Sunday, July 02, 2006

fågeln Fenix

Det var som en film, som vi brukar säga när något är riktigt vackert. Det var just så vackert att se fransmännen igår. De gamla, underpresterande, hånade hjältarna från en svunnen tid kliver in på planen, och alla förväntar sig att få se dem avrättade av VM:s superfavoriter. Det var som Karthago mot Rom, i Gladiator ni vet.

Det måste ha gått till så här: förbundskapten Raymond Domenech kliver in i omklädningsrummet strax innan matchen ska börja. Alla väntar på den sedvanliga taktikrepetitionen, men Domenech lägger ifrån sig blocket, tar av sig glasögonen och talar rakt ur hjärtat - och rakt in i hjärtana: "Kommer ni ihåg varför ni började spela fotboll..." I hörnet står lagets massör med en keyboard och lägger några fina ackord som ytterligare lyfter förbundskaptenens ord. Zinedine tittar med drömmande blick ut i luften. Han minns. Viera likaså. En tår glimmar till i den väldige mittfältarens öga. Barthez känner hur inspirationen väller fram som en ohejdbar ström i hans inre. Han lovar sig själv, att denna match ska han inte klanta till. Och så kliver de ut, hand i hand, och när den franska nationalsången spelar upp sjunger de för allt vad stämbanden håller. Och de känner att nu, nu är de oövervinnerliga. Fågeln Fenix har rest sig ur askan. Livet har återvänt till döende lemmar. Inte ens Brasilien kan stoppa dem.