Wednesday, December 31, 2008

Hur ser kartan ut, egentligen?

Det här var lite oväntat (eller?): Inger Alestig, Dagens kulturchef, sågar Halal-TV, och Andreas Malms insats i debatten om programmet i synnerhet. I mina ögon är Halal-TV en fantastisk inbrytning i den sekulära hegemonin, och ofta väldigt insiktsfullt dessutom. Och Malm tyckte jag var hade mest att säga i hela panelen.

Gott nytt, förresten!

Friday, December 26, 2008

"synisk"

Normalt brukar jag irritera mig på felstavningar, men när Frälsningsarmén gör ett reportage om Marcus Birro - cynismens svurne fiende - och inte ens kan stava till "cynisk," då är det bara vackert!

Varje ansikte en ikon



"Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord"
/Athanasios

Tuesday, December 23, 2008

Mediahysteri (Inklusive Dagen)

Påven är i blåsväder. Igen. Han har nämligen sagt bl.a. följande, enligt Vatikanexperten John Allens summering av påvens tal till kurian:

"At the same time, Benedict clearly distinguished the church’s approach from secular environmental movements – insisting that concern for tropical rain forests and the church’s traditional pro-life commitments, including sexual morality, are indissolubly linked.

'[The church] must defend not only the earth, water and air as gifts of creation that belong to all,' he said. It must also defend the human person against its own destruction. What’s needed is something like a "human ecology," understood in the right sense. It’s not simply an outdated metaphysics if the church speaks of the nature of the human person as man and woman, and asks that this order of creation be respected.'

'Here it’s a question of faith in creation, in listening to the language of creation, disregard of which would mean self-destruction of the human person and hence destruction of the very work of God,' the pope said. 'That which is often expressed and understood by the term ‘gender’ in the end amounts to the self-emancipation of the human person from creation and from the Creator. Human beings want to do everything by themselves, and to control exclusively everything that regards them. But in this way, the human person lives against the truth, against the Creator Spirit.'

'Yes, the tropical forests merit our protection, but the human being as a creature merits no less protection – a creature in which a message is written which does not imply a contradiction of our liberty, but the condition for it,' the pope said.

On that basis, Benedict offered a defense of traditional marriage and Catholic sexual morality.

'Great Scholastic theologians defined marriage, meaning the lifetime bond between a man and a woman, as a sacrament of creation, which the Creator instituted and which Christ – without changing the message of creation – then welcomed into the story of his covenant with humanity,' the pope said. 'This witness in favor of the Creator Spirit, present in the nature of this bond and in a special way in the nature of the human person, is also part of the proclamation which the church must offer. Starting from this perspective, it’s important to re-read the encyclical Humanae Vitae : the intention of Pope Paul VI was to defend love against treating sexuality as a kind of consumption, the future against the exclusive demands of the present, and the nature of the human being against manipulation.''"

Detta har i dagarna lett till en del märkliga rubriker och inte så lite mediahysteri. Till de märkliga rubrikerna måste väl Dagens rubik "Påven: Människan måste skyddas mot homosexualitet" räknas. Enligt ingressen har påven sagt "att det är lika viktigt att rädda mänskligheten från homosexuellt eller transsexuellt beteende som att rädda regnskogarna från förstörelse."

Och Tidningarnas Telegrambyrå summerar: "Påven Benedictus XVI skrädde inte orden när han attackerade homosexuella i ett tal i Vatikanen. Homosex är ett lika stort hot som klimatförändringen enligt påven."

Attackerade homosexuella? Läs Allens summering av talet igen, den fylligaste källan till talet som i skrivandets stund finns tillgänglig på engelska, och som också innehåller citat från påven. Nämns homosexualitet? Nej, ordet förekommer inte i talet. Påven summerar huvudpunkterna av i den katolska sexualläran, och inbjuder lyssnarna att förstå den utifrån en holistisk förståelse av natur och kultur. Givetvis impliceras homosexualitet, men hänvisningen till Humanae Vitae handlar mer om preventivmedel och faran i att behandla sexualitet som en konsumtionsvara. Referensen till homosexualitet är, som Damien Thomson på The Daily Telegraph kommenterar, implicit, inte explicit. Och det torde väl inte komma som en överraskning för någon att påven är katolik?

Nej, det är inte påvens åsikter som ger denna story nyhetsvärde - de är ju allom bekanta. Denna story får nyhetsvärde för att påven ska ha ägnat sig åt "gay-bashing", att han "attackerade homosexuella" som TT skriver. Och att han dessutom haft mage att länka vår tids mest heliga (för att inte säga politiskt korrekta) fråga (ekologi) med den mest inkorrekta ståndpunkten. Dessutom i juletid! Nyhetsvärdet ligger i den ton som påven ska ha slagit an, genom att ha "likställt homosexualitet och klimatförändringar" (Time). Det är naturligtvis ingen nyhet att media fungerar så här - vrider upp tonläget för att skapa nyheter - men det är inte desto mindre bekymmersamt. Inte minst det faktum att Dagen inte lyckas höja sig över detta; det är just för att inte behöva hoppa runt på webben för att ta reda på vad som hänt i den kristna världen som jag läser den tidningen.

(Påvens tal finns utlagt här, men än så länge bara på tyska och italienska...)

Uppdatering: SvD, DN och Aftonbladethar samma bedrövliga summering av talet...

Uppdatering 2: Här följer Dagen upp sin första artikel med en artikel som refererar en artikel från Katolsk Observatör som påpekar att påven blitt felciterad. (Så nu väntar vi bara på att Dagen själv inför en rättelse av sin första artikel!)

Labels: , ,

Vilken resa

"On a trip south in 1959 I stopped at the Abbey of Gethsemani in Kentucky to see Merton, before going to see Flannery in Georgia."

Robert Giroux i "Flannery O'Connor. The Complete Stories", s xiv.

Monday, December 22, 2008

Annas eviga

Annas Eviga på temat "Hatar Gud kvinnor?" Två talande citat.

Ateisten Dilsa Demirbag Sten visar tydligt vilken ytliga kunskapssyn som ligger bakom humanisternas projekt:

"Men det här är ju så talande, att de heliga skrifterna – de som anses vara heliga – skulle vara kontextburna. Om man inte kan skriva något som skulle kunna gälla även nu, om de hela tiden ska behöva bortförklaras och tolkas… "

Alltså: inget kan enligt Dilsa vara heligt som är bundet till det materiella. En total åtskillnad mellan himmelskt och jordiskt. Ingen inkarnation, med andra ord.

Prästen Helle Klein förklarar konsekvensen av införandet av kvinnliga präster i Svenska kyrkan:
"Idag uppbärs religionen av kvinnor. Bara gå in i en kyrka så ser du att det är kvinnor där, både som predikar och som sitter och lyssnar."

Det är knappast någon nyhet att kvinnorna har dominerat i kyrkbänkarna, men som en ortodox kvinna sa i ett samtal med en vän: "Det är klart männen måste få vara präster. Hur ska man annars få några av dem till kyrkan?" (Och for the record: jag är inte kvinnoprästmotståndare)

Labels:

Sunday, December 21, 2008

Compassionate conservatism

Allt för sällan, särskilt i den svenska debatten, hör man en konservativ politisk position artikuleras med någon ordentlig (eller vettig) filosofisk underbyggnad. Och med den våg av nyliberalism som svept över svensk politik - inklusive de nya moderaterna - på sistone lär det väl knappast bli vanligare. Men det här låter faktiskt ganska sympatiskt:

"The fundamental political problem, I’ve concluded, is in how we think about the state. If we look to it as arbiter of legitimacy, safety, or morality, we have already neglected the sources of real meaning in our lives. State intervention is dangerous not because it's “coercion” (I don’t mind coercion), but because of its inhumanity. The more we depend on government, the less connection we have with one another. My dissatisfaction with American politics is partly due to the remnants of New Deal liberalism, the conviction that if something is wrong it must be the government’s job to fix it, the utter disregard for limited government."
(Från artikeln "Yale Brought Me to Conservatism")

Nyliberaler och konservativa förenas visserligen i längtan efter en mindre stat, men motiven skiljer sig. De nyliberala vill att individen ska klara sig själv, de konservativa att man ska få chansen att vara beroende av - och i gemenskap med - människor och inte en statlig byråkrati. Att man ska vara en person, inte en siffra i systemet.

(Och precis när jag håller på och skriver detta dyker en amerikansk vän upp oanmäld med nybakade julkakor. Det kan väl inte vara en slump?)

Labels:

Wednesday, December 17, 2008

Att vara pingstarvet trogen

Idag skriver Dagen om att pingstpastorskåren är delad i frågan om dopet. Jag var med i Lunds pingstförsamling när vi som en av de första tog upp detta med att välkomna icke troendedöpta in i gemenskapen. Det var en intressant process av mycket samtalande och reflexioner.

Det som hänt är helt klart - som Tomas Henning är inne på - att vi fått en praktik som inte längre stämmer med teorin. "Förr i tiden", det vill säga från 1920-talet, så tilläts inte barndöpta att engagera sig i församlingen som söndagsskolledare, etc. Och de fick absolut inte ta emot nattvarden. De var inte med i församlingen, helt enkelt. Detta har emellertid ändrats, och ingen skulle komma på tanken att vägra en barndöpt nattvarden (jag är rädd att allt för få pastorer skulle vägra en odöpt nattvard). I pingströrelsen ställs vi i och med detta inför frågan hur vi menar att församlingens konstitueras: är det en gemenskap, som vi sedan sätter på pränt i form av en matrikel? I så fall bör matrikeln återspegla gemenskapen, dvs. de som firar gudstjänst och är engagerade i församlingen. Då får man antingen öppna matrikeln för barndöpta, eller stänga ute dem från att ta emot nattvarden och engagera sig i församlingen. Endast om vi ser församlingen som en juridisk person skild från den faktiska gemenskapen kan vi behålla nuvarande system, där man kan delta i livet men inte finnas med på listan.

Mats Särnholm - min gamle ungdomspastor! - tar upp "slippery slope"-argumentet. Dvs. att om de barndöpta får fingret kommer de vilja ha hela handen. Nu är inte det ett så jättestarkt argument eftersom de redan har handen (de är engagerade i t.ex. barnarbete, och det är väl att betrakta som en "ledarposition"?)

Problemet för pingströrelsen är delvis psykologiskt. När allting skakar, medlemsantalet sjunker och alla funderar på vad "pingst" egentligen betyder så vill man inte backa på traditionella pingst-värderingar. Och en sådan anses dopet vara, trots att det inte har en sakramental kvalitet, dvs. det förändrar inte personens ställning inför Gud i baptistisk teologi (den förändringen sker i omvändelsen). Dopet är en "bekännelsehandling" och det är lydnad som är det dominerande motivet för att hålla fast vid vårat system. Lydnad mot bibeln och mot vår tradition.

Men om vi vågar oss längre tillbaka än till 1920-talet så kan man faktiskt ana andra mönster i väckelsen än den enbart baptistiska. Pingströrelsen kan sägas uppstå genom mötet av två starka teologiska strömmar: den baptistiska, och den metodistiska. Och i den senare praktiserar man faktiskt barndop. Barratt själv var metodist, och han förblev så under flera år som pingstledare. Nu blev inte det den rådande praktiken inom pingstväckelsen (och även Barratt lät troendedöpa sig - av ingen mindre än Lewi Pethrus!), men under de första åren var entusiasmen över den nya upptäckten av andedopet så stark att denna typ av frågor knuffades åt sidan. I väckelsens gryning låg baptister och barndöpare på knä sida vid sida, som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Samma sak i Helgelseförbundet i slutet på 1800-talet. Man ville vara en ekumenisk rörelse och undvek därför på allt sätt att ta ställning till den mest kyrkoskiljande fråga som fanns på den tiden, det vill säga den om troendedop mot barndop. Emil Gustafson beklagar sig i en av sina skrifter över att en vän till honom försökt övertyga honom om att "ta dopet" (vilket alltså betyder att han inte var vuxendöpt), och suckar över att vi kristna låter såna petitesser skilja oss åt!

Vissa saker ändras alltså inte. Men huvudpoängen är att det faktiskt inte är entydigt vad som är en trogen pentekostal praktik i detta fall: att kräva troendop av alla, eller att acceptera Andens förmåga att använda medel som vi kanske i förstone uppfattar som bristfälliga men som ändå tycks bära frukt i människors liv.

Tuesday, December 16, 2008

Emil Gustafsons hem

Labels:

Improviserad föreläsning på Närkeslätten

Vi besöker Riseberga gård och klosterruin; centrum för den sk. Risebergaväckelsen år 1855. Jag håller en improviserad föreläsning för några vänner :)

Labels:

Monday, December 15, 2008

En Emil till



(sången hörs tydligare från 1.54)

Emil skrev den sången i juli 1899, ett år innan sin död. Tyvärr är följande vers inte med i inspelningen:

”O Jesus, helga mig,
O drag mig närmre dig
Och till mitt sinnes ande,
O Gud, förnya mig,
Till hjärtats djup mig rena
I korsets purpurelf,
Och sedan helt förena
Och upplys med dig själf."

Ja, så ser den ut i hans anteckningsbok i alla fall. Jag har inte orginalpublikationen här för att jämföra hur han sedan "släppte den", men en modern variant är i alla fall:

"O Jesus, helga mig
och drag mig närmre dig,
och ständigt med din Ande,
o Gud, förnya mig.
Mitt hjärtas inre rena
i nådens djupa älv.
Mig helt med dig förena
och fyll mig med dig själv."

Noterbart är att "purpurelf" har fått gett vika för "korsets djupa älv" och att "fyll mig" har ersatt "upplys mig." Dessutom har "till hjärtats djup" ändats till "mitt hjärtas inre," vilket tar bort många konnotationer i psalmen. "Hjärtats djup" är ett uttryck i den mystika traditionen bl.a. associerat med Tauler och Rehnlandsmystikerna. En referens för detta tal är psaltarens ord om hur "djup ropar till djup."

Labels:

Dagens Emil

"Men hvad som allra djupast mig beröra
Nu ökar själens djupa längtan blott
Jag ville skåda honom, som jag hörde
Och i hvars närhet allt sin lösning fått.”

Detta är en intressant vers ur sången "En sångares farväl," som jag tror aldrig publicerades. Emil Gustafson skrev den i alla fall 1895. Det är en vers som kräver sin utläggning:

Rad 1. Vad är det som "allra djupast mig beröra"? Gud, såklart.
Rad 2. Vad leder denna beröring till? Till mättnad? Nej, endast till att "själens djupa längtan" ökar.
Rad 3. Vad längtar Emil allra mest efter? Att skåda Gud (som han tydligen här nere bara hört. Emil är lite ambivalent när det gäller människans förmåga att se Gud här nere på jorden.)
Rad 4. Är ett typiskt Emil-tema. Livets gåtor - framför allt lidandet - får sin lösning i Herrens närhet. Observera att det inte behöver vara i himlen, utan den närheten kan erfaras redan här på jorden.

Rad 1-3 laborerar ett klassiskt mystikt tema: Erfarenheten av Gud leder inte till mättnad, utan bara till en större längtan. Ett viktigt tema bland annat hos Gregorius av Nyssa.

Labels:

Dagens profet



Som en vän här borta formulerade det: En hebreisk profet hade inte gjort det bättre!

Friday, December 12, 2008

Dagens Emil

”Du är hans älskade. ’mitt hjärta har du tagit’, säger han. Ja, så innerlig är hans kärlek, att han säger: Wändt bort dina blickar ifrån mig, de komma mig att darra.’ Han är din blodsbrudgum och medan hans hjärta brast på Golgata för din själ, kan han aldrig, aldrig glömma dig. Du, fattiga barn, tag hans hjärta.”

Emil Gustafson i brev till evangelist, januari 1896.

Gud som den som är förälskad i människorna! När hörde man senast en så djärv utläggning om Guds kärlek i en predikan?

Labels:

Thursday, December 11, 2008

Mer om kultur

Alisdair MacIntyre erbjuder vägledning när det gäller den kniviga frågan om kulturen ska förkastas eller bejakas:

"There are of course times and places when what the contemporary secular world offers merits only complete rejection, the kind of rejection with which Jewish and Christian communities under the Roman Empire had to confront the demand that they worship the Emperor. These are the moments of martyrdom. But for long periods of Christian history this total either/or is not the choice with which the world confronts the chuch; it is not how to die as a martyr but how to relate to the forms of daily life that the Christian has to learn."
(After Virtue, s. 167)

Det handlar med andra ord om urskillning. Kulturen är inte ond per se; ibland måste den förkastas, ibland kan den bejakas konstruktivt. I en regelstyrd, konceptuellt tänkande kultur som vår (dvs. väst) söker vi gärna definitiva gränser: antingen är världen helt god (eller iaf "helt ok") eller så är den helt förkastlig. Så är dock inte fallet. "Tillvaron är blandad." Det handlar om grader, och att genom traditionen lära sig tala kyrkans språk så bra att man kan skilja de goda rösterna i världen från de onda.

Labels:

Wednesday, December 10, 2008

Kristet julpynt

Vi har för övrigt gjort kristet julpynt till vår gran...




Sunday, December 07, 2008

Det här är en kristen blogg: Om kristen kultur

Min favoritfråga ställdes till ondsagspanelen i nya numret av Ikon, nämligen "Finns det kristen musik, alltså musik som är just kristen?"

Föga överraskande svarar alla tre "nej" på frågan, för sedan pendeln började svänga i svensk frikyrklighet vill man undvika sekterism och exklusivism. Etiketter ses som begränsningar, och man vill hellre vara "öppen" för "hela livet".

Och med tanke på hur ordet kristen har kommit att definieras i "konservativa" kristna sammanhang (observera citattecknen) så är det egentligen inte märkligt att man svarar så. Men det är likväl fel. Svaret borde istället vara ett klockrent "Ja". Klart att det finns kristen musik!

Varför? Tja, till att börja med för att alternativet är att musik är neutral, och det är ju ett bisarrt påstående. All konst, alla mänskliga uttryck, bär på mening. Allt uttrycker en världsbild, och kristen musik speglar en kristen världsbild. Det betyder inte att all kristen musik behöver handla om uppenbart kristna teman. Musik är kristen om den har en kristen upphovsman, så till vida att denna upphovsman inte är en praktisk ateist och inte låter sin kristna världsbild spelgas i musiken. Nu är en sån typ av personlighetsklyvning tyvärr inte ovanlig, inte minst för att vi som kyrka varit dåliga på att förmedla hur det går till när den kristna livsåskådningen genomsyrar hela livet. Men om en kristen musiker skriver om "kärlek, död, världssitutationer" (som Elin nämner), så bör han naturligtvis göra det som kristen. Även om han inte nämner Gud.

En annan aspekt som kommer fram i svaren är detta med andra kulturella uttryck än kristna sångtexter. Flera av de som svarar lyfter fram det faktum att annan kultur inte [sic] kan vara kristen som ett argument för att inte heller musik kan vara kristen: "Nästa fråga blir om det finns speciellt kristna ackord eller instrument som används till kristen musik? Om man vill kategorisera musik i kristen och ickekristen så borde även andra kulturella/konstnärliga uttryck kategoriseras." (Elin). "Texten i en låt kan vara bärare av kristet budskap, men egetligen kan jag inte tänka mig att det kan finnas kristen instrumental musik. Är vissa toner frälsta och andra inte? Nej. Det är det kliniska svaret." (Gustav)

Men detta sätt att resonera är ett uttryck för brist på dålig kristen fantasi (eller imagination, för att använda det bättre engelska ordet). Och här anklagar jag inte de svarande (nåja...): det är vanliga, typiska svar bland frikyrkliga idag, och de speglar snarare vår halvkristna kultur än dessa tres åsikter i specifik mening. För det är klart att instrumentalmusik kan vara kristen! Fråga Bach! Det som gäller för den kristna musiken gäller för all konst: den kan inte vara neutral, och den kristne konstnärens tro reflekteras i hans/hennes skapande. Inte för att han ständigt målar bibelporträtt, men för att tron genomsyrar hela livet. Detta kan fungera på oväntade sätt: givetvis kan kristna konstnärer utforska tvivlet eller till och med livet utan Gud i sin konst. Men om de är hela människor sker detta utifrån en kristen grund. (På samma sätt finns det naturligtvis kristen och okristen politik, och den som påstår att man kan skilja på tro och politik ljuger, troligen också för sig själv)

Problemet är att vi har kommit att se "kristen" som en försnävande etikett, och det har som sagt sina skäl. Många har vuxit upp och tillhört sammanhang där det varit lätt att kliva utanför de snäva gränserna och hamna i hedna-land. Men vi måste få upp ögonen för att kyrkan i hela sin rikedom är oändligt mycket djupare, bredare och högre än vad vi i förstone trodde. Inte minst finns i kyrkans liv enormt mycket rikare resurser än de som den sekulära, "neutrala" världen erbjuder. I kyrkan finns 2000 år av reflexion, tillbedjan och skapande i kristna kulturer över hela världen. Det är aldrig en begränsning att göra "kristen" musik, det är att koppla upp sig mot denna ocean av kreativitet och briljans. Den som gör det kommer att finna att inget mänskligt är henne främmande. (Jfr Joh. 2:25)

Det finns egentligen en massa kvalifikationer som skulle kunna göras när detta är sagt. T.ex. att det inte är säkert att man behöver basunera ut att man gör "kristen konst" eftersom det borde vara självklart om man är kristen. Eller att det inte är konstnärens uppgift att vaka över kyrkans renlärighet. Och givetvis att "kristen" inte är en stil - som "barock", "expressionism" eller hårdrock - utan ligger djupare än så. Men jag stannar här så länge. Kommentera gärna!

Labels: ,

Friday, December 05, 2008

Humor inför helgen!

Här publicerar en amerikansk fundamentalistisk tankesmedja uppbyggliga seriestrippar. Länken leder till en där en ung, blond kristen man (misstänkt ariskt utseende, måste jag säga) klär av sin lärares (som inte ser så arisk ut...) argument om evolutionen!

Wednesday, December 03, 2008

Dagens SvD

Monday, December 01, 2008

"Gör kronan på hans hjässa lätt..."

Det fanns en tid, och den varade ganska länge, då Sverige verkligen var protestantismens fyrbåk i en mörk värld. Så här skriver en schweitzisk statsman i ett brev år 1712:

"Jag vågar inte sätta på pränt den stora fruktan jag känner rörande Protestantismens ställing i Tyskland. Mänskligt sett så kan bara den svenska kungen förhindra dess förfall."
(Ur Ward, "The Great Awakening", s. 19)

Några år tidigare hade Karl XII gjort vissa insatser för Protestanterna i östeuropa, men 1712 var tre år efter Poltava. Så om svenske kungen var vad lutheranerna hoppades på, så kan det inte varit lätt...

Hur gick det då? 1700-talet var väckelsernas århundrade: pietismens genombrott, "the great awakening" i USA och metodismens uppkomst i Storbrittanien. Väckelserna räddade protestantismen.

Labels: