Flygplatsen: Modernitet i koncentrat (4)

(Också med tanke på FRA-lagen)

De eviga köerna till flygplatsens säkerhetskontroller påminner oss om fienden ibland oss, och om att allt är tillåtet i det krig som ständigt pågår mot det som hotar våra liv - vilket namn detta krig än må ha för tillfället. Moderniteten är en rädslans kultur, där vi med alla medel är beredda att skydda det som vi utgår är det mest värdefulla vi har, nämligen våra liv. Säkerhetskontrollerna påverkar vår blick. De får oss att se annorlunda; vi börjar studera och kategorisera våra medmänniskor som potentiella fiender.

Om sanning

Har funnit en fantastisk bok: en sammanställning av texter av Gunnel Vallquist som verkat som skribent sedan 1950-talet. Boken heter "Texter i urval" och är precis nyutkommen.

Gunnel Vallquist representerar en tradition som är på väg ur tiden. Den goda upplysningstraditionen (jo, jag tror kanske att det finns en sådan). Den bildade intellektuella som känner ett ansvar både för den bildningstradition hon formats av och den samtid hon lever i. Som hennes språk, så är hennes tanke: klar, redig, hederlig, sanningssökande. Systematiskt men ändå litterärt. Det är en fröjd att läsa, en skön motvikt mot all narrativitet och relativism som visserligen har sina bidrag men som inte heller de kan stå på egna ben.

Så här skriver hon till exempel om de krav som troheten mot sanningen innebär:

"Det första och enklaste [kravet] är öppet och oförbehållsamt ställningstagande utan opportunism, för den övertygelse man bekänner sig till, vare sig den nu är av religiös, politisk eller filosofisk eller annan natur. Redan detta krav förutsätter en viss oräddhet, en viss moralisk beredvillighet. Men det uttömmer ingalunda hela sanningskravet.

Det måste kompletteras av en annan beredvillighet, nämligen den att outtröttligt söka vidare, att aldrig slå sig till ro i en övertygelse i den meningen att man anser sig inte behöva revidera den. Detta gäller också den religiösa tron, ty även om man uppfattar trosinnehållet som en gång för alla fastslaget, så innebär detta på intet vis att ens eget sätt att omfatta och uppfatta det någonsin behöver bli definitivt och oföränderligt. Tecknet på en levande övertygelse är ju tvärtom att den oavlåtligt tvingar vidare, djupare in."

("Texter i urval", s 33)

Pre-denominational

Den ska ju inte vara klar förrän om tre år, men jag kan inte låta bli att bjuda på ett litet smakprov från min avhandling in progress. På utkastnivå, needless to say :)

"Of great important for Granhammar and the congregation was the schoolteacher Ida Engvall, who moved to the parish in 1873. She was a Methodist, a matter that led to some disputes with the parish priest Johan Olov Thavenius. She did however get involved in the mission society and taught at its Sunday school. Engvall is found in Gustafson’s personal notebooks: she buys his songbook Betlhemesstjärnan (Star of Betlehem) around 1886, and he received a letter from her in 1888. Engvall’s activity in the mission society is a sign of its ecumenical openness, an attitude shared by most mission societies in this time. The local societies are best understood as organizational expressions for the sense of solidarity of the pietsits in a specific, geographical area. They are not denominational creations, and they do not have an exclusivist theological identity – even if they of course have limits. This is a pre-denominational era, and the identity of mission societies and even congregations is more local and ecumenical than national and denominational."

Flygplatsen: Modernitet i koncentrat (3)

Den som någon gång råkat i trassel på en flygplats är bekant med dessa platsers enorma byråkrati. I de byråkratiska systemen förvandlas människor till siffror, och lagen om allas likhet gör att ingen behandlas som människa utan alla behandlas som ting. Byråkraten övas att inte bli känslomässigt engagerad i det ”fall” han eller hon för närvarande hanterar. Det är fråga om en total anonymisering som genom sin iskalla effektivitet givit sitt bidrag till historiens största blodbad: 1900-talets nazistiska och kommunistiska folkmord. Den byråkratiska apparaten ger den moderna staten en effektivitet och en kunskap om, och därmed makt över, sina undersåtar som är oöverträffad i historien.

"Bevara äktenskapet"

Idag berättar Dagen om att en förlamad man inte tillåtits att gifta sig på grund av att han är impotent. I den katolska kyrkan har man i allt tider menat att äktenskapets mål är barnafödande; finns inte förutsättningar för det så finns det inte heller anledning för ett par att ingå äktenskap.

Det kan ju tyckas grymt, men exemplet avtäcker ett i grunden annorlunda tänkande än det vi är vana vid. Äktenskapet är inte en mänsklig rättighet, utan en livsform vars förutsättning är möjlighet till barnalstring. Riten existerar alltså inte för sin egen skull, utan har "ett högre syfte." Diskvalificeras man därmed för äktenskapet är det ju tråkigt, men det finns andra kallelser (och nu talar jag inte bara om kloster). Om inte annat så kan man ju bo sambo.

Vi protestanter kan ju reagera, men om man - som många verkar vara... - är intresserad av att argumentera mot äktenskap mellan homosexuella så är detta den enda trovärdiga vägen att gå. Utifrån den katolska kyrkans konsekventa hållning i denna fråga så blir detta med homoäktenskap egentligen inget problem: impotenta och sterila får inte gifta sig - varför skulle man då tillåta homosexuella, som ju av uppenbara skäl inte kan få barn, att göra det? Den protestantiska argumentationen däremot strandar oftast i rätt tveksamma argument som "perverst" och "mot naturen".

Flygplatsen: Modernitet i koncentrat (2)

På flygplatser finns också passkontrollanter, tullmyndigheter och en taxfreezon. Vi befinner oss i ett fiktivt gränsland, än mer fiktivt än de gränsposter som finns där åtminstone kartorna påstår att det går en gräns mellan stater.

Flygplatsen är en tröskel mitt inne i ett land. En plats som både är och inte är det land vi ska besöka. När man landat på Arlanda är man enligt kartornas logik i Sverige. Men enligt flygplatsens logik räcker det inte att ha satt sina fötter på ”svensk mark”. Man är inte i Sverige förrän man gått igenom passkontrollen. Då har man gått över gränsen. Och i vardagstal räknas det ju som bekant inte som att man har besökt ett land bara för att man mellanlandat i det!

Denna motsägelsefullhet mellan kartornas och flygplatsens logik bevisar en sak: De är båda hittepå! Påhittat! Såväl den välbevakade gränsen som våra pass representerar den moderna statens ambition att klassificera oss utifrån påhittade nationella kategorier som vilar på vaga idéer om ”kulturell gemenskap” och ”gemensam historia”.

Flygplatsen: Modernitet i koncentrat (1)

Flygplatser är på samma gång fantastiska och skrämmande plaster. De är möjligheternas och äventyrens platser, liksom avskedens och skilsmässornas plats. Men i någon mening kan de också sägas representera en slags modernitet i koncentrat. Den ger oss en blixtbelysning av ett system som i grunden kanske mer handlar om praktik och teknik än teori och ideologi.

Till att börja med representerar flygplatsen den moderna industrialisering- och kommunikationsrevolutionen som på många sätt utgör en förutsättning för vår omställning från ett traditionellt, för-modernt samhället till ett modernt. Kommunikationsrevolutionen möjliggjorde kontakter med andra kulturer och vidgade perspektiv, men samtidigt relativerades det egna sammanhanget. Det lokala kom att spela mindre roll, och snart började vi berätta vad vi jobbar med istället för vilken socken vi kommer ifrån när vi skulle definiera oss.

Resandet krävde dessutom en mer exakt indelning och standardisering av tiden. Man behövde mer exakta angivelser. Så kom det personliga fickuret, som så småningom fick både minut- och sekundvisare. Och om resandet skulle funka smidigt var det nödvändigt att alla i Sverige hade samma tid. Innan hade man följt solen, och således haft olika tid i Stockholm och Göteborg. Nu samordnades allt, och Sverige blev en tidszon. Människan tämjer elementen och lär sig så småningom att resa snabbare än solen. Men när vi gör det påminner jetlagen oss om att vi faktiskt ännu är kroppar som begränsas av tiden och rummet (och inte bodies without organs, som vissa vill få oss att tro).

Frikyrkoarvet (3): Mystiken

Att den kristna mystiken - ett förvisso icke oproblematiskt begrepp både teologiskt och definitionsmässigt - varit en självklar del av frikyrkligheten är uppenbart. Lewi Pethrus säger själv i sina memoarer att tungotalet "hör till den kristna mystikens område." Ser man karismatiken som en form av mystik är det ju kopplingen given. Men även om man skulle vilja göra en åtskillnad mellan karismatik och mystik, och se den senare traditionen som en rörelse som mer betonar "själens förening med Gud", etc., så finns otaliga exempel på detta. Här två texter från Helgelseförbundets predikant Emil Gustafson (1862-1900). Hans "Samlade skrifter" delades ut till varje avgångsklass från evangelistkurserna på Götabro och var självklar läsning också för många pingstpastorer. Harald Gustafsson, pastor i Smyrna Göteborg hör till dem som lovordar honom. Frank Mangs räknade Gustafson til en av sina främsta förebilder.

Men nu Gustafson. Först avslutningen ur "En konungs brud", en text som tydligt talar om själens förening med Gud:

"Hvad himmelska väsen ej kunna mottaga, det har han beredt för oss syndare. Och det fins tillräcklig nåd att lefva som ett helgon. Solen bländar vårt öga men hvilar i daggdroppen. Så vill äfven han, som är »Rättfärdighetens sol», hvila i oss, hvila till dess vi gå upp i honom, såsom daggdroppen uppslukas af solen, hvila till dess vi förlorat vår egen skugga, och det hvarken talas om Paulus och Apollos, l Kor. 3: 4, utan: Kristus är allt och i alla." (kurs. av författare)

Och ur samma bok (s 119-120), en fantastiskt vacker text:

"Se, hon är så intagen af hans skönhet, att till och med sången om hans liljor tystnat. Hon synes icke hafva något behof af att sätta gemenskapen med honom i förbindelse med någon yttre härlighet, ty han själf är summan af allt för hennes hjärta. Och det sista förbund hon ingår med sin vän på denna sidan hafvet, har hon uttryckt med följande ord: Lägg mig som ett signet på ditt hjärta, som ett signet på din arm, ty kärleken är stark såsom döden, dess nitälskan är hård såsom dödsriket, dess glöd är en elds glöd, en Herrens låga o. s. v. H. V. 8. Ack, hur nära måste hon icke då vara himmelens portar. Hur måtte hon icke vara genom denna kärlek friköpt från jorden. Tänd af denna »Herrens låga», har hon blott en lidelse kvar, och det är Jesus allena. Och den som eger hans hjärta får hvila på han arm. Hans kärlek och hans allmakt stå till hennes förfogande. Detta är helighetens höjdpunkt. Så länge blomman är sluten i blomsterknoppen, är den inre skönheten mindre utvecklad, än sedan banden hafva brustit, och hennes skära kalk öppnas för solen. Och dess mera vårt lif öppnas genom öfverlåtelse åt Herren, skola vi bära hans bild. Men såsom blommans doft aldrig är hennes egen, utan en fri gåfva till det utvalda föremålet för natu-rens frikostighet, så är allt af nåd."

Texten hämtar ju sitt grundstoff ur Höga Visan, och talet om "sången om hans liljor" syftar på lovsjungandet av Hans välsignelser: först prisar vi Gud för det han gör för oss, men sedan flyttas vårt fokus från välsignelserna till Honom själv, menar Emil.

Som sagt, jag säger inte att det här är oproblematiskt i alla detaljer, men ingen kan påstå att det inte är en del av vårt frikyrkliga arv.

Obama igen. Och Dagen igen också.

Barak Obama lämnar sin församling efter ytterligare provocerande uttalanden från pastorerna; jag skrev om kontroversen i ett tidigare inlägg. Dagen rapporterar om det idag, men gör tyvärr inget försök att förstå eller förklara sammanhangen.