Wednesday, April 30, 2008

På tal om språk...

Och på tal om nedanstående post: Jag förstår inte hur man som kristen så oreflekterat kan lägga till sig med en marxistisk "folket/gräsrötterna har vaknat"-retorik! Om vi utan att ta ställning till om "gräsrötterna" har vaknat eller ej bara tittar på språket så måste jag säga att det känns grymt obibliskt!

För det första är det "andra diket" jämfört med vad jag beskrev i min förra post: helt kollektiv-betonat och opersonligt. Människorna är helt utelämnade till massans rörelser, ungefär som sekulära sociologer brukar beskriva det. För det andra: När i Bibeln är "folket" en ypperlig teologisk och moralisk indikator? (När de dansar kring guldkalven? Eller när de vill ha en kung?) För det tredje: När blev antal över huvud taget ett teologiskt argument? Kan vi påverka Gud genom demokratiska folkomröstningar?

Ord jag inte använder (1)

Ord är inte neutrala beskrivningar av verkligheten, utan de hjälper till att skapa verkligheten - eller i alla fall vår bild av verkligheten. Vad vi ser när vi ser ett snöfall beror på om vi har 1 eller 87 ord för snö, för att ta ett klassiskt exempel (eskimåerna sägs ju ha en mängd ord för snö). En person väldigt ovan vid snö kanske bara ser "snö", medan jag i alla fall kan skilja på "snöblandat regn", "hagel", "snöfall" och "snöstorm". Och för en eskimå kan verkligheten ha ännu fler nyanser.

Vårt språk påverkar alltså hur vi ser världen, vilket kan få ideologiska konsekvenser. Här har vi ibland som kristna varit oförsiktiga och allt för naivt tagit till oss den sekulära kulturens sätt att tala utan att reflektera över vilket seende och vilken världsbild vi därmed importerar. Ett ord som jag tycker är problematiskt och som jag själv försöker undvika att använda är "individ". NE anger att ordet stammar från antiken och då var ett sätt att beskriva tillvarons "minsta existerande naturliga (självständiga) partiklar." Dvs. atomerna.

Problemet för mig är detta med "självständig", som jag menar också ligger i vårt tal om människor som individer idag. En individ är ju en enskild och därmed också avskild människa. I linje med detta betonar individualismen "människans oberoende". Men om man inte tror på människans oberoende? Om man tror att alla ingen människa är en ö, som det brukar heta. Då bör man inte använda det ordet, för det riskerar att göra så att vi helt plötsligt börjar se våra medmänniskor som individer. Som oberoende varelser, och som varelser vi själva är oberoende av. Vi hänger inte längre samman, utan kan luta oss bekvämt tillbaka och säga "Ska väl jag ta vara på min broder?" Vi kanske börjar sjösätta politiska program med avsikt att "lyfta individen", och riktar alla insatser just på denna "individ" utan att ta hänsyn till dennes kontext eller kultur. Och då kommer programmet sannolikt att misslyckas, eftersom vi hela tiden existerar i samspel med vår omgivning.

Så vilket ord ska man då använda om man talar om en människa? "Person", såklart! I ordet person finns menar jag - och även här har jag stöd av NE:s historiska definition av ordet - inte denna avskildhet, utan en insikt om att en person blir till i ett sammanhang. Framför allt blir hon inte till avskilt utan i samspel med andra. För så funkar vi: vi får liv i gemenskap.

Tuesday, April 29, 2008

Det som skett sker igen. Nästan.

En ledare som säger upp sig men ändå lämnar en liten, liten lucka för fortsättning. Och så planer på en världspingstkonferens i Sverige. Det är inte utan att det börjar kännas lite sent 30-tal i den svenska pingströrelsen! 1939 arrangerade Filadelfia Stockholm den första världspingstkonferensen ever, och året därpå sa Lewi Pethrus upp sig för att flytta till USA - men kom tillbaka efter ett halvår. Nu fattas det bara att syndakatalogen, den verkligt viktiga frågan under dessa år, plockas upp igen. Eller vänta nu, är det inte den de debatterar?

Monday, April 28, 2008

Vad är det vi älskar när vi älskar Paul Potts? Och Andrew Johnson

Första gången jag såg Paul Potts blev jag helt tagen, och det blir jag fortfarande varje gång jag ser om klippet om den blyge mobiltelefonförsäljaren med det speciella utseendet som visar sig kunna sjunga fantastisk opera. Talang-juryns menande blickar till varandra när Potts deklarar vad han ska göra, och sen hur han bara överraskar alla genom att visa sig vara en svan! Lite samma känsla när 13-årige Andrew Johnson gör något väldigt liknande. Settingen då är att Andrew blir mobbad i skolan för att han sjunger, men att han ändå framhärdar. Bilden av grymma engelska internat-bullies dyker upp i huvudet, och så bara sitter man här och ser det hända, hur den mobbade får sin revanch.

Det är detta som händer i reality-TV idag: vi ser "live" det som tidigare berättats i sagans form. Den fula ankungen, och alla de berättelserna. Förut berättades de runt elden, nu ser vi dem hända i TV-soffan. Och vi älskar dem, för av någon anledning älskar vi att se den hunsade besegra de etablerade. Samma sak i fotboll: få håller på favoriterna, det är roligare att se underdogsen skrälla.

Varför är det så? Varför hejar vi på "den svage"? Jag minns att min GT-lärare i Linköping karakteriserade Gud på detta sätt. "Det anmärkningsvärda i GT," sa han, "är att Gud håller på the underdog." Gud håller inte på stormakterna, på Egypten, Babylonien, etc., utan på Israel. Och när Israel ska välja sin kung, vem faller lotten då på? Jo, på Saul, som tillhör "Benjamins stam, den minsta av Israels stammar, och min släkt är den obetydligaste i hela Benjamins stam." Den minste av de minsta väljs till kung. När vi älskar Potts och Johnson delar vi det som Wesley kallade för "God's preferance for the poor".

(Men som ett PS sagt gör denna berättelses styrka att den blir tacksam att utnyttja och orkestrera medialt. Som när TV4:as Talang hade hittat sin egen operakille och försökte Potts:a till hans story lite. Ingen skugga över hans sång (inte minst låtvalet!), men nog kändes det hela lite konstlat. Kontrasterna var inte lika starka: han var varken lika svag som Potts/Johnson i utgångsläget, eller lika chockerande bra i sången. Men så är det väl: allt blir mindre i lilla Sverige!)

Friday, April 25, 2008

Bildbevis!

Det finns idag en myt om att den tidig kristendomen präglades starkt av en abstraherande, intellektualiserande hellenism. En "grekisk filosofi" som förde kristendomen långt ifrån sina semitiska, orientaliska rötter. Det är en myt som i hög grad stammar från Adolf von Harnack, en tysk liberalteolog från 1800-talet som så småningom kom att välkomna Första världskrigets utbrott (som de flesta tyska liberalteologer gjorde).

Harnacks berättelse om den tidiga kyrkan har många problem. För det första att det förutsätter en klar distinktion mellan en hellenistisk och semitisk kultur vid den här tiden, vilket historisk forskning övertygande visat är orealistiskt att tänka sig (klicka på länken och scrolla för att få en sammanfattning i 5 punkter av Oskar Skarsaunes undersökning). Vidare antas i denna retorik ofta en idé om "det grekiska" som snarare skulle passa just på ett totalt abstrakt filosofiskt tänkande av modernt/descartianskt snitt. Men som Pierre Hadot visat handlade inte den grekiska filosofin bara om att "tänka" utan om "a way of life." Målet var, för att citera titeln på Roland Spjuths bok om kristen moralhistoria, "Det goda livet".

Hursomhelst. Den som inte låter övertyga sig av detta resonemang kan istället klicka här och få bildbevis! Så här ser den "helleniserade" kristna traditionen ut idag. Verkar det abstrakt?

Padre Pio

Dagen berättar idag om att helgonförklarade padre Pio nu har grävts upp för att han ska kunna vördas av de trogna. Provocerande, såklart. Men kulturellt eller teologiskt? Frågan diskuterades här, men utan att kritikerna presenterade några egentliga teologiska eller bibelgrundade skäl mot denna praktik. Efter ett tag blev det faktiskt rätt underhållande...

Thursday, April 24, 2008

"Bara Jesus, inget annat"

Dagen skriver idag om Jesus Only-pingstvänner, dvs. pingstvänner som inte tror på Treenigheten och endast döper i Jesu namn. Då finns det skäl att påminna om detta fantastiska youtube-klipp om att inte skämmas för att vara (oness-)pentkostal. Och kanske också den här gamla artikeln av P O Enquist där han på liberalteologiskt vis talar varmt om "Bara Jesus, inget annat." Som av en händelse växte liberalteologi och onesspentekostalism sig starka ungefär vid samma tid. Se där vad slumpen kan ställa till med!

Friday, April 18, 2008

Dagens Hauerwas

Dagens citat från mästaren på teologiska one-liners:

"Being wealthy makes you stupid. And we in the west are very wealthy."

Thursday, April 17, 2008

Ryktet

Fem som kanske - obs! - har oförtjänt dåligt rykte idag:

1. Hellenism (såklart!)
2. Kulturkristendom
3. Elitism
4. Dogmen om påvens ofelbarhet (som bara gäller när han säger något som kyrkan har trott i alla tider. Det är inte direkt en blank check!)
5. liberalteologi (nuförtiden är ju ingen liberalteolog. Alla sparkar, men de ligger ju redan ner! Kanske är det dax för ett återbesök i den tyska 1800-talsprotestantismen för att se vad allt fuzz egentligen handlade om)

att göra-lista

Nån dag ska jag läsa den här boken och förklara varför den är modernistisk propaganda.

Wednesday, April 16, 2008

Humor

Påve Benedict är i USA. Dagen kör det seriösa klippet. Det roliga finns här. Den briljante komikern - och tillika katoliken, om jag inte är felinformerad - Stephen Colbert försöker truga honom att komma till hans program.

Saturday, April 12, 2008

Shout to the Lord!

Sekularisering handlar enligt en del forskare inte så mycket om hur många som är kristna i ett land, utan om vad som är kulturellt förutsatt och möjligt att göra. Vad antar man om sig själva och om varandra? Detta klipp visar väl med all tydlighet att USA inte är sekulariserat. (Men svenska Idol hade ju gospeltema med Carola? Det skulle jag snarare kalla religion som kulturell nostalgi. Religionen har blivit tillräckligt ofarlig för att man ska kunna bruka den. Men också, kanske, för att den ska börja smyga sig in i kulturen igen?)