Monday, May 29, 2006

I år såg jag inte alls på någon av schlagerfestivalerna, varken den svenska eller den europeiska. Det hade inte med att jag föraktar arrangemanget att göra, utan helt omöjliga krockar. Men jag lyckades ändå bli irriterad. Inte för att jag föraktar arrangemanget, men på folket vi skickar. Kom igen – Finns det nåt år vi inte skickat välkammade popisar? Duon Friends förkroppsligar hela fenomenet. Trendiga kläder, trendig friss, trendig låt. Allt helt "rätt", och helt slätstruket. Och kolla våra vinnare: Abba, bröderna herrey, carola, charlotte pirelli och nån till som jag inte kommer ihåg. Alla samma! Någon lite farligt sexigare än någon annan, men i grund och botten samma skrot och korn. Alla massproducerade.

Det roligaste med den europeiska schlagerfestivalen är ju att kolla in de olika länderna och bara rågeneralisera och vara fördomsfull. När en kille i flanellskjorta sjunger och man bara: "Ok, den här killen är tuffast i hela Makedonien. Vad säger det om Makedonien?" I festivalen visar liksom nationerna upp sin själ. Och vi visar att vi är själlösa. Alla måste ju tro att vi är världens tristaste, mest riskminimerande folk på jorden.

Och det mest störande är ju att det inte har saknats chanser att chocka! Tänk om vi skickat killarna som sjöng "Vi vill ha värme" istället för Carolas "stormvind". Eller Loa Falkman med symfonin! Och jag hade älskat det så högt om vi skickat Östen med resten när de sjöng Maria: ett gäng klämmiga farbröder med mastodontstora sombreros! Folk bara: Whats up with the swedes?! Det hade varit underbart Eller brandsta city släckers! Men vi bara: nej, det är för konstigt. Vi vill ha en snygg tjej i kortkort istället. Vi kan ju inte göra bort oss totalt inför hela EU.

Saturday, May 27, 2006

sannolikt ett stelt möte

Imorgon kommer jag - kanske - att träffa en person som jag aldrig träffat eller pratat med tidigare, men vars blogg jag läser ganska regelbundet. Ganska surrealistiskt. Underbart pretantiöse Sigge ställde en gång frågan om det gick att säga att man lärde känna en person genom att läsa dennes blogg. En person består ju av många vinklar och vrår, och det är ju en mycket begränsad del av dessa som kommer fram i en blogg. Så egentligen är ju svaret "nej".

Men samtidigt är det ju på samma sätt när man träffas lite snabbt på en fest eller liknande. Det kusliga med bloggar är ju att det är en skymt av insidan man får se - i vissa fall innan man har sett utsidan. Jag känner henne ju inte alls, men jag vet saker om henne som jag egentligen inte "borde" veta, så att säga. Det blir liksom i fel ordning, inifrån och ut istället för utifrån och in. Och när man ser en persons utsida, så behöver man inte fundera så mycket på att han/hon har ett tänkande inre som registrerar och analyserar det som händer, inklusive ens eget beteende. I alla fall brukar jag vara rätt bra på att tänka bort detta. Men när - om - jag nu möter den här personen, så kommer jag ju att veta att hon är väldigt perceptive och reflekterande. Även om hon kanske visar upp ett helt normalt och avspänt yttre, så vet jag att hjulen snurrar i hennes huvud. Och det är ju naturligtvis lite skrämmande.

Jag kan inte tänka mig annat än att det kommer vara lite ansträngt.

Friday, May 26, 2006

Quote of the day!

"Den personliga historien ter sig i minnets perspektiv nästan alltid som en övergång från organiska till mekaniska sammanhang, en process som vi gärnar historiserar och tillskriver samhällsutvecklingen. Idyllens ödeläggelse och livets tilltagande abstraktion är ett av de stora temata i den moderna litteraturen, ständigt bekräftat av minnet."

Ronny Ambjörnsson, i "Mitt förnamn är Ronny"

Jag minns att min samhällskunskapslärare på gymnasiet (ca 60 år) hävdade att hans generation var den sista som verkligen lärde sig att hantera verktyg som barn. Vi protesterade lamt och tänkte på alla de kojor vi byggt, men samtidigt: "verkligen hanter" – kunde vi säga det om vår snickarskicklighet? Och min generation? Kanske de sista tonåringar som blockerade familjens telefon. Idag sker ju (väl?) allt sånt via msn och mobil. Se där hur något som när det begav sig uppfattades som slackeraktigt och nästan smådekadent ("Vi umgicks med våra vänner") helt plötsligt framstår som helt idylliskt.

Thursday, May 25, 2006

Glädje!

Idag fick jag ett mail från den "som ingen visste var han var" i klassen. Han hade varit bortrest med jobbet i en månad och inte ens fått inbjudan till festen! Han trivdes med livet, sa han. Jag kan ju inte påstå att jag gått och gruvat mig och inte kunnat sova av oro, men det har liksom varit ett för stort tomrum av okändhet kring honom när man tänkt på honom. Var har han hamnat, liksom? Han kunde ju vara varsomhelst, från fängelse till någon form av sjukhus. Han var en sån person som det antingen skulle kunna gå riktigt bra eller riktigt illa för. Och så kom han inte... vad skulle man tro? Men han var inte inlagd, han var på tjänsteresa! Glädje!

Elijah!

I går kväll såg vi "Everything is illuminated" baserad på Jonathan Safran Foers bok med samma titel. Boken läste jag förra sommaren. Filmen var lysande, också i förhållande till boken: den förhåller sig fri till formen och händelseförloppet men är trogen andan och karaktärerna.

Men nu ska det här inlägget handla om Elijah. Den killen (kan man kallas "man" med den uppenbara brist på skäggväxt som han har?) imponerar enormt! Hur går man vidare från huvudrollen i Sagan om Ringen? Denna ganska färglösa hjälteroll i ett av filmhistoriens mest framgångsrika och uppmärksammade filmprojekt? Så många har misslyckats efter den typen av ikoniska roller. Tänk Mark Hamill (Luke Skywalker). Men Elijah har lyckats, och det är ren smartness.

Elijah:s första smarta drag är att ligga lågt. Medan hans nuna pyntar otaliga flickrum världen över är han själv nowhere to be found. Inget försök till en snabb rebound som ger folk chansen att beklaga sig över hur trötta de är på honom. Han är tyst, och man börjar nästan undra var han tagit vägen. Smart steg nummer två är två märkliga biroller: ett total-creepigt svin i "Eternal sunshine of a spotless mind", och en aerial kannibal i "Sin city". Långt i från svärmorsdrömmen från Fylke, men små roller och utan kravet att helt bära filmerna själv. Smygrebelliskt, inte ett totaluppror mot den förhärskande bilden av honom; såna blir lätt patetiska. (Som när Vänner-karaktären "Ross" gjorde rollen som hårdför officer i "Band of Brothers"). Slutligen huvudrollen: en udda kille i en independent film med klar kult-potential. Det är helt lysande: istället för att kasta sig över B-projekt ("Hidalgo") eller ikläda sig en för stor kostym för tidigt (som jag utan att ha sett den misstänker att "Kingdom of Heaven" var för Orlando Bloom) så gör han ett rent kvalitetsval. Han fullkomligen strålar av integritet. Mot alla odds har han lyckats bli helt sin egen. Han har hanterat den mediala folksjälen som en riktig överdängare!

I en av scenerna i "Illuminated" överumplas han av ett skratt som han för några sekunder försöker hålla tillbaka. Det är precis som i hans första scen i Ringen, mötet med Gandalf. Men det kommer jag att tänka på långt senare. Just då, när jag ser det, lägger jag inte märke till denna uppenbara likhet. Han är inte längre Frodo.

Tuesday, May 23, 2006

Min stoltaste stund!





Detta slår allt! Och i VM-numret dessutom. Som av en händelse utkommet den 23e maj...

ABC

Jag trodde väldigt, väldigt länge att det bara fanns två sorters böcker. Själv höll jag mig till den ena kategorin, barn- och ungdomsböcker. Jag läste Jules Verne, C.S Lewis, Alexandre Dumas, Tolkien och de där. Mina föräldrar läste vuxenböckerna: uppbyggelselitteratur från kristna förlag (som "En gurus död"), temaböcker (som "Pappaliv" av Cosby-killen) och kanske en och annan biografi (som "Utvald att leva"; det var inte alltid uppbyggelselitteraturen och biografierna gick att skilja på). De läste ingen skönlitteratur, i alla fall hittade jag inte de böckerna, och min slutsats var att "berättelseböcker" var något barn och ungdomar ägnade sig åt. I min värld läste inte vuxna skönlitteratur, alltså trodde jag att inga vuxna gjorde det.

Det som är lite skrämmande med det här är hur länge den här uppfattningen höll i sig. Jag tror det var först i gymnasiet som den slogs sönder. Fram tills dess var mina föräldras bokhylla min bild av världslitteraturen. Och säkert finns det åtskilliga andra områden där mitt hem har givit mig en (felaktig) måttstock av världen.

Den första "vuxna" skönlitterära bok jag läste var "Mörkrets hjärta" av Joseph Conrad. Jag blev helt tagen och oerhört frustrerad över att jag liksom inte förstod, inte kom in i språket, inte famnade mångbottnadheten. Sen läste jag Olof Lagercrantz' "Färd med Mörkrets hjärta" och förälskade mig helt i Conrad. När jag tänker tillbaka på min gymnasietid så tänker jag på Conrad och Manic Street Preachers. Jag har träffat en ytterligare person som varit betagen i Joseph Conrad, det var fem år sen. Ett par år senare figurerade han på löpsedlarna i samband med ett uppmärksammat svenskt politikermord. Han var oskyldig, men det här är egentligen en annan historia.

Monday, May 22, 2006

Varför dricker vi som vi gör?



Vad har hänt med svenska folkets dryckesvanor de senaste 20 åren? Det lilla glaset till höger är från 80-talet, de två större till vänster från 2000-talet. Varför har vi börjat dricka ur större glas? Vad ligger bakom denna förändring? Har vi blivit törstigare? Rikare? Har vi börjat dricka billigare saker? (vatten istället för läsk och sånt) Latare? (så att vi inte orkar gå för påfyllning) Fått större kök? Mindre familjer? Äter vi mer kryddad mat? Svettas vi mer?

Sunday, May 21, 2006

Återträff

Var ska jag börja? Från början, kanske. Förfest klockan 5, bara klassen. Kommer in en halvtimma sent, ser ingen först sen vinkar någon i ett hörn. Jag går bort, två bord med människor. Alla samtal tystnar. Alla ser på mig. Jag ser på dem. Återhållna leenden. Ett dussin ansikten, bekanta ändå nya. Som att vara på maskerad och studera varandras utstyrslar. Där, under ytan någonstans, finns personen man känner. Alla lika, alla olika som det hette i kampanjen från den tiden.

Det är en avslappnad stämning. Inte så mycket hävdelsebehov, inte så mycket attityd. Alla vet att frågan ”Och vad gör du nu?” har en viss laddning. Redovisningdax, liksom. Men samtidigt är man ju nyfiken på var folk hamnat: plats, yrke, och kärlek. Man måste ju fråga, men vi dömer inte varandra.

Vi pratar en del om gamla lärare. Vi minns engelskafröken som fick bryt på oss i fyran, och som Maria kallade ”Kärringsjävel”, fast Karolin fick skulden. Normalt umgås jag med människor som känner mig bättre, som jag öppnar mig för. Det gör jag ju naturligtvis inte här, men här finns något annat, något som jag saknar i mina vardagsrelationer. Här finns tio års historia, ibland mer. De här människorna har sett mig växa upp. De vet saker om mig som andra inte vet, de vet var jag kommer ifrån, de vem jag varit. Och vi delar en historia. Vi delar minnen som jag inte delar med någon annan. Det finns något bekant över samspelet oss emellan. Det är som ett svagt återsken över hur det en gång var, som att vi plockar upp där vi slutade. Det är inget patetiskt över det, det är vackert. P och C hade en nära relation då, och nu sitter de återigen och pratar förtroligt, fastän inte heller de träffats sen dess. Jag är artigt trevlig mot vissa, och mer innerlig och personlig tillsammans med andra. Senare på kvällen dansar jag lite med M och hon säger något till mig, hon skriker det i örat för att överrösta musiken, och plötsligt sitter jag på sätet näst längst bak i bussen på skolresan i nian. Vi lyssnar på Alanis Morrisette, en lur var, och volymen är så hög så att det skär i örat – på samma sätt som nu, när hon skriker. Associationen är så stark att jag måste fråga henne, på skämt givetvis, om hon fortfarande lyssnar på Alanis. Jag minns inte vad hon svarar.

Vi lämnar Stora Hotellet och går bort mot platsen där festen ska vara, festen för alla i hela stan som gick ut högstadiet 1996. Ljudnivån höjs, intrycken blir ännu fler, och mer fragmentariska. Man känner igen, eller tycker sig känna igen, människor hela tiden. Men av någon anledning känns det som att människorna här är mera lika sig. Som att de inte förändrats så mycket. Troligen är det för att jag inte känner dem så väl. De är inte lika djupt inpräntade i mig, och därför lägger jag inte märke till de förändringar som faktiskt skett.

Samtidigt är skillnaderna mellan människorna mycket större här. Tjejerna från innerstadsskolorna har kortkort och mycket smink; nån som ser ut att vara 18 står och pratar men nån som kunde passerat 35. Det slår mig hur städad och homogen min klass var. Alla utom fyra av oss som var där lever i förhållanden som går flera år tillbaka. Bara en lever swinging-single livet; en annan drömmer om kärleken och huset på landet. Inte en sockersöt, orealistisk dröm, utan drömmen hos en som inte vill jaga mer. Som är mer intresserad av trygghet än spänning. Vi är en bild av ett annat Sverige, ett Sverige som inte syns så mycket i livsstilsmagasinen, i alla fall inte de trendiga. Men varför är vi det, varför är det så här? Vi var lika mycket på Cupolens högstadiediskon som alla andra, och inte heller när vi slussades ihop med de andra – dem från stan – i gymnasiet var skillnaden så stor. (Det måste vara så att skillnaden växer exponentiellt över åren. I vaggan är vi alla lika, men allt eftersom allvaret tilltar för våra val oss allt längre ifrån varandra. Möjligen bromsas det när ålderdomen tar vid. Sen blir vi lika igen, i graven.) Men vi kommer från trygga hem i en trygg förort och det måste ha gett oss något slags skyddsnät. Vi känner till den trygga tillvaron, vi har bott där, vi känner oss hemma där och vi vet att den är möjlig. Vi kanske har gått på lite krokiga vägar ibland – som när M var 15 och trodde att hon var gravid med den 21-årige lärarvikarien – men bilden av tryggheten har alltid funnits i vårt inre, och förr eller senare har vi återvänt dit. Det är som att vi inte kan hjälpa det, och det är klart att det finns en stor orättvisa i det här.

Vi saknar tre ikväll, tre som verkligen borde varit med oss. Alla tre förlorade en förälder under de där högstadieåren. En vet ingen var han är. En annans tillvaro är tydligen rätt strulig. Den tredje står just ikväll på scen och sjunger tillsammans med Loa Falkman.
OK, nu har vi haft vår återträff. Jag måste smälta. Återkommer.


Förresten, lite jubileum: Detta var inlägg nr 100 på denna blogg!!

Saturday, May 20, 2006

Det finns alltid en ursäkt för trötthet. Man kan skylla på att man sovit för lite, men också på att man sovit för mycket. Att det måndag, mitt i veckan eller i slutet av veckan. Att man idrottat, och att man inte motionerat.Att man har jobbat för mycket, men också på att man inte gjort något. Stress tröttar ut en i längden, men jag blir ofta väldigt trött när jag går ner i varv och slappnar av. Man kan skylla på vädret: att det är mulet, men man kan också bli trött av solsken. Och av väderomslag. Och åska. Mörkret kan vara en orsak, som på höst och vinter, men också ljuset. Kyla liksom värme. Man kan vara trött för att ätit för lite, men också för att man ätit för mycket. Tiden på dagen påverkar också: man kan vara trött för att det är morgon, för att det är mitt på dan, för att det är eftermiddag och för att det är kväll.

Idag väljer jag: mulet, sovit för lite, jobbat för mycket.
Men om en timma ska vi spela fotboll, då piggnar jag nog till. Eller tvärtom.

Friday, May 19, 2006

Quote of the day!

"Fika? I so don't do that." "

Ebba von Sydow i sms till Jan Gradvall.

Hahahaa! Tjejen är ju briljant och skrämmande och omöjlig att få grepp om!
Fö visste jag inte att hon varit indie innan hon blev glamour.

Thursday, May 18, 2006

the tragic

På lördag är det dax, då har vi återträffen. 10 år sen vi slutade 9an. Jag och L blev lite knäckta när vi fick inbjudningskorten. Med följde en lista på alla klasskompisar samt var de bodde. Trots att vi flyttade från vackra Lund väldigt nyss stod vi båda skrivna i lilla S, den by/förort på 3000 invånare där jag växte upp. Det gör faktiskt att det är värre för mig än för henne. För mig ger det intrycket att jag inte rört på mig alls! Jag som bott i Linköping, Portand, Lund och nu ska flytta till Uppsala! Livet är ibland bra orättvist...

Men detta är ju ganska besynnerligt. Teoretiskt föraktar jag idén om att man ständigt måste vara i rörelse för att vara en lyckad person. Jag till och med själva idén om att man måste vara en lyckad person är ju rätt futtig. Och "som historiker" (haha, min gymnasielärare brukade alltid säga det och vi tyckte han var superpretto!) vet jag ju att denna rörlighet och uppfinndigsjälv-ideologi är en ganska ny företeelse: i tusentals år har det varit självklart att bo på en plats och gå in i samma yrke som din pappa. Vi är anomalin, och vi mår inte bra av det. Ändå. Trots all denna insikt... Jag vill inte vara den som bryter mönstret, jag vill inte vara den som framstår som en tragisk och lurad typ som aldrig vågat pröva sina vingar.

Wednesday, May 17, 2006

att vara äldre

Vi spelade fotboll igår. 12 pers, vi delade äldre mot yngre – 25-30 åringarna mot 19-22 åringarna. Några i vårt lag var lite tveksamma till indelningen, det fanns helt klart mer talang på andra, yngre planhalvan. Större jämnhet och fler "stjärnor". Och i början blev vi mycket riktigt utspelade efter noter i början, och fick ett mål emot oss.

Men sen vände det, och jag tror det har med ålder att göra. Jag har själv varit på den andra sidan så många gånger. Att tillhöra det unga laget, till synes talangfullare. Övertygad, verkligen helt säker på att man skulle vinna, men sen fullständigt utspelad när gubbarna väl fått upp farten. Nu var jag dom. Vi var de äldre. Vi hade mer erfarenhet, mer distans till matchen, större vana av att spela fysiskt (och kunde i kraft av vår ålder och den pondus som kommer med det gå in lite halvfult i en del dueller), bättre social sammanhållning och förmåga, bättre disciplin, högre kämpa-för-laget-moral (dessa 80-talister...), och mer glädje (unga talangfulla spelar har en tendens att hänga läpp när det går dem lite emot. Det gäller inte bara Zlatan, mönstret syns ända ner på korpnivå). Allt det där var på vår sidan den här gången. Det var en sann njutning att vara äldre.

Tuesday, May 16, 2006

Jag har varit lite oflitig. Inget igår och det var nära att det inte blev något idag heller. Inte på nära håll så flitig som den här killen, som jag inte hade läst på typ 24h, och som uppdaterat en handfull gånger sen dess. Men han jobbar ju med bloggandet nu, på Aftonbladet. Det känns bra, då slipper man oroa sig för hur han ska försörja sin familj. Samtidigt är det ju alltid lite kluvet det där när pengar kommer in. Pengarnas intåg är ju tecknet på att något gått från att vara väckelse till institution. Man ska ju alltid akta sig för att romantisera, men det är ju ändå så att det som görs gratis görs av sheer passion. Pengar innebär professionalisering; nödvändigt kanske, men inte alltid av godo. Det blir ett kneg, ett hantverk snarare än en konstform. I de flesta fall i alla fall.

Linda Skugge tar tydligen betalt för sin blogg numera, eller en del av den. Har inte läst henne kommentera det, säkert finns det någon smart förklaring. Men rent intuitivt tycker jag att det låter obra. Jag är lite för trött för att orka motivera varför, men det har med idén om bloggandet som det öppna samtalet att göra. Möjligheten att vandra fritt från sinne till sinne. Nu bara: stopp, hit kommer du inte utan att betala! Det känns lite som ett intrång på allemansrätten.

Sunday, May 14, 2006

indian summer

Det är en märklig känsla att gå omkring här ute ibland. Det känns som att man genom att resa bort från civilisationen också rest bortåt, bakåt i tiden. Det finns något arkaiskt över landskapet: åkern som gror som den alltid gjort, vitsipporna som blommar i skogsbrynen som de alltid gjort, hästarna som betar som de alltid gjort, fåren som vandrar till synes planlöst i hagen som de alltid gjort. Och så fåglarna, såklart. Varje morgon när jag går upp mot slottet (slottet! bara en sån sak) så kommer jag till ett krön där jag istället för att gå mot slottet viker till vänster och vandrar längsmed slottet. Direkt när jag svänger ser jag sjön. I olika skepnad beroende på väder, det har jag redan märkt. Idag är det mulet, och sjön har en gråvit yta. Soliga dagar glittrar den som en stjärnhimmel. Kalla dagar när luften är hög är färgen mörkt djupblå. Det är ju inte direkt ett hav vi lever intill, det är ju bara en östgöts insjö. Likväl lockar den. Det är som att man vill lära känna den. Så att jag när jag tittar ut över den inte bara ser fägerna, utan förstår själva språket, vad de vill säga. Hur fisken går beroende på väderlek. Veta hur sjön går längre ut bara genom att se vågorna i viken. Såna saker. Som fiskarna lärt sig genom att alltid gå armkrok med naturen. Jag romantiserar och idealiserar nu, det är klart jag är medveten om det. Men det är som ett naturens goda hjärta som man hela tiden erfar och som man vill komma närmare. En allting vänlighet som man vill lära känna.

Saturday, May 13, 2006

ok, detta är självupptaget...




... men när man väl gjort den måste man ju ha den till nåt.

Gör din egen här-har-jag-varit karta här!
När man städar kommer man alltid till en punkt när man slutar städa och börjar gömma saker. Eller är det bara jag?

Friday, May 12, 2006

rockstar

Med jämna mellanrum landar nyheten att en rockstjärna dött ensam. Att han legat i sin lägenhet i två veckor innan någon märkt något, och då är det en granne som störts av lukten. Ingen har anat, ingen har saknat. Och vi som inte är rockstjärnor ojar oss lite och tänker lite förnumstigt att så kan det vara och tänk att pengar och berömmelse inte är allt här i livet.

Men vad tänker egentligen rockstjärnorna när de får höra såna här stories? Passerar det som en servett över en blåsig uteservering eller får det dem att stanna till i steget?

Jag menar, det måste ju vara ruggigt svårt att få vänner om man är rockstar, och inte alltid så lätt att behålla sina gamla. Som Janis Joplin som alla i byn hatade för att hon gick sin egen väg. Och vilken kursare till Natalie Portman - hon pluggar tydligen - glider upp och frågar lite avslappnat om hon vill ta en kaffe? Nån gör det säkert, men är det rätt person att ty sig till? Måste ju va omöjligt att veta folks motiv, de kan ju bara typ messa sina vänner under tiden och "Öh, gissa vem som fikar med Natalie Portman!!!" Kanske till och med ta ett bildbevis med kameramobilen. Förstår att kändisar hänger på kändisfester - lika barn liksom. Men åker man ner nåra pinnhål blir man snart inte bjuden, och då kan man ju inte hänga med sina vänner. Måste vara assvårt det här med det sociala om man är känd. Och så hör det att någon i stammen mött ödet övergiven. Jag kan tänka mig att det suger till i maggropen.

Thursday, May 11, 2006

the passion

Kanske är det bara i min närhet, men jag tycker att så fort man blir såld på något så ska det genast dyka upp en massa olyckskorpar som varnar för att man inte ska bli "besatt" av det. Att det inte ska gå till överdrift, att man inte ska gå ner sig i nåt träsk. Det hade väl vart en sak om det handlat om sånt som alkohol och gambling, men jag tycker att varningarna haglar över vilka vanor man än tillägnar sig. Intresset för bloggar, naturligtvis (det är ju dessutom ett ganska "nytt" fenomen, och såna anses alltid lite suspekta). Och till och med uppenbart sunda saker, som föresatsen att försöka gå upp lite tidigare på morgonen, eller att försöka motionera lite mer. Ständigt denna vaksamhet mot överdrifter, ständigt dessa gränskontroller. Men man måste väl få vara lite passionerad ibland? Det går säkert över snart ändå - varför anstränga sig så för att kväva lågan.

Wednesday, May 10, 2006

det här är inte en modeblogg...



Häromdan stod jag med min väska i den ena handen och en bok i den andra. Det naturliga var ju att stoppa ner boken i väskan, och jag gjorde det först. Men det kändes inte bra. Jag tittade på den och längtade efter att ha den i handen, som en accessoare. Så mindes jag: jag gick ofta klädd så i gymnasiet, med en bok i handen, eller i fickan om den hade rätt storlek. Jag stördes inte av långa håltimmar, lång väntan på bussen, eller lång väntan i stan på att kvällen skulle börja. Men behövde aldrig känna sig vilsen eller bortkommen, stå som ett fån och bara stirra ut i luften medan man väntade på något. Det var bara att slå sig ner på närmsta bänk. Den var något att hålla i när pressen blev stor, när man drog genom uppehållsrummet och förbi soffan som bara somliga vågade slå sig ner i. Det var som att bära med sig dörrhandtaget till en annan värld. Det var bara att öppna och kliva in när man ville bort. Och så var det ju en identitetsmarkör, givetvis. Vad är det med händer och människor egentligen, att vi alltid vill ha något att hålla i? En cigarett, en öl, ett glas vin, en kopp kaffe, en kopp te, ett radband, en hand. Något som liksom ger oss trygghet och identitet. En bok. Jag klängde den nästan tomma väskan över axeln och gick ut i solen, förbi grupperna av solbadande människor, med min bok i handen.

På bilden ovan:
T-shirt: USA nånstans
Skjorta: H&M
Shorts: H&M
Sandaler: ?
Accessoare: "Augustine of Hippo - A Biography", Powell's Bookstore, Portland, 7 dollar.

Monday, May 08, 2006

genialiteten bor i vardagen. och granne med galenskapen

Det här är helt briljant och jätteroligt och ibland blir man lite mörkrädd...
Alla, alla, alla är överens: Tomas Andersson Wij i slottsrotundan var magnifikt!
Någonstans långt borta ligger en plats med vägar av asfalt och hus av betong. Idag känns den overklig och långt borta. Finns det verkligen människor som tvingas spendera vackra högsommardagar som denna borta från naturen? På kontor till och med? Jag är intvingad en timme nu för att se till den dagliga ruljansen, och det retar mig lite att se solen ösa sina strålar över de gröna fälten och de nyutslagna ekarna medan jag sitter inkapslad. Men det är bara en timme, och nästan lite skönt efter en förmiddag i solen. Men finns det människor som tvingas vara inomhus åtta timmar - såna här dagar?

Livet på landet är inte så dumt alla dagar, särskilt inte såna här. och särskilt inte när ens jobb går ut på att läsa böcker! Det kan man göra i parken, eller på en veranda, eller på en uteservering. Nu kallar solen - ciao!

(ps: js, fs, rw, ch, m.fl.: sorry, kunde inte låta bli!)

Sunday, May 07, 2006

jag är "somliga"

Friday, May 05, 2006

so 90

i förrgår såg jag jerry seinfeld konstatera att äldre män går klädda i samma kläder som de hade in sin prime youth. inte att de slutar köpa kläder, men att de hela tiden i sina inköp lutar åt denna era. Så att de kunde ställas på piedestal : "Detta var modet 1965." Roligt, tyckte jag.

Dagen efter åkte vi och handlade kläder. Och jag fick inse att JS generalisering om "äldre män" också gäller mig. Jag är så -90. Typ 1998, närmare bestämt. Har svårt för den här flashigheten vad gäller färger som nu dominerar. När jag var ung då nöjde vi oss med mindre; less is more, som det hette då. Nåväl, vi fick leta jeans i en evighet igår. Hittade ett par neutrala, ljusblå Lee som jag ville köpa, men L förbjöd mig: "Dom är helt ointressanta och ser precis ut som jeans du har haft i alltid" (So?). Till sist var sökandet över. Min kropp verkad vara skapad efter Wrangler (eller är det tvärtom?). Jag hittade ett par, och L godkände. Hon måste ha missat att de är en närmast identisk kopia av dem jag hade nästintill dagligen 1999.

På vägen hem hörde vi Amy Dimonds "Dududu" på radion, och min känsla av att jag till viss del bor kvar i ett förgånget decennium förstärktes. Jag ba': "Hon har ju värsta mogna rösten för sin ålder (orginellt, jag vet). Hon låter ju som de här vuxna popsångerskorna, typ Meja eller Lene Marlin."

Thursday, May 04, 2006

nu hände det

Det är en speciell känsla första gången man ser någon jämnårig debutera på elitnivå i idrott. Då uppenbaras den stängda dörren. Man har lekt storstjärna i kvartersfotbollen hela sin uppväxt ("Jag är Papain!"), nu inser man att det kommer stanna vid lek. Jag tror Sedinarna i Modo gjorde det här mot - eller kanske för? - mig.

Det finns en annan gräns av samma slag. När jämnåriga börjar figurera i brottsnotiser. När radiorösten talar om en "21-årig man" som misshandlat eller mördat någon, och man för första gången hajar till: "21? Jag är ju 21..." Anonymiteten försvinner: man har sett de stora pojkarna vara elaka, och att vuxna kan vara grymma, det har man alltid vetat. Men en av oss? Någon på min skola, kanske i min klass? Ondskan kommer närmare. Och tragedin. Och om jag idag hör om "21-årig män" så tänker jag att det är bara en 85:a. Inte någon "man", bara en pojke! 85:orna som jag dömde i fotboll. Några hade precis lärt sig filma men de var inte så bra, så de fick inget för det utom en tillsägelse. Och killen som mitt i straffområdet skyddade sig från bollen med händerna: han sträckte dem rakt ut från kroppen och stoppade bollen. Jag friade: det var ju bara en pojke, jag kan ju inte blåsa straff för att han värjer sig från att få en läderkula rakt i magen!

Om tre veckor är det återträff. Alla i Linköping som gick ut nian 1995 är inbjudna.

Idag skrev Corren om en av oss: "En Linköpingsbo född 1980 har åtalats för våldtäkt alternativt grovt sexuellt utnyttjande av en flicka."

Wednesday, May 03, 2006

morgonluft

Blogginlägg ska gärna ha en liten självironisk ton. Så där att man skrattar åt sina misslyckanden och höga ambitioner . Detta säger jag inte för att klaga och smartassaktigt ropa ut kejsarens nakenhet, tvärtom tycker jag det är bra. Det är mänskligt, och att läsa präktiga "så-var-min-dag"-texter är vedervärdigt.

Därför är detta ett undantag. Men jag måste bara utbrista: Vilken morgon!

Idag bröt solen fram, efter veckor av regn, och kvart i sex hade jag utan något större motstånd rest mig ur sängen. På med träningskläderna och ut på cykeln. Trots, eller kanske på grund av, den klarblå himlen var det ännu rätt kallt. Jag tog cykeln och rullade ned för backen mot kapellet. Allt var insvept i dagg och en blek dimma som bara väntade på att upplösas av dagsvärmen. Laudes klockan 6, och efter det joggade jag bort genom ekallén på vad som måster vara årets första joggingrunda. Hemma igen strax före sju, stretching, dusch och så småningom frukost. Gröt, såklart.

Tuesday, May 02, 2006

Monday, May 01, 2006

För ett gäng år sen - typ tre, kanske fyra - var vi med några vänner ute i Skrukeby och tittade på en eld. Mattias hade dragit med oss; han var eld och lågor, men knappast jag och lydia. Där stod vi, på ett blåsigt fält, under en grå himmel, omgivna av massa okända, gamla människor och beskådade en eld. Jag tror vi använde ordet "tragiskt" om tillställningen.

Igår var det dax igen. Gick ner till fältet med J&C och kollade på bjärkaelden. Blåsigt, kallt, okända/halvkända människor. När den tagit fyr och talet var hållet gick vi bortåt, mot lokalbefolkningens eld. Eftersom vi nu bosatt oss här kände vi att det var lämpligt att ta del lite i bygemenskapen. Blåsigt, kallt, okända människor med grov östgötska, stenig åker, halvengagerad allsång, ett tal utan högtalare, och så elden förstås. Men nu var det inte tragiskt längre. Nu kändes det ganska trivsamt. Uppenbarligen har något hänt på dessa tre, fyra år sen jag senast var vid en majeld. Kanske har jag vant mig vid att livet är ungefär så här. Inte alltid de extravaganta tillställningarna, ganska mycket vanlighet också. Och om man inte tänker på var man inte är så kan det vara ganska trevligt, det också.