Vi har precis sett filmen
Gran Torino med Clint Eastwood, och lämpligt är väl att inleda detta inlägg med en liten spoiler alert. Jag kommer att avslöja slutet. I detalj. Men frukta icke: som en god
vän lärt mig (eller försökt lära mig, åtminstone) så har vi postmoderna människor kommit över den moderna människans fixering vid historiens slut och lärt oss att njuta av Berättelsen! (Vi har därför, antar jag, åter blivit som barn: kapabla höra samma saga om och om igen, obekymrade om att vi vet hur det kommer att gå och förmögna att uppskatta det välkända; inte nyhetens behag, utan den mer subtila njutning som är förborgad i upprepningen.)
Jag gillade verkligen filmen, delvis för att jag älskar
filmer som bearbetar den amerikanska identiteten. Men nu var det slutet detta skulle handla om. Jag har lärt mig att se alla ögonblick i filmer då en person står med usträckta händer som potentiella kristusfigurationer, och i synnerhet om någon dör så. Detta är, tro det eller ej, inte något som jag lärt mig på en teologisk institution, utan istället när jag läste kursen "Film as art" på
Portland Community College! (Samtidigt är det väl ingen slump att just denna bit information från kursen ligger kvar idag, nästan tio år senare...) Jag är ganska konsekvent i detta, och kom i bråk (nåja) med en annan vän efter att vi sett
300 och jag hävdade att
kung Leonidas död skulle uppfattas just så. (Även om det är ett klichéaktigt, bombastiskt för att inte säga ovärdigt bruk av symboliken så hävdar jag fortfarande att jag har rätt.)
Gran Torino avslutas också den med en kristusfiguration, och här är det otvetydigt. Dödscenen föregås av en dödsberedelse, vilken berättar för oss att den väg Walt väljer är självvald och vald i medvetenhet om konsekvenserna. Och som för att se till att de religiösa undertonerna inte går oss förbi så föregås också själva den handlingen som leder upp till döden av en bön: "Hail Mary, full of grace..." Vidare är Walts offer ett som besegrar ondskan, och som gör det just genom nederlaget. Hans död ger också vännerna (Walt har i en av beredelsescenerna klargjort denna relation för sina nära: "I am proud to call you my friend.") liv. Allt som sker kan läsas i ljuset av Jesu ord i Johannesevangeliet: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner." Slutligen kröns denna figuration med den döda kroppens i realistisk mening onaturliga men symboliskt självklara utsträckning i rummet. (se bilden nedan)
Ah, Bibeln. Vad vore vi utan den?
Labels: Kultur, populärkultur, USA
