Låt oss fortsätta diskussionen något litet till.
Jag har försökt säga att ett kristet tänkande är att tänka tillsammans med kristna.
Jonas har hållt med, men tyckt att min definition på vilka som är kristna samtidigt är för bred och för oklar.
Hapax menar på liknande sätt att detta perspektiv egentligen inte ger någon klar vägledning för att skilja mellan sant och falskt. Eftersom "traditionen" innehåller så stor variation går det inte att säga på vilka grunder somliga "variationer" skulle uteslutas och andra inte.
Det kan vara värt att först påminna sig om samtalet inom den västerländska filosofin, där man så förtvivlat sökt efter "en plats att stå på" som är fast och inte låter sig rubbas, och utifrån vilken världen sedan kan beskrivas. Den förste, eller i alla fall mest berömde, "radikale tvivlaren" var Descartes, och han kallade den "plats att stå på" som han äntligen fann för "Cogito ergo sum." Så låt mig i ljuset av detta göra klart att jag inte har försökt argumentera för en sådan absolut plats att stå på, och synnerligen inte ett kriterium eller en regel med hjälp av vilken man kan försäkra sig om sanningen. Sanningen är eskatologisk, dvs full förvissning når vi först efter döden, och tron är en förvissning om det vi inte ser.
Vad jag har försökt argumentera för är hur man rent praktiskt bör tänka som kristen, och jag har menat att en kristen reflexion är att tänka tillsammans med andra kristna. Men Jonas och Hapax invändningar kvarstår likväl: vilka är dessa kristna som man ska tänka tillsammans med?
Mitt svar är ganska enkelt: De som i sin tur ansträngt sig för att tänka tillsammans med den katolska - dvs universella - kyrkan. Hit hör till exempel Martin Luther, som strävade efter att återupprätta kyrkan, och som använde traditionen för att kritisera rådande praxis. Det avgörande är att Luther sökte argumentera på ett sätt som präglades mer av kontinuitet än av brott. Han sa inte "Kyrkan är fallen och har så alltid varit, lyssna på mig istället, jag har sanningen." Istället sa han: "Kykans liv, så som det nu är gestaltat är inte i harmoni med kyrkans tradition, därför måste hon vända om!"
Det är alltså viktigt att man inser att bara för att jag tillhör kyrkan och tänker en tanke eller har en åsikt, så innebär inte detta är en uppfattning som "tillhör kyrkans tradition" och som är en "lika god uppfattning som någon." Det är inte nog att peka på en grupp och säga: "Men de tycker ju si och så, och de är också kristna, alltså kan jag 'tänka tillsammans med' dem!" Man måste fråga: Hur har de kommit fram till denna uppfattning, och hur harmoniserar denna uppfattning med vad kristna trott genom alla tider? Det sista är viktigt, för man kan ju tänka sig att det finns personer som tror att de tänkt tillsammans med kyrkans tradition, men faktiskt gjort det på ett ganska bristfälligt sätt. (Jag lutar åt att Calvin var en sådan.)
Återigen är det nödvändigt att hålla i minnet att detta är ett sätt att tänka, inte en regel för sanning. Bara för att vi alla tänker så här innebär det inte att vi kommer att nå exakt samma slutsatser. Men huvudsaken är att vi tänker kontinuitet mer än brott, och att de som vi ska tänka tillsammans med är på motsvarande sätt tänkt kontinuitet mer än brott.
