Det moderna självförverkligandet – och alternativet

Ett stycke som kan kräva två eller tre genomläsningar, men som är värt det:

"[T]he formation of consumerism as we know it today depended on a widely embraced Romantic and post-Romantic conception of the individual – not an embodied soul called by God to flourish in a family within a community through the exercise of the virtues, but an emotive 'self' that constructs itself as it pleases in the self-chosen relationship it makes and breaks, by excercising its rights to do so through the desire for acquisition of material things and their contribution to its self-construction of identity."

Brad S. Gregory, "The Unintended Reformation", s 292.

Demokrati är folkets opium

Tilltron till staten är av hävd stark i Sverige, och motiveras ofta med hänvisning till demokratin. Politikerna som bestämmer är ju folkvalda. Genom våra val har delegerat vår makt till dem, och därför får vi stå ut med deras beslut, heter det. Vill man ändra på något ska man gå den politiska, "demokratiska" vägen – även om det kan ta tid.

Med ett sådant tankesätt blir demokratin ett folkets opium.

Det vill säga: vi passiviseras som medborgare, och gör vår enda "insats" vart fjärde år då vi väljer att rösta på det ena eller andra politiska partiet. Vi engagerar oss alltså inte i det dagliga samhällslivet, utan delegerar detta till experter och myndigheter. Men tanken med demokrati är faktiskt att de representerar oss hela tiden. Därför finns det ingen anledning att passivt finna sig i vad de beslutar. Vi kan protestera, bilda opinion, motsätta oss, obstruera, vägra att lyda.

Blockaden mot tvångsdeportationen av irakiska flyktingar är ett väldigt bra exempel på detta!

Foucault & sekulär heilsgeschicthe

Läser för närvarande en bok som är en aning för tjock, men där man kan hitta resonemang som dessa:

"The shift [in the 1990s] from neo-Marxist to Foucauldian ideas permits the migration of a rhetoric of resistance previously invested in anticapitalist class struggle, and the survival of a secular sense of purpose that it afforded. Properly politicized in the approved ways, scholarship can remain meaningful even if one studies obscure people who lived centuries ago, so long as it obeys the one-note analytical paradigm of power imposed and resisted. The recovery of the agency and discontented voices of the oppressed, by prefiguring the emancipatory narrative of modernity, can at least partially redeem the otherwise dismal premodern human past. In a world-view premised on individual autonomy as the teleological apotheosis of human history, locating the agency of resistance becomes a secular substitute for the salvation of scholars who reconstruct its redemptive exercise by their premodern subjects and thereby, through fashioning a suitably usable past, stand in vicarious solidarity with them."

(s. 127, "The Unintended Reformation", Brad S. Gregory)

Jesus vs Religion?

Ett klipp om "Jesus vs. religion" sprider sig nu med vinterkräksjukans hastighet i de sociala medierna. (En aning ironiskt, eftersom poeten Jeff Bethke bland annat hånar "religiösa" som låter sin tro synas på facebook.)

Man måste förstå varifrån Bethke kommer. Bakgrunden är en evangelikal konservativ amerikansk kristendom som röstar republikanskt, har en utförlig syndakatalog och är väldigt måna om skenet. Detta står Bethke upp i halsen. Det är mot detta udden är riktad, och på något plan kan man naturligtvis sympatisera med det.

Bethke beskriver "religion" som fokus och förtröstan på människoverk och yta. Utsidan är blank och fin, men insidan rutten. För den som kan sin Bibel är det en retorik som känns igen.

Begreppet "religion", som vi använder det, är egentligen ganska nytt och kan ses som ett modernt redskap att klassa "religion" som något Helt Annat än andra mänskliga aktiviteter, som politik, filosofi, ideologi, etc. Det är alltså ingen självbeteckning att stå efter, egentligen. Flera 1900-talsteologer har gjort en liknande motsättning mellan "religion" och den kristna tron. Karl Barth talade om religionen som människans sätt att försöka nå Gud, och menade att Guds uppenbarelse i Kristus innebar att Gud i stället kom till människan, vilket Bethke tycks ha plockat upp.

Problemet med Bethke är att han skapar en rad motsättningar som är väldigt tveksamma. Den grundläggande är motsättningen är den mellan nåd och gärningar. Utifrån denna ställs sedan institution mot frihet, beteende mot innerlighet och lag mot nåd.

Bethke vill vända sig mot allt som andas "krav" och "måsten" och i stället predika nåd; "Let go, let God", liksom. Men egentligen förnekar han allt konkret, allt som har kropp. Därför blir det ett exempel på när en extrem luthersk nådesförkunnelse slår över i gnosticism, dvs. förnekelse av kroppen. Motsatserna i universum hos Bethke är inte Gud och synden, utan Gud och det konkreta.

Det enda verkliga för Bethke är det inre, hjärtat. Tydligast blir det kanske i hans reaktion mot "behavior modification". Helgelseprocessen kan för Bethke inte vara en rörelse från kropp till själ, utan den måste alltid börja i själen. Det vill säga: liturgin, goda vanor, kristna praktiker betyder inget. Det är bara "laggärningar", utanpåverk, inlärda beteenden. Det enda som betyder något är "hjärtat".

Många har delat, gillat och verkligen uppskattat Bethkes förkunnande poem. Och i den sida av den som är en påminnelse om Guds oförtjänta kärlek till människan kan den vara värd att ta till sig. Men den motsats han gör mellan det konkreta och det andliga är verkligen problematiskt. Inte minst för att det utelämnar människan till sig själv. Hon blir ensam, utan konkret vägledning, och ska bara följa sitt Gud i våra "hjärtan". Men vi är kroppsliga varelser, och därför är vi beroende av konkreta ting. Goda gemenskaper, uppbyggliga vanor, och så vidare.

Allting kan missbrukas, men det är skäl att kasta ut dem. Det är inte fel att be aftonbön, bordsbön eller morgonbön. Det är en vana som knådar den kristna tron in i våra liv. Det är inte fel att regelbundet ge tionde, att gå till gudstjänst varje söndag eller att göra en insats på ett natthärbärge en gång i månaden. Det är så jag låter frälsningen uppfylla mitt liv.

(Här finns en annan, syrligare kommentar till Bethkes dikt)