(En lite längre text, men det är ju trots allt sommar!)
Från bloggen http://katholou.wordpress.com:
"Det första vi måste göra är att överge det västerländska blodtörstiga juridiska paradigmet och istället läsa vad som faktiskt står i Bibeln och hos kyrkofäderna.
Ortodox teologi har ett terapeutiskt paradigm och inte ett juridiskt paradigm (därför blir den romersk-katolska uppdelningen mellan syndens timliga och eviga straff, vilket ligger bakom läran om avlat, förtjänster och skärselden, fullkomligt absurda ur en ortodox teologisk synvinkel).
Döden ses inte som ett straff för synden i Bibeln eller i den östliga teologin, utan som följden av synd. Synd är det tillstånd där människan är skild från Gud, vilket leder till döden eftersom Gud är livet och den helige Ande är livgivaren, om människan skiljer sig från livets källa och den Ande som ger liv, så kommer hon att dö.
Vi måste vidare minnas att i hebreiskt tänkande så är inte död och liv absoluta storheter, utan sjukdom och liknande ses som att man delvis är i dödens grepp, det är talande att det hebreiska uttrycket för att bli frisk är att man återfår livet. Utifrån detta förstår vi varför Kristus botade och drev ut demoner, då detta var ett konkret uttryck för Kristi strid mot djävulen, synden och döden. Kristi nedstigande i dödsriket handlar om att erbjuda liv åt alla som avlidit skilda från Gud. Rörande offret så måste vi mer konkret betänka att offer i Gamla testamentet inte handlar om att lugna ner en argsint Gud, utan offer måste förstås utifrån två paradigm 1)gemenskapen som uttrycks i att man delar en måltid med Gudomen; 2) blodet som återställer liv (i gammaltestamentlig tankevärd är ju blodet det konkreta påtagliga uttrycket för liv), och alltså delvis motverkar följden av synd (d.v.s. död).
Guds vrede måste förstås inte som att Gud blir människornas ovän, utan Gud är alltid människornas Vän (Φιλάνθρωπος), utan det är vi som genom att skilja oss från Gud har blivit Guds ovänner (medan helgonen som har nått längst i att återställa den rätta relationen och gemenskapen med Gud, fullt ut besvarar Guds vänskap och därför verkligen är Guds vänner). Guds vrede är ett uttryck för Guds vänskap och kärlek till människorna, eftersom Gud vill inte att människan skall dö, vilket är följden av att hon förkastar, genom sina synder, den helige Ande som är Livgivaren, liksom även den Enfödde Sonen, som är vägen, sanningen och livet.
Gud avskyr synden eftersom den leder till människornas död och ett onaturligt tillstånd för människan, hon blir splittrad glömmer Gud och gör sig bara bekymmer så att hennes hjärta blir helt splittrat och söndrat så att hon inte med ett odelat hjärta kan komma ihåg och ständigt älska Gud. Askesens mål är just ett odelat hjärta som ständigt kommer ihåg och älskar Gud och Guds avbild i vår nästa. Den enklaste vägen till en ständig hågkomst av Gud är genom den inre bönen, framför allt Jesusbönen: 'Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare.'
Gudomliggörelsen eller helgelsen, d.v.s. föreningen med Gud som är Livet, genom de heligas gemenskap i de heliga gåvorna, är hela Treenighetens verksamhet, vi tar emot Anden som är Livgivaren och som skänker oss sina sju gåvor som är nödvändiga för den andliga kampen och det är genom delaktigheten av helig Ande som vi kan bära den helige Andes frukter, men detta sker också genom Sonen som är vår vägen och vår förebild som vi döps in i genom dopet och tar emot och förblir i genom Eukaristin. I den helige Andes gemenskap genom Sonen förenas vi med Gud Fader.
Buden är den språkliga formuleringen av Guds verksamhet (ενέργεια), och genom att hålla buden förenar vi vår personliga verksamhet (ενέργεια) med Guds verksamhet, så att vi i vårt liv förverkligar bönen: "Låt din vilja ske på jorden såsom i himlen". I bönen upplyfter vi vårt hjärta och sinne till Gud, så att vår vilja förenas med Guds vilja, och vi därmed också verkligen förenas med Gud och efterliknar den allheliga Treenigheten, som är tre personer av ett och samma väsen, med en enda natur, en enda vilja, ett enda rike och välde och en enda verksamhet (de olika personerna har inte varsin vilja, verksamhet och välde som de förenar med varandra, utan de är av ett och samma väsen, vilket innebär att de endast har en enda gemensam vilja och en enda gemensam verksamhet). Denna föreningen med Gud Fader, som är Gudomens källa och begynnelse, blir möjlig i den helige Andes gemenskap
genom Sonen."
