Sunday, August 30, 2009

Ibland är internet rätt fint...



(även om det också kan vara irriterande, som när blogspot och youtube vägrar vara kompatibla...)

Thursday, August 27, 2009

Dagens Emil: Bibeltrohet och apofatisk teologi

Okvädningsordet "liberal" kastas fram och tillbaka dessa dagar, och ibland även mot dem som bara stilla försöker påpeka att Gud är större än vad vi kan tänka och säga. Men det går att samtidigt vara bibeltrogen och ha ett sådant apofatiskt perspektiv. Lyssna exempelvis på Emil Gustafson:

"Vi ställa ett upprop till alla Guds barn: Rannsaka skrifterna, och vinnlägg er om att vara bibelkristna. Den som vill vara en god Jesu Kristi tjänare, han måste näras av tron, och den goda lärans ord. 1 Tim 4:6. Och skriftens innehåll är så omväxlande och dess Ande så djup, att vi aldrig här kunna tömma dess innehåll. Ju mera jag forskar, dess mera inser jag, hur litet jag förstår, och det förefaller mig, att vi år lika barn, som gå och leta snäckro vid sjöstranden. Ty vi förstå endels och profetera endels. Skall oceanen kunna rymmas i ett nötskal?"

Trons Segrar 1893, "Nytt och gammalt", s 148.

Labels:

Wednesday, August 26, 2009

Avdelningen vilseledande ingresser!

Svenska kyrkan rapporterar idag på sin hemsida om läronämndens förslag angående vigselrätten, och skriver i ingressen:

"Det är möjligt att acceptera äktenskap för par av samma kön. Det anser kyrkomötets läronämnd, där bland annat Svenska kyrkans 14 biskopar ingår."

Bara det att sex av de fjoderton reserverat sig! Ingressen är ju förvisso inte direkt felaktig - det ingår faktiskt 14 biskopar i läronämnden - men måste väl ändå betraktas som klart vilseledande - för att inte säga komisk. Det är nästan så att man får lite 1948-vibbar...

Tuesday, August 25, 2009

Perspektiv

Man ska inte syssla för mycket med det dagsaktuella - man blir bara trött, och går upp så mycket i det att man tappar perspektiv och tror att det som händer idag är jätteviktigt! Därför kan ett besök i historien passa bra nu.

Emil Gustafson (1862-1900), som jag ju försöker skriva en avhandling om, stod särskilt nära en evangelist vid namn Anna Fagerstedt. Troligen var hon vän till familjen och hade varit piga på gården, eller liknande. 1893 gick hon evangelistutbildningen vid Götabro och reste därefter ut som evangelist för Helgelseförbundet. Hon och Emil skulle brevväxla under hela 1890-talet (breven finns kvar), och mellan varven återvände hon till gården för att bo där. Efter hennes examen från Götabro reste Emil med henne till staden Örebro för att köpa in vad en resande evangelist behövde på 1890-talet. Så här såg inköpslistan ut (priset i kronor):

Klocka - 25
Guitarr - 18
Filt - 5
Koffert - 6,50
Wäska - 5,50
Nattsärk - 1,25
Krage - 0,25
Lås - 0,40
Namnstift* - 1,50
Skriftportfölj - 1,50
Totalt: 63,50

* Anteckningen något otydlig. Om någon vet vad detta är tas upplysning tacksamt emot!

Sunday, August 23, 2009

Varför skola männskor strida?

När jag skrev förordet till min Lewi Pethrus-bok kände jag ett behov att förklara mig. I nästan varje kapitel tar teologiska och kyrkopolitiska strider ett stort utrymme. Varför hade jag valt att fokusera så mycket på det? Svaret var nästan för enkelt: boken bygger på brevväxlingar, och under strider skrivs det många och ofta bra, eller i alla fall intressanta, brev! Mycken historisk forskning funkar så: när allt är som vanligt kanske livet är som bäst (ja, det var ett Tomas Sjödin-citat), men det finns inte mycket att skriva hem om, och vardagen lämnar således ett begränsat arkivmaterial efter sig.

Eftersom jag hållit på en del med 1900-talsforskning har jag då och då haft glädjen att träffa människor som relaterar till det jag studerar; huvudpersoner i skeenden jag sökt beskriva, eller bara iakttagare. Jag skrev min första uppsats om förnyelseväckelsen reste jag Sverige runt i en vecka och samtalade med pastorer som befann sig på olika sidor i de strider som den väckelsen gav upphov till. Då var de unga, och ibland arga. Nu gamla och... inte lika arga.

Det som slog mig under den resan var istället hur lika de var. Det var inte bara det att de alla erbjöd mig grädde till bryggkaffet, utan de talade också på samma sätt om samma saker, med samma längtan. De ville samma saker: väckelse, Guds rikes utbredning, trohet mot Bibelordet. De var alla så fina, goda människor; gästvänliga och generösa. Jag tänkte när jag gick från möte till möte: hur är det möjligt att dessa goda, varma människor råkar i luven på varandra?

Men det hade de gjort, och det fanns verkligen skillnader mellan dem. Det fanns olika teologiska betoningar, och sånt är viktigt eftersom teologi är vad kristna människor lever - eller bör leva - sina liv efter. Man bör undvika naiv dealism på denna punkt, för vad är värt att strida om, om inte det? Det kommer till punkter i kyrkans historia då en linje måste dras, då strider måste utkämpas, strider som leder till att somliga hamnar utanför. Men, och detta är viktigt, dessa tillfällen borde egentligen vara långt färre än vad som i realiteten blivit fallet.

"Bloggosfären" (det är ett så töntigt ord, men vad gör man!) har för mig varit en källa till intellektuell stimulans, nya bekantskaper och tillfällen att få reflektera kring viktiga saker. Men det har också samtidigt inte sällan varit orsak till vrede och frustration och en plats där ens arroganta jag får breda ut sig lite väl mycket. Paradoxalt nog verkar det ibland som att internet är en kommunikationsform som för oss längre ifrån varandra, istället för närmare. Kommunikationen ökar kvantitativt men kvalitén går ner.

Hur som helst, för att knyta ihop dessa trådar, så har jag genom mina studier tvingats reflektera en del kring detta med strider och bråk i allmänhet, och tänkte i all ödmjukhet dela med mig av några små funderingar. Här följer alltså en liten lathund för undvikandet av onödiga teologiska stridigheter, förhoppningsvis tillämpbar även i bloggosfären.

1. Se till att det mesta av din energi går till att bygga upp, snarare än att klaga på eller försöka riva ner något dåligt. Visst, dåliga saker - dålig teologi - förtjänar att dö, men vad hjälper det en människa om hon motbevisar alla världens villolärare men förlorar sin själ? Att ha ett eget sammanhang - typ en församling - som man tror på, älskar och där man lägger sin energi hjälper en att bevaras sund i tro och liv. Sysslar man för mycket med mörkret är risken stor att det tar över ens själ. Det kan finnas stunder då man måste "träda upp" (även om de tillfällena är färre än en del av oss kanske tror), men då bör man göra det koncentrerat, välgenomtänkt och sedan gå vidare. Inte återvända gång efter annan till samma trätopunkt.

2. Låt tiden pröva vad som är gott. På deras frukt ska ni känna dem, sa som bekant Jesus. Tiden prövar det mesta. De flesta villoläror etc dör ut av sig själva efter en tid. När en kontroversiell församling i Sverige drog igång under 90-talet sa en person i min närhet "Ge det tio år, så får vi se." Det tog just tio år, sedan var församlingen upplöst.

3. Träffa människor du är oense med. De allra flesta strider beror på missförstånd, fördomar om den andre, och på att man sitter ensam på sin kammare - eller med en grupp likasinnade - och hetsar upp sig. Att möta människor är långt, långt bättre. Då skapas en relation, man får ett ansikte, någon att älska. Och kärleken överskyler en myckenhet av synder. När man möter någon inser man ofta "var den personer kommer ifrån". Man kanske inte tycker att det han eller hon säger är bra, men man förstår varför han/hon säger det; vilka erfarenheter etc som ligger bakom. Det gör att man kan känna sympati med ärendet, som då också framstår som mindre hotfullt, även om man inte gillar formuleringar etc.

4. Se skillnader som en rikedom, inte hotfulla. Den kristna församlingen är en kropp, och inte alla lemmar har samma uppdrag. Vissa personer/rörelser kan ha en särskilt uppgift eller kallelse att betona en aspekt av evangeliet, men det behöver inte betyda att alla ska göra samma sak. Jag tror mer och mer att vi måste leva i Jesu efterföljd som kollektiv, inte individer, eftersom ingen enda av oss kan leva detta liv fullt ut. Vi hittar olika spår som vi renodlar: läraren, den som går till samhällets utstötta, förebedjaren, tröstaren, etc. Alla kan göra något av detta, men ingen kan göra allt detta fullt ut. Därför behöver vi varandra, lemmarna i en kropp, för att Kristi liv återigen ska uppenbaras på jorden. Inte genom en människa, utan genom församlingen. Relationen mellan kyrkorna kan ses på samma vis: alla behöver inte fira gudstjänst på samma sätt, betona samma verksamheter, etc. Mångfalden kan vara en rikedom.

5. Inse att allt tal om Gud är styckverk. Gud är större än vad vi kan tänka, erfara eller uttrycka. Allt tal om Gud, all teologi, är med nödvändighet ofullkomligt. Ingen av oss förmår att uttrycka eller fånga in hela sanningen. Detta är inte "postmodernt flum", utan djupt bibliskt och förankrat i kyrkans tradition. Gud bor i ett ljus som ingen kan nalkas, som Paulus skriver, och vidare: vem kan känna hans tankar eller utrannsaka hans beslut? Detta innebär inte att det är godtyckligt vad vi säger om Gud - att "anything goes" - men vi borde genom att tänka på detta få en viss distans till vad vi säger. Personer som tycker annorlunda än oss behöver inte nödvändigtvis ha "fel" eftersom sanningen är så stor att två påståenden som säger emot varandra kan vara riktiga samtidigt (jämför det banala exemplet med påståendena "Livet är kort" och "Livet är långt" - båda rymmer sanning!) Och omvänt: när vi hör någon som vi tycker "har fel" kan det vara värt att påminna sig om att vi också "har fel", dvs. att vår uppfattning om Gud är bristfällig.

Friday, August 21, 2009

Om kristna, muslimska och sekulära praktiker

Brian McLarens ramadan-firande har blivit den kristna bloggosfärens senaste schibbolet. Eller om man så vill ett avstamp för leken "pick you allies" i samma sfär. I ena båten sitter Swärd, Karlendal och Aletheia. I den andra Kolportören och Pekka Mellergård. (Hans kommentar på Swärds blogg är intressant och klok, och betydligt bättre än vad referatet i Dagen ger sken av).

Naturligtvis omöjligt att inte lägga sig i!

Så hur ska man tänka?

Den som följer den här bloggen vet att detta med praktiker, vad man som kristen gör, är viktigt för mig. Det är därför, som jag ser det, ingen liten sak att följa en annan traditions religiösa seder. Karlendal verkar resonera på ett liknande sätt, och för honom leder det till slutsatsen att eftersom Ramadan är en muslimsk praktik så innebär deltagandet i den att man deltar i den muslimska gudsdyrkan. Jag tycker emellertid att det är en slutsats som går till överdrift: ramadan är en fasteperiod, och att fasta är ingen unikt muslimsk praktik, utan något som även kristna gör. Ramadan markerar tiden för fastan, och jag ser inget principiellt problem med att man ägnar sig åt en kristen praktik (fasta) under samma tid som ens muslimska syskon gör det. Detta är inte att delta i deras "gudsdyrkan", så länge som man genomgår fastan som kristen (t.ex. ber och lovsjunger den Treenige Guden under fastan).

Som generell regel skulle jag givetvis aldrig uppmana en kristen att fasta under Ramadan, och jag skulle heller inte göra det själv. Det finns redan en mängd tillfällen under året då vi som kristna fastar: adventsfastan inför julen, och den stora fastan inför påsken, till exempel. Det finns inget egenvärde i att knyta an till en annan religions seder. "Mötet med den andre" betonas ofta på ett överdrivet sätt i kristna kretsar som brukar etiketteras som "liberala", men i normala fall är det mest givande för mig - och för min omgivning - att jag istället fördjupar mig i min egen tradition. Därför skulle det inte falla mig in att fira Ramadan, lika lite som jag planerar att börja fira den judiska sabbaten eller någon hinduisk eller buddhistisk högtid.

Men så var det detta med "i normala fall". Från regler finns det undantag, brukar det sägas. Jag skulle hellre säga: generella regler och principer kan inte fånga tillvarons komplexitet. (Det är därför Jesus ger oss fler liknelser än regler!) Det kan finnas omständigheter då det som "normalt" skulle vara tveksamt är ok, eller till och med beundransvärt. Den lokala, partikulära kunskapen har alltid företräde framför den generella. McLarens fasta måste ses mot bakgrund av en speciell situation, nämligen den ökande polariseringen mellan kristna och muslimer i världen och den mörka bilden av islam inte minst i USA. Mot bakgrund av denna lokala situation måste McLarens beslut att fasta under Ramadan bedömas, och då är jag inte alls benägen att fördöma honom. Pekka Mellergård tycks resonera på ett liknande sätt när han skriver:

"Men jag tittade in på [McLarens] blogg-kommentar om Ramadan, och känner igen resonemanget från flera av de EFK-missionärer som arbetar i muslimska kontexter! ... [D]e är definitivt inte av den typ som gör avkall på bekännelsen om Jesus som 'enda vägen'. Jag tror också att en sådan EFK-profil som Lars Mörling ofta har valt att fira Ramadan, just för att visa respekt och skapa öppningar i sina kontakter med muslimer. Jag har själv arbetat som läkare i Saudiarabien i fyra år. Och jag kan bara säga att några av de bästa öppningarna till samtal om Jesus och kristen tro var när muslimska kollegor fick klart för sig att det fanns kristna kollegor som fastade och bad på regelbundna tider – inklusive under Ramadan."

I en given kulturell situation kan det alltså finnas skäl att agera på ett visst sätt utan att för den sakens skull hävda att det sätt på vilket man handlar ska upphöjas till allmän lag och göras över allt och alltid. (Kant har fel, med andra ord)

Sen måste jag ju påpeka att det finns en rad värre praktiker man kan delta i som kristen än den muslimska fastemånaden! Det är till exempel värre att sjunga nationalsången än att fira Ramadan. Att sjunga den svenska nationalsången är ju att delta i en sekulär dyrkan av nationen, ändå gör de flesta av oss det utan att tänka närmre på saken. Andra saker som kan diskuteras - jag säger inte att de är fel, utan att de kan diskuteras - är att ägna sig åt vapenbyggande, aktiehandel eller modeindustrin. Vidare kunde vi istället för McLarens möte med islam diskutera de influenser vi själva mottagit från underhållningskultur, marknadstänkande och managementkultur. Vi är väldigt bra på att undvika "religiös synkretism" i frikyrkan, men mycket sämre på att avslöja sekulär dito.

Thursday, August 20, 2009

Julrockoperett med djup...

Hösten har som bekant anlänt, och därmed kan man ju säga att det lackar mot jul. Då kanske detta klipp kan passa bra. Notera inte minst den tänkvärda & insiktsfulla sensmoralen!

Monday, August 17, 2009

Också det neutrala har en färg

Stephen Colbert om varför vissa saker är neutrala och andra inte i ett västerländskt samhälle.

The Colbert ReportMon - Thurs 11:30pm / 10:30c
The Word - Neutral Man's Burden
www.colbertnation.com
Colbert Report Full EpisodesPolitical HumorMeryl Streep


(Personer som borde kika på detta klipp: Humanisterna samt Högskoleverkets utredare)

Uppdatering: Helene Petersson, som jämför tidningen Dagen med en högerextrem tidning på grundval av att de båda har "åsiktsinriktade artiklar" med en viss bestämd inriktning (har inte alla tidningar det?), borde också kika på Colbert-klippet. Återigen framställs det dominerande perspektivet som "neutralt". Det som avviker från paradigmet är "vinklat", och därför hamnar nationalsocialister, kommunister och kristna i samma båt för Helene Petersson. Hon måste inse att hon också sitter i en båt, en som heter "sekulär liberalism".

(Kudos benjamin)

Labels: ,

Saturday, August 15, 2009

Odds & ends en lördagkväll

Just hemkommen från en veckas semester på Öland. Fin ö med fina vänner. Kollar av mail etc och undrar om det där lugnet som infinner sig när man gör det efter en veckas frånvaro är sunt egentligen...

Var med i Människor & Tro i P1 i fredags. Kommenterade festivalen Frizon. 2x40 minuters intressant samtal med reporten resulterade i ett par citat och en del refererande, men tyckte det var bra sammanfattat och rättvisande. Och man ska inte klaga på såna där nerklippningar: dels slipper man höra sin röst inspelad, dels är det mest av allt synd om journalisten som gör reportaget och ju jobbar över en vecka för vad som sedan blir 5-10 minuters radio!

Uppdaterar mig lite på vad hänt på webben och konstaterar att den där Emanuel på Dagen skriver väldigt begåvade och intressanta texter titt som tätt!

Mattias Agnesunds jämförelse av argumentationen kring aborter & omskärelse är också väldigt läsvärd!

På vägen hem från ön kom R.E.Ms "Nightswimming" på, och jag slogs återigen av hur briljant den är. Inte minst inledningen, som beskriver något så trivialt som en bilfärd i natten med ett fotografi på instrumentbrädan, men gör det med en poetisk känsla och en kombination av innerlighet och precision som är fantastiskt.

Sunday, August 09, 2009

Frizon och "kristna band"

eller: Saker man borde sagt. Och inte sagt.

Kvällen efter man haft ett intressant samtal ligger man ofta och funderar på vad man borde sagt annorlunda. Igår var jag med i ett panelsamtal på frizon om huruvida det finns kristen konst. (Vilket hade att göra med en bloggpost jag skrev på temat för några månader sen). Det finns mycket man borde sagt annorlunda (t.ex. borde jag kanske kommenterat hänvisningen till "no graven images" lite mer sofistikerat än genom att säga att om man tyckte så kunde man bli muslim...) och kanske inte minst tydligare.

Men på frågan om hur frizonfestivalen borde tänka kring frågan kristna/icke-kristna band kunde jag sagt något i den här stilen:

"Varje sammanhang - politiska partier, intresseföreningar, geografiska gemenskaper, familjer, etc. - står för olika typer av lokal kunskap. Samma sak gäller för frizon: det finns här en lokal kunskap som är värdefull och som man ska vara stolt över. Målet är inte att 'bredda' denna i meningen att utsläta den eller försöka få den att så mycket som möjligt likna annan kunskap (t.ex. svensk dn-debatt kunskap), utan att fördjupa den. Detta bör vara frizonledningens mål: att fördjupa de egna perspektiven. Därför kan frågan om vilka band som ska inbjudas - kristna och icke-troende - inte avgöras principiellt och abstrakt, utan måste vara ett uttryck för praktisk visdom utifrån detta mål (telos), som alltså stavas fördjupning av det som finns. Frizonledningen måste finna en bra mix mellan band som representerar den kunskap som finns, och band (och talare, så klart) som man menar på något sätt kan bidra till en relevant fördjupning eller breddning utifrån den plats där man står. Detta måste vara kriteriet. Inte bara att 'skapa möten' eller att 'vidga vyerna'; detta har inget egenvärde. Frågan är istället: Vad skulle vi behöva fördjupa oss i (vilket också kan vara svängig pop eller instrumentell jazz) och kan detta band hjälpa oss med det?"

Eller pscha, kanske sa jag tillräckligt många obegripliga saker!

Friday, August 07, 2009

Recension av "Intellectual Appetite"

På tal om Griffiths hade jag en recension av hans kommande bok i senaste numret av Keryx. Efter förfrågan tillät den generöse redaktören att jag la upp texten här på bloggen. (Extra roligt, eftersom den innehåller en del referenser till webb-diskussioner under våren!)

Titel: Intellectual Appetite: A Theological Grammar
Författare: Paul J. Griffiths
Förlag: The Catholic University of America Press (Washington D.C.)

Var går gränsen för vad som kan räknas som kristen tro? Under våren har Gardells bok Om Jesus skapat reaktioner av såväl bestörtning som förtjusning. Är detta en kristen bok, eller är det, som Ulf Ekman hävdar, fråga om irrlära?

Runar Eldebo knöt i en insändare (Dagen den 30 april) an till diskussionen och föreslog att skilda ”konstruktioner av kristen tro” kunde tolkas utifrån fyra kriterier: Bibeln, den samlade kristna tron, samtidsrelevans och den helige Andes ledning. Eldebo försökte bland annat ge redskap för en analys av Gardell, men möttes själv av kritik, inte minst på grund av sitt sätt att beskriva kristna trosuttryck som ”konstruktioner.” Evangeliska Frikyrkans ledare Stefan Swärd kallade honom till exempel på sin blogg för ”otydlig”. Swärds avslutning, där han uttrycker en förväntan att bli sågad av ”ett antal teologiska besser-wissrar”, ger för övrigt en antydan om en generell skepsis mot skrået över huvud taget.

Swärd menar att Skriften är det enda kriteriet, men inte ens Bibeln innehåller exakta beskrivningar av alla de situationer vi kan ställas inför i livet. Vad säger Bibeln om moderna aktiviteter som bilkörning, plastikkirurgi och aktiehandel? Ingenting, om vi ska vara ärliga. Betyder det att kristna ska vara tysta i sådana frågor, och att den kristna tron inte erbjuder vägledning för ett liv i moderniteten? Ingalunda!

Faktum är att vår situation inte i grunden skiljer sig från vad kristna i alla tider upplevt. Den teknologiska klyftan mellan vår tids och Bibelns må öka förvirringen något, men för varje kultur, ja för varje människa, gäller att Bibeln inte ger explicita instruktioner för livets alla skiftande situationer. Men det betyder inte att den inte är relevant för varje situation. Det finns bibliska principer, som de ibland kallas, men dessa måste förstås och tolkas för att kunna tillämpas.

I denna mening kan den kristna tron sägas likna ett språk. Precis som ett språk så har tron ”grammatiska regler”, och ”kristendomska” känns igen på troheten mot dessa grammatiska regler. Man kan tillåta viss variation inom ett språk: olika sätt att uttrycka sig, olika ”dialekter”. Men de grammatiska reglerna gör att det ändå finns en gräns för vad som kan sägas. Framför allt är det gudstjänsten som ger dessa regler. När Arius på 300-talet påstod att Sonen var skapad och inte gudomlig passerade han en sådan gräns, för om Sonen inte var Gud innebar det ju att kyrkans tillbedjan av Kristus var avgudadyrkan. Därför tog först hans biskop och sedan hela kyrkan avstånd från honom.

Det är mot denna bakgrund undertiteln till den brittiske teologen Paul J. Griffiths bok ska förstås. Griffiths presenterar en teologisk grammatik, en utläggning av hur man utifrån den kristna tron bör närma en specifik fråga, nämligen den om intellektuell aptit: vad innebär ett rätt sökande efter kunskap?

Frågan är urgammal, ja den dyker upp redan på Bibelns första sidor. Somliga finner det märkligt att Gud kastar ut Adam och Eva ur paradiset enbart för att de äter av en frukt, men än mer fascinerande är kanske det faktum att det är kunskapens träd de äter av. Hur ska detta förstås? Vill inte Gud att vi människor ska ha kunskap?

Det finns i Bibeln ord som varnar för visdom, eller vissa typer av den, (se t.ex. 1 Kor 3:18–23, Kol 2:4–8), och samtidigt finns det texter där lärdom och vishet och lärdom prisas (Ords 9:1–18). Läser vi noga ser vi att det inte är sökandet efter kunskap i sig som är fel – Jesus själv är ju Sanningen. Men som allt annat vi människor kan ägna oss åt – äta, samtala, ha sex – så finns det riktiga och felaktiga sätt att göra detta på. Griffiths ambition är att förklara hur ett kristet kunskapssökande bör se ut och gå till.

Griffiths påpekar att den tidiga kyrkan, omgiven som den var av mycken hednisk visdom, tvingades reflektera över dessa frågor. Med tiden gick emellertid dessa insikter förlorade. Med den moderna tidens inbrott kom också en ny förståelse av vad kunskapssökande innebar, och istället för att fortsätta reflexionen kring goda och dåliga vägar till kunskap kom många kristna att acceptera den moderna synen som den enda möjliga och antingen förkasta eller bejaka den. Inom frikyrkan utvecklades på många håll en anti-intellektualism där moderna missbruk gjorde att utbildning och reflexion helt förkastades.

Augustinus (354–430) hör till de främsta förebilderna när Griffiths talar om att sökandet efter kunskap kan präglas av antingen curiositas eller studiositas. Detta är två idag svåröversatta latinska begrepp för olika former av intellektuell aptit. Bakom dem ligger också två vitt skilda attityder till tillvaron. Den som präglas av curiositas betraktar världen som en plats full av objekt att bemästra. Det som eftersträvas är ny kunskap, kunskap om det ännu okända, och målet är att lägga område efter område under sig och helt och hållet tömma dessa på sina hemligheter. Den som utmärks av studiositas betraktar istället allt i tillvaron som gåvor från Gud, och inser allt som finns bara genom att det existerar står i relation till Skaparen själv. Eftersom Gud själv är den som på djupet konstituerar tillvaron, så kan vår kunskap om världen aldrig bli fullständig. Men människans respons på detta bör inte vara att sky kunskap, tvärtom: eftersom Gud genom skapelsen satt sin prägel på allt innebär en ökad kunskap om världen också en närmare gemenskap med Gud. Genom kunskapen deltar vi i Gud, som själv är all sannings och kunskaps källa. Denna insikt leder oss vidare till ett rätt sökande efter kunskap, nämligen ett som istället för dominans söker intimitet och gemenskap med det som undersöks, i vetskap om det har sin djupaste grund i Gud. Kärleken är grunden för detta kunskapssökande, ja kärlek och kunskap blir omöjliga att skilja åt: känner vi sanningen så älskar vi den också, och vice versa.

Ursyndens orsak var att Adam och Eva lät sig förledas av curiositas. De sökte kunskapen på bekostnad av gemenskapen med Gud, inte genom denna gemenskap. Istället för att acceptera sin plats som skapade försökte de ta Skaparens plats och själva bli såsom gudar. Griffiths menar att vi i moderniteten fostras till just en sådan självförgudning. För oss är kunskap makt, och vår iver att genom patent och upphovsrätt svartsjukt skydda våra ”upptäckter” visar att vi betraktar dem som privata objekt, inte som del av en sanning som ytterst endast tillhör Gud. Kunskap är för oss inte en väg till gemenskap med sanningens källa, utan medel att åstadkomma något annat: titlar, pengar eller ära. Motsatsen är ett kunskapssökande där man med lust och iver går upp i ämnet för handen – oavsett om det handlar om estetiskt skapande, sökandet efter fysiska lagar, eller försök att lösa tekniska problem – för att man söker det sanna och det sköna. När man funnit det, eller i alla fall kommit det på spåren, inbjuder man sedan generöst andra att också ta del i de sanningar fått insikt i.

Fostran är ett nyckelord i detta sammanhang, för det är genom vägledning som vi lär oss antingen goda eller det dåliga sätt att söka kunskap.. Men hur sker detta, och framför allt var? Griffiths resonemang är i regel mer filosofiska, och han avstår från att ge konkreta förslag på hur hans vision om intellektuella kristna präglade av studiositas ska förverkligas. Hans bok kan dock läsas som en apologia för kristna universitet och utbildningsinstitutioner, inte minst i ljuset av den kritik han riktar mot de moderna, sekulära kunskapsfabrikerna som inte sällan präglas av curiositas. Dygd kommer av fostran, och fostran kräver förebilder och en gemenskap. Var finns idag de platser där är en sådan fostran sker, så att teolog återigen kan bli ett hedersnamn i församlingen, och synonymt med en helig människa?

Joel Halldorf

Thursday, August 06, 2009

Lästips

Paul Griffiths recenserar David Bentley Harts nya bok "Atheist Delusions: The Christian Revolution and Its Fashionable Enemies" i First Things. (Jag hade för övrigt lektion med Griffiths på Duke samma dag som han avslutat läsningen av boken. Han skrattade och utbrast "You should read it, it is wild" eller något i den stilen. Det får väl stå som en kortrecension av boken för den som inte orkar med den längre texten i First Things!)

Väder och vind

Lars Ryding på SvD uppmärksammar den fenomenala norska vädersiten yr.no, som inte bara ger prognoser för de minsta lilla byarna - i Sverige - utan även gör väldigt exakta sådana! (Det har varit lite av en revolution denna sommar att faktiskt kunna veta om det regnar eller inte till kvällen - dvs om köttet ska grillas eller stekas.)

Wednesday, August 05, 2009

Dagens Hauerwas

"Any time you think that you should teach in a way that helps people think for them self you only corrupt them. To tell anyone that a seventeen to twenty-two in this society that they have a mind worth making up, is only to continue to endure them into the worst habits of modernity … I tell my students that the last thing in the world that I want them to do when they take my class, is to learn to think for themselves ... By the time they finish the course I expect them to think just like me."

Monday, August 03, 2009

Risken med att lyssna på P1!

Ibland bidrar vetenskapen med begrepp som verkligen hjälper till att förklara erfarenheten. Idag stötte jag på ett sådant:

"Ett perspektiv som då tagits upp till debatt är det som redan på 1930-talet lanserades av den polske filosofen och sociologen Ludwig Fleck... Fleck talar om något som han kallar tankekollektiv. Ett sådant består av en grupp människor som tänker på ett likartat sätt. De behöver inte hysa samma tankar, men inom gruppen har det utvecklats vad Fleck kallar en tankestil. Man har en tendens att närma sig olika problem från samma utgångspunkter; man utvecklar samma jargong och tycks förstå varandra utan allt för mycket förklarande."

Se upp vilka du tänker tillsammans med, med andra ord! Att vara kristen innebär att tänka utifrån (tillsammans med) den kristna traditionen. Men tänkande är något som sker spontant och associativt utifrån de impulser vi mottar i vår vardag. Och i dagens mediasamhälle är bruset - impulserna - ständigt närvarande. Hur skapar man ett "kristet tankekollektiv" när de flesta av oss lyssnar mer på P1 etc än mottar impulser från den kristna traditionen? Som den som läst denna blogg med någorlunda regelbundenhet vet tror jag svaret på frågan är formandet av en kristen kultur. En sådan behöver inte minst institutioner som sänder ut impulser (via media, utbildning, etc) och på så sätt formar ett tankekollektiv och hjälper oss att tänka tillsammans med goda vägledare. (För vi tänker aldrig ensamma; vi följer och imiterar alltid någon)

Sunday, August 02, 2009

Ett citat till

"I believe the choice before us is between the formation of a new Christian culture, and the acceptance of a pagan one.”

TS Eliot,
för typ hundra år sen.

Och svaret blev...?

(Citerat i en väldigt intressant text som diskuterar kristen tro, kultur, pentekostalism från Syd, Alister McGrath och TS Eliot. Bland annat.)

Citerat

Tyckte detta var bra fångat i en insändare till till Dagen i veckan:

"Och allt detta skulle inte ha lärt mig någonting, om det inte hade utmynnat i insikten, att den djupaste sanningen om människan och världen finns i den kristna tron. Detta låter för de flesta jag känner bokstavligen otroligt. Men det beror mycket på, att flertalet av dem som kallar sig kristna bräker med fel röst, eller så föga anar djupet i sin egen tro, att de lyckas trivialisera det allra djupaste mysterium till att handla om allt utom sanningen, en sanning vars utläggning varken består av textfixerad bibeltro eller av välvillig modekristendom med rosa, gröna eller röda förtecken."

Kristendomen säger oss sanningen om världen, om vi bara är beredda att ta den på allvar. Men att göra så kräver bland annat att vi byter perspektiv på de sanningar som den kristna tron presenterar. Det handlar inte om att "komma fram till" trons lärosatser, det handlar om att gå in i dem. Låta dem förklara världen. Gud treenighet, Kristi människoblivandet, Andens utgjutande: detta säger något djupt om tillvaron och vilka vi är. Det handlar inte om abstrakt filosofi, utan existentiell vägledning. De är kungsvägen till sanningen om oss. Tyvärr ägnar vi emellertid allt för mycket energi på att apologetiskt försvara eller trendkänsligt förringa dem. Tänk om vi istället kunde ta de ord som föregår läsningen av trosbekännelsen i mässan på allvar: "Låt oss nu gå in genom frälsningens port genom att bekänna vår heliga kristna tro."