket bättre i försvaret. Men det finns liksom något av detta i deras personer, i själva utstrålningen.

Dessutom har min aversion mot kim också att göra med att han för kampen mot anders med hela det svenska mediedrevet i ryggen, som hyllat honom sen han höll "god allsvensk klass" i djurgårn men knappast var en man för landslaget. Samtidigt har man ständigt letat misstag hos Anders. Och nu bara "Ja man ser vilket självförtorende Kim har, Anders verkar mer osäker." Jaha, så konstigt då.

(Även om jag måste tillägga att det också har med att Anders hävdelsebehov är lägre. Han är sval och saklig inför den hetsiga pressen medan Kim låter sig dras med och bara älskar att vara älskad.)

Thursday, June 01, 2006

Djungelvrål

Jag har varit i Uppsala i ett par dagar. Suttit in min obekvämt framåtlutande kontorsstol som säkert försöker vara ergonomisk men inte lyckas. Försökte läsa en norsk text om Laestadius nattvardssyn och blev akut supertrött. Så jag gick ner till godisautomaten och köpte en Djungelvrål och sedan bort till fikarummet; det var dax för eftermiddagskaffe. Kom i samspråk med några doktorander, som jag när vi suttit ett tag bjöd på en Djungelvrål. Båda svarade något i stil med "Åh, Djungelvrål, det var inte igår. Hehe."

Note to self: Köp inte Djungelvrål om du vill verka seriös på jobbet. Eller köp det i så fall i smyg.

För övrigt avskyr jag att jag inte kan läsa/skriva jobbsaker till musik. Jag skulle känna mig så smart och casual om jag kunde, men det går inte. En akademiker jag beundrar/avundas inledde en bok med att säga "Om det skulle finnas ett soundtrack till den här boken skulle det vara Coldplay och nåt annat-coolt-halvalternativt-ungdomligt-band, för det har jag lyssnat på medans jag skrivit." Ok, det var kanske lite töntigt, men det skulle i alla fall vara kul att kunna sitta och jamma lite medan man skrev. Men det är väl så det är. Vissa har det, andra inte, inte jag.

Annars är det här en fin text.

Jag var i Lund igår dessutom, det kanske jag skriver om imorgon.