Saturday, January 31, 2009

Vatikanen kommunicerar!



Från Vatikanens youtube-kanal. Påven reflekterar över Förintelsen. I talet förklarade han också varför han öppnade dörren på glänt för SSPX. Här kommenterar SvD händelserna, men jag är osäker på om de förstått att förnekandet av förintelsen inte var orsaken till SSPX:s uteslutning. (Man kan ju tycka mycket om denna syn på kyrkotukt, men det är i alla fall viktigt att man förstår att uteslutningen hade andra orsaker.) Här skriver dagen om det brev med ursäkter som Williamson skrivit till Vatikanen.

Friday, January 30, 2009

Om kritiskt tänkande

Signaturen "Hapax" ställer mycket rimliga frågor till mitt inlägg nedan, frågor som kräver så mycket utrymme att jag väljer att göra en egen bloggpost av dem. Förhoppningsvis hjälper det till att bringa klarhet i en del andra saker i den texten som kan ha varit otydliga.

Hapax menar att det är en sak att tala om vårt behov av att leva med skillnaden mellan t.ex. min grad av efterföljelse och den Kristi efterföljelse som kyrkan förkunnar. Men det är något helt annat att påstå att man inte ska "tänka kritiskt" i kyrkan över huvud taget. Vad händer då om man är i en korrupt församling eller del av kyrkan, där de t.ex. undervisas att det är synd att dansa, eller att tro på evolutionen. Ska man inte tänka kritiskt då?

Det här är en svår fråga, och den kräver lite tid.

Först måste vi fråga oss: Vad menar vi med kritiskt tänkande? Här menar jag att det är viktigt att se att kritiskt tänkande inte existerar som något abstrakt. Att tänka kritiskt är att jämföra två saker med varandra. Om jag kritiserar det någon säger så gör jag det antingen utifrån kunskap om något annat, eller utifrån att jag har andra ideal för kunskap. Om någon påstår "Jag tror att X är sant för mina föräldrar har sagt det till mig", så kan ett "kritiskt tänkande" ta sig uttryck i repliken "Vad dina föräldrar berättat för dig är inte en legitim grund för kunskap." Kritiskt tänkande fungerar då som en metod där vissa sätt att argumentera accepteras, andra inte. Men kritiskt tänkande är även här att jämföra, även om det handlar om metoden snarare än själva kunskapsinnehållet: en argumentation jämförs med ett annat argumentationsideal.

Alltså är att tänka kritiskt att jämföra det som sägs eller görs med ett annat ideal: en annan kunskap eller en annan metod.

Vad skulle det utifrån detta då innebära att kyrkan lärde människor att tänka kritiskt? Kyrkan kan bara lära ut det den tror på. Den kan inte förväntas lära människor att ifrågasätta den tro kyrkan förkunnar. Så som "tänka kritiskt" ofta används handlar det om att importera ett perspektiv som inte är kyrkans och jämföra kyrkans uppfattningar med det, för att se om dessa håller måttet, och detta tror jag inte är hållbart. Det är inte rimligt att säga, till exempel, "Är denna tro riktig? Hur stämmer förkunnelsen överens med socialdemokraternas partiprogram?" Eller "Hur stämmer detta överens med FN:s deklaration för mänskliga rättigheter?" Detta är inte rimliga kriterier att jämföra med inom kyrkan. Men observera, och jag kommer utveckla det ytterligare senare: det innebär inte att man inte får inspireras av så väl socialdemokraternas partiprogram som FN:s deklaration, men de kan inte ha sista ordet.

Vad kan man då göra om man befinner sig i en korrumperad social kontext? Det vill säga sådana som Hapax beskriver. Till att börja med så måste vi konstatera att det är väldigt svårt att upptäcka detta. Trots att det kritiska tänkandet är väldigt hyllat i vår tid så har det inte skyddat oss från de sociala synder vi dagligen tar del i. ”Kritiskt tänkande” verkar alltså inte ha önskad effekt.

En kristen tro är kopplad till övertygelsen om den kristna tron är sann. Men vad är ”den kristna tron”? Var finns den? ”Den kristna tron” är inget som svävar som ett moln ovan marken, nej den kristna tron är vad kristna människor trott. När man säger att kristendomen är sann menar man därför att det kristna människor trott och levt är sant. Det är detta som kallas ”traditionen.” Sanningen finns med andra ord i den kristna traditionen.

Detta blir alltså prövostenen, det vi som kristna har ”att jämföra med” när vi vill ”tänka kritiskt.” Om nu ”tänka kritiskt” är ett bra ord i detta sammanhang, för som vi sa i början innebar ju det att jämföra med något annat, medan detta slags tänkande egentligen handlar om att jämföra med sig själv. Kyrkan jämför alltså sin tro och praktik med hur kyrkans tro och praktik sett ut genom århundradena och över världen.

Men observera att detta inte är något litet. Det är skillnaden mellan att vara villig att knyta an till kyrkans tradition, och att hävda att det inte finns någon kristendom av värde förutom det egna sammanhanget och (möjligen) urförsamlingen i Jerusalem. Då står man helt plötsligt med oerhört begränsade resurser för att hantera moraliska eller teologiska dilemman som man hamnar i. Och den medlem som vill ifrågasätta en praktik eller en lära har också väldigt lite att hänvisa till eller jämföra med.

Betydelsen av detta kan inte nog betonas. Min fru varnar mig ibland för att säga saker som ”Kyrkan ska inte lära folk att tänka kritiskt” (hrm…) eftersom det kan misstolkas och användas av ”radikala ungdomspastorer” som inte vill få sin förkunnelse ifrågasatt. Men detta mitt påstående gäller bara i en kyrka som slår vakt om sin katolicitet (dvs. universalitet). Det var därför jag påpekade flera gånger att uppmaningen till kritiskt tänkande är både nödvändig och riktig inom frikyrkan, och rubriken på inlägget skulle kanske istället ha varit att kyrkan inte ”skulle behöva” lära folk att tänka kritiskt. Min huvudsakliga poäng var att det är den kristna visionens begränsning som är frikyrkans största problem. Det är den som leder till instängdhet och kravfullhet – och som en konsekvens av detta till krav på utrymme att ”tänka kritiskt.”

Hur skulle man då utifrån denna modell hantera den typen av korruption som Hapax talar om? Det helt avgörande är vilka vi ”tänker tillsammans med” när vi funderar över dessa frågor. Att vara den kristna tron trogen är att tänka tillsammans med andra kristna, och dem hittar vi i Bibeln, i traditionen och i våra församlingar.

Men om jag då stöter på något utanför kyrkan som verkligen inspirerar mig, gör mig uppmärksam på något, eller lär mig något, har det då inget värde? Det kan det givetvis ha, men jag kan inte förvänta mig att någon ska lyssna om jag säger ”Platon säger så här, så jag tycker att vi ska göra så.” Däremot kan jag säga: ”Platon säger så här, hur har man i den kristna traditionen tänkt om detta?” Det var så Thomas av Aquinos gjorde efter att ha funnit och förälskat sig i Aristoteles texter på 1200-talet. Han ”kristnade” Aristoteles genom att sätta honom i dialog med den kristna traditionen, vilket innebar att sådant som inte passade in fick kastas ut, och sådant som saknades hos Aristoteles fick kompletteras. Innebar det att Aristoteles till sist inte bidrog med ”något nytt” i för den kristna tron? Jo, det är visst möjligt att bidra med nya insikter och perspektiv, men det nya måste harmonisera med det gamla. ”Det nya” är närmast att se som en fördjupning av det som finns.

Någon kan tycka att detta låter smalt, och skulle hellre föredra att ”tänka fritt.” Men ett ”fritt” tänkande är i själva verket mer begränsat än ett tänkande tillsammans med den kristna traditionen. Den som tänker fritt gör sig själv till måttstock, och väljer själv de personer man vill tänka tillsammans med. Det gör det lättare att ignorera sådana tänkare som man inte håller med eller har svårt för. Dessutom är den som tror att han eller hon tänker fritt blind för den gemenskap som faktiskt formar honom eller henne – för vi formas alltid – och därmed oförmögen att vara riktigt självkritisk (självkritisk kan det alltid finna skäl att vara, det är det man övar sig i som kristen genom att konversera och tänka tillsammans med andra kristna). Det är den liberala upplysningsfilosofins dilemma: genom att vägra erkänna sin position som ideologi (och istället tala om sitt perspektiv som ”objektivt” och ”neutralt”) så blir den också blind för sina egna förutsättningar, och därmed oförmögen att i grunden både förstå och kritisera sig själv.

Den som vill lära känna sig själv måste till slut vara beredd att slå sig ner.

Thursday, January 29, 2009

Kyrkan ska inte lära folk tänka kritiskt

Idag publicerade Dagen andra delen av serien om den stora kyrkflykten, denna gång med fokus på 80- och 90-talisterna. I både artikeln och kommentarerna på artikelförfattare Jaktlunds blogg talas om behovet av att tänka själv, bilda sig en egen uppfattning, och att tänka kritiskt.

Jag är dock inte övertygad om att det är kyrkans uppgift att lära folk att tänka kritiskt. Jag är medveten om att det är riskabelt och problematiskt att påstå något sådant - inte minst kan det framstå som naivt och verklighetsfrämmande, en lyx-åsikt som en akademiker kan kosta på sig, men som inte funkar för en tonåring i församlingsvardagen - men låt mig ändå försöka förklara hur jag tror detta hänger ihop.

Kyrkans uppgift är att förklara kyrkans tro, att lära församlingsmedlemmarna att se världen så som den faktiskt är: en värld skapad av Gud och återlöst av Jesus Kristus. Att vara en del av kyrkan är att socialiseras in i detta sätt att se världen, vilket sker genom predikan, bibelstudier, konfirmation, gudstjänstfirande, etc.. Kyrkan lär folk att tro, inte att ifrågasätta sin tro.

Kanske har jag nu upprört några men låt mig fortsätta, så kanske det ändrar sig!

Problemet i våra frikyrkliga sammanhang är inte främst bristen på kritiskt tänkande, utan idén att det är den enskilda individens uppgift att tro på allt kyrkan lär. Kravet att den enskildes tro är helt i samklang med kyrkans tro leder till stress, ångest och en känsla av att ens tro är otillräcklig. Särskilt när detta åläggs ungdomar, som ju inte alls haft någon särskild lång tid på sig att växa in i tron, som inte fått öva sig i att se världen som Guds värld. Då kommer i våra sammanhang förslag om att man måste lära sig att "tänka kritiskt" eller "tänka själv" och inte bara låta sig matas av vad kyrkan säger åt en att tro. I en frikyrklig miljö, där kravet på att tro rätt är så starkt (samtidigt som visionen av vad "rätt tro" innebär är rätt snäv) är detta en naturlig och riktig reaktion.

Det grundläggane problemet är protestantismens fundamentala oförmåga att tänka kollektivistiskt, och istället hela tiden leva med kravet på att den enskilde alltid måste bära sin egen tro, frälsning och helgelse. När den egna tron eller helgelsen då inte räcker till, så ber man kyrkan att revidera sina krav och tillåta alternativ, etc. För allting handlar om att jag som person ska leva upp till kraven, kunna ta mig över ribban. Därför ska kyrkan ska sänka ribban om jag inte kommer över den - om min tro och helgelse inte lever upp till kyrkans krav. Det är just detta som liberalteologin gjort: man har sänkt ribban och tagit bort trösklarna.

Men fundamentalisterna tänker precis likadant, även om deras lösning är den motsatta. Också de kräver att varja individ kommer över ribban och en lever upp till kraven. Men tvärtom istället för att sänka ribban pressar de varje enskild över den. Varje medlem måste ha en tro utan tvivel och ett liv utan brister. Det är just detta krav - som ofta är implicit - som många ungdomar i frikyrkan upplevt, och som nu leder till önskemål om att man ska "sänka ribban," tillåta folk att tänka själva, tänka kritiskt, etc. Som sagt: det är en helt rimlig reaktion.

Men om vi lärde oss att tänka mer kollektivt, och insåg att det inte är så farligt om jag inte lever upp till kyrkans högt ställda ideal, då skulle vi slippa välja en av dessa (dåliga) utvägar. Vi måste i vår perfektionistiska kultur lära oss att leva med glappet, skillnaden mellan mitt liv och kyrkans ideal, och inse att det inte är så farligt att inte räcka till. Att frälsning är något vi övar oss i, och något som får ta tid. Att jag inte behöver försöka tro allt på en gång, eller leva ett fläckfritt liv, utan att det är något jag får lära mig i kyrkans gemenskap. Att det finns ett glapp i tillvaron, ett glapp mellan mitt liv och det fulla kristna livet, och att det är som det ska.

Wednesday, January 28, 2009

Dagens cred

För några år sedan lärde jag känna Mattias Agnesund, något som sammanföll med att han jobbade med sin bok om Einar Ekberg, "Blott en afton bor jag här". Jag erbjöd mig att läsa korrektur på hans manus; tänkte att mitt kombinerade pingst- och språkintresse kanske kunde vara till någon hjälp.

Trodde jag.

Det var en galen läsupplevelse. Jag är ganska noggrann med språk, och jag läste Mattias manus noggrant. Rödpenna i hand, smakande mig igenom varje formulering. Men kunde inte hitta några brister! Det höll på att driva mig till vettet! Då och då trodde jag mig hitta något - en oskarp mening, ett dåligt valt ord - men varje gång fick jag ge mig: den valda formuleringen var, ned till minsta ord och kommatecken, den bästa. Det gick inte att ändra i det manuset! Och då läste jag det alltså just som manus, och inte som tryckt bok. Jag drog slutsatsen då, och har inte sett skäl att ändra mig, att Mattias är en av våra främsta stilister, en skribent av yppersta klass.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser kommentatorspåret till Stefan Swärds replik till Inger Alestig. Agnesunds kommentar här får bli exemplet som bevisar min tes. Och kom ihåg nu att detta är en kommentar på en blogg; stringens är inte direkt särmärket på de ord jag fäster på skärm i såna sammanhang. Men även här är Mattias precis, tydlig och träffande. Det ser så enkelt ut, men det är just detta som är konsten: han säger det som behöver sägas, och inte ett ord mer.

"Kan vi inte droppa detta nu? Stefan, du får nog leva med att alla inte uppfattar det du skriver exakt som du vill. Och att sätta Nod i händerna på 'mannen på gatan' är väl ungefär som att dela ut Le Monde Diplomatique i vänsterpartiets valstugor. Mellergård och gänget ska inte syssla med mjölkproduktion."

(Den sista meningen är pricken över i:et med både en språklig allusion och en bibel dito! Och är det bara jag som ser ett glas mellanmjölk framför mig efter att ha läst den?)

Tuesday, January 27, 2009

"Kriget är över"

Igår besökte Joseph Bottum, redaktör för First Things Duke och talade utifrån sin artikel "The Death of Protestant America". Som oftast blev dock frågestunden intressantast, då han bland annat sa:

"The cultural wars, in a certain way, are over. Think about it: earlier every conservative book was about what had gone wrong. That we had taken a wrong turn somewhere earlier in our history. Richard John Neuhau's "The Naked Public Square" and even, I think, John Milbanks "Theology and Social Theory" where these kinds of books. But now the time has come to do the good work, the positive work. If the cultural war is over, the time has come not to fight over what can't be saved anyways, but to do the alternatives."

Monday, January 26, 2009

Lättillgänglighet? Bah!

Då och då inbjuder oss Vatikanens oerhört osmidiga mediamaskin att leka leken "Vad betyder detta, egentligen?" Alltså: de säger eller gör något, och vi andra får uppgiften att försöka förstå det. Klart, de får ju bra hjälp av sekulär media som ju gärna vill ha rubriker av det mer braskande slaget. Jultalet som inte handlade om homosexuella var en nöt att knäcka (särskilt eftersom Vatikanen bara la ut talet på tyska och italienska på nätet, för att göra det lite extra knivigt för oss som försöker räkna ut vad de har sagt och menat), men eftersom vi firade en stilla jul här i USA utan släkten så hade jag några timmar över den 23 december och lyckades till slut lista mig fram till vad som hänt. Skrev om det här.

Men den gode Benedict fortsätter att utmana dem som vill förstå (och, frågar man sig, skrämma bort dem som inte vill lägga en timmas surfande på den uppgiften...) så denna vecka har vi fått en ny nöt att knäcka! Nu häver han nämligen exkommuniceringen av SSPX biskopar, inklusive Richard Williamsson som nu åtalas i Tyskland som förintelseförnekare! Ja, han gör det till och med samma vecka som denna mediala bomb briserar!

Och man frågar sig naturligtvis:

But why?

på The Daily Telegraph är den bästa att vända sig till i gåtlösartider. Även denne expert - han är även chefredaktör för ett katolskt nyhetsmagasin - medger dock att det inte var en var en lätt uppgift denna gång, utan att det var först "after reading several careful analyses of the situation - I finally understood why the Pope has lifted these excommunications despite the fact that Williamson is a poisonous fruitcake."

Ja, läs honom själva.

Det viktigaste lärdomen synes vara påminnelsen om att Vatikanen är en medeltida institution som tycks vara totalt oförmögen att anpassa sig till en tid av "mediacycles," och som allt för ofta inte anser sig behöva förklara sig närmare eller vara övertydlig i sånt som man anser självklart (T.ex. kunde man ha passat på att tillsammans med hävandet av exkommuniceringen ha infogat ett fördömande av Williams anti-semitiska utsagor...)

En ljusning kan dock vara på väg. Vatikanen har trots allt nu lanserat en egen youtube-kanal! Där säger Benedict själv internet kan vara en väg att finna "det sanna, det sköna och det rätta" (den gamle platonikern!) Låt oss hoppas.

Uppdatering: Här kommenterar även biskop Anders Arborelius att "det är svårt att förklara sånt här."

Saturday, January 24, 2009

Moody bland ikoner och helgon!

"När vi var i Brooklyn, träffade jag en man, som var högeligen bekymrad för sin själ. Han talade om för mig, att han hade haft en troende, gudfruktig moder; att hon hade dött, och att han hade hennes porträtt i sitt rum; men han hade fört ett så uselt liv, att han måst vända på porträttet, så att ansiktet kom mot väggen, för att han skulle slippa se sin moders blickar. Hennes böner förföljde honom dock, så att han icke hade någon ro. Det var Jesus, som sökte denne man genom porträttet på vägggen."

Dwight L Moody, ”Föredrag af D L Moody hållna i Amerika” (1876), s 494-495.

Friday, January 23, 2009

Du sköna, nya Sverige!

Här skriver Sam Wohlin om det underbart vackra och fascinerande Sverige som håller på att växa fram. Och som naturligtvis inte passar in i såna här typers verklighetsbild. Och som gör dom här bekymrade.

Thursday, January 22, 2009

Väl vald stipendiat

Detta! är goda nyheter! Algot Niklasson (f 1927), den främsta företrädaren för den så kallade förnyelseväckelsen inom pingströrelsen åren 1950-51 får Evangelistfondens hederstipendium för år 2009. Niklasson var mannen på allas läppar under de åren: Aftonbladet, Expressen, Afton-Tidningen, DN - alla skrev om honom. Och han spelade en avgörande roll i oerhört många liv. Stanley Sjöberg och Olof Djurfelt är bara två av många välbekanta pingstprofiler som han hade ett avgörande inflytande på. År 2003 skrev jag min första uppsats om just Niklasson. Då var jag 23 - samma ålder som Algot när han ledde väckelsen...

Wednesday, January 21, 2009

Swärd riposterar

Här kommenterar Stefan Swärd min analys av NOD-debatten, och jag svarar lite längre ner på sidan.

Snabbsummering: Swärd menar att han visst ser livet som en helhet (i Kristus), och att han just därför ju säger att han har svårt för att ha "olika hattar" på sig. Jag svarar att det inte är det som är problemet, utan att det är tendensen att skilja mellan "jag" och "roll(er)" som jag kritiserat. Vår identitet kan inte vara "bara Jesus" (även om det låter fromt), utan eftersom vi lever i en gemenskap hör vår identitet också ihop med vår roll i denna gemenskap. Det säger något om oss om vi är arm eller fot i Kristi kropp! (Hela tiden dock "i och med Kristus"!)

Friday, January 16, 2009

Levande charader

Stefan Swärds kritik av NOD har väckt uppmärksamhet, och nu senast kommenterar Håkan Arenius problematiken i att Swärd är styrelseordförande (tänk biskop, eller?) för EFK, men ibland tycks vilja se den rollen som skild från hans roll som bloggare. (Se också Emanuel Karlstens kommentar).

Det är inte först gången en kyrkoledare krävt att ibland få vara "vanlig." När KG Hammar tillträdde som ärkebiskop var det på villkor att han fick ha en "privat sfär" kring sig där han fick reflektera lite "friare" kring trosfrågorna. Bakom så väl Hammars som Swärds inställning ligger en modern ovilja mot roller, och kopplat till det en modern syn på jaget. Mitt "jag" ses som något skilt ifrån mina "roller". Mitt jag är "den jag innerst inne är," och detta är inte nödvändigtvis knutet till mitt arbete eller mina roller. Därför kan Swärd byta roll mellan EFK-ledare, konsult och bloggare och liksom tyckas mena att vi ska hålla i sär dessa tre Stefan Swärd. Som han skriver i sitt svar till Arenius försöker han själv markera "vilken hatt han har på sig" (hatt-metafor istället för roll-metafor, men innebörden är densamma) genom att underteckna insändare med olika titlar. För Swärd är, liksom de flesta av oss, en modern, liberal individualist!

Det finns många problem med detta syn på jaget och rollerna. För det första leder detta abstraherande av jaget lätt till en viss identitetsförvirring också hos oss själva. Vem är jag, egentligen? Vilka egenskaper och preferenser har denna varelse djupt inne i mitt inre? Denna varelse som alltså är "jag", men som trots det är så svår att få grepp om och förstå. Härifrån kommer vår tids sökande efter tecken från "denna person innerst inne" som tydligen bär på sanningen om oss. Saker som drömmar, "freudianska felsägningar" och liknande anses kunna avslöja något om vad vi innerst inne känner. För sanningen om oss ligger djupt därinne, inte i våra kroppar eller våra roller.

För det andra så är detta synsätt en konsekvens av professionaliseringen av arbetet, som är ett av modernitetens främsta kännetecken, men som också det är djupt problematiskt (som Marx påpekade!) Det vill säga: mitt jobb har inte med min själ att göra; det är något jag gör för att få betalt, och sen går jag hem och är den jag egentligen är. Marx kallade detta alienation, och bekymrade sig över att relationen mellan arbetaren och det han producerade bröts i det kapitalistiska samhället. Liksom att relationen mellan arbetaren och arbetsgivaren nu inskränktes till att vara en rent ekonomiskt relation, där man byter pengar mot arbete för att sedan gå var och en till sitt utan att ta ansvar för varandra utöver det.

Nu inställer sig naturligtvis frågan om det är möjligt för kyrkligt anställda att ha den synen på relationen mellan sitt jag och sitt jobb. Är det rimligt att beskriva sitt verkande som pastor, biskop etc. som en roll? Tänk på det sammanhang ordet syftar tillbaka på: teatern. Där är en roll något man klär i sig när man går upp på scen, och sedan klär av sig när man går hem. Eller i Swärds fall när han går upp på en annan scen och spelar en annan roll. Swärds hatt-metafor ger samma resultat: rollen är en yttre sak, i grunden skild från mitt inre, egentliga jag.

Denna syn på arbetet som en roll är problematisk för var och en som vill kalla sig kristen. Men det faktum att kyrkoledare och pastorer tagit till sig detta synsätt (och här är Swärd bara ett exempel på en väldigt, väldigt utbredd trend) visar hur i grunden liberala, moderna och sekulariserade vi som kyrka är idag.

Monday, January 05, 2009

Om Halal-TV, och sånt.

Har precis lagt upp en ganska seriös bloggtext (om jag får säga det själv...!) om Halal-TV och mångfald på bloggen Teologiforum.

Friday, January 02, 2009

"Det bara glider bort"

”Hans fasta trosförvissning, hans ångest, hans tillit, hans syndamedvetande, allt glider mycket långsamt ner i världslighet och poesi och blandas upp och nästan försvinner. Det som en gång varit så viktigt känns nu avlägset. Det är inget dramatiskt uppbrott, det glider bara bort… Det sker egendomligt smärtfritt, särskilt med tanke på hur stark smärtan tidigare varit.

Det bara glider bort.”

PO Enquist, ”Ett annat liv”, s 157–158.

Så ser sekularisering ut, om någon undrat. Det är så - oftast - kyrkor töms och vänner lämnar.