Kaptialism är också teologi

- om än dålig sådan.

James K A Smith skriver, och HSV borde läsa:

"Isn't there something quite indoctrinating about many of the programs in business at state universities, which function as a kind of novitiate, orienting students to a set of doctrines and a new worldview? Indeed, one could suggest that much that goes under the banner of "secular" education is, in fact, a kind of religious formation where students are initiated into a particular worldview -- a set of commitments that govern how they see the world and act within it. As Thomas Kuhn put it, even in the objective world of the sciences, what counts as "normal science" is really a kind of orthodoxy.

What the court's decision fails to question is the very idea of the "secular." It assumes that the secular is neutral and non-religious, whereas in fact the secular commitments of the market and political liberalism constitute a different religion. As such, the very notion of the secular is a kind of modern hangover in our postmodern world. In postmodernity, there is no secular, because there is no neutrality. Every vocation is religious in a formal sense of being committed to a particular worldview. So the supposedly radical distinction between religious and other secular vocations breaks down when we reject the very notion of the secular."

(Tack Josef för länken)

Högskoleverket hits the news

Högskoleverkets rapport tas nu upp i internationella medier! Det är amerikanska Christianity Today som publicerar en rätt initierad artikel om händelserna. Spänningen teologi/religionsvetenskap finns även i USA, men inte när det gäller seminarierna (som utbildar präster/pastorer) utan bara i någon mån på sk "research universities".

USA är ju, till skillnad från Sverige, baserat på mångfald: uppbyggt av en rad olika religiösa grupper som alla kommer dit och får göra "sin grej". Utbilda sina barn, ha universitet, etc. Statens uppgift är att vara liten och tillhandahålla en basal struktur för allting. I Europa är vi ju vana vid att samhället är homogent; folket följer fursten när det gäller tro. Den ideologin har dominerat i Sverige även under 1900-talet: privata skolor, universitet och radio/TV-kanaler var förbjudna. Staten hade monopol och inga avvikande ideologier tilläts i denna sfär (IBRA radio började ju som bekant sända från stationer i Afrika). Detta började luckras upp på 1980- och 90-talet, men reglementena är fortfarande stränga och Högskoleverkets rapport är ju ett tydligt försök från staten att vrida tillbaka klocka och återta kontrollen. Som påpekas i artikeln framstår det (precis som fö Humanisternas skramlande) som en reaktion på den tilltagande pluraliseringen i samhället: det kulturella breddningen av Sverige leder till krav på hårdare regleringar och rättning i leden.

Statens kontroll av högre utbildning bygger ju i hög grad på att man tillhandahåller den "gratis" (dvs. skattefinansierat) och dessutom ger studenter bidrag för att utbilda sig. I USA lever universitet på gåvor och de studenter som har råd betalar för sin utbildning. Det är ju inte lika lätt i Sverige pga det höga skattetrycket - och vi har inte heller som USA en utvecklad en mecenatskultur, där superrika affärsmän blir filantroper och finanieserar olika offentliga institutioner. Men det är djupt problematiskt att vi som kristna är så beroende av staten och dess pengar. Det avslutande referatet från i artikeln från Pekka Mellergårs är därför intressant: "Mellergård said this incident reminds school leaders that they may not be able to depend on the government."

Dagens Emil

Jag kan ha lagt upp den här nån gång tidigare, men i så fall förtjänar den att upprepas. Det är kanske det Emil-citat som överraskar mig mest av alla, och jag undrar om hans samtida läsare uppfattade det som "extremt" eller om de var vana att tänka så här:

"”Hemlighetsfull men så verklig är den förbindelse vi redan ha med andeverlden, de hemgångna heliga som åse vårt löpande på vädjobanan, och änglarna som hjelpa oss i våra strider... Men vi vandra i tro, icke i åskådning, och våra ögon äro allt för skumma att kunna se profetens brinnande vagnar och hästar, 2 Konb 6:17, eller de milda klara ögon, som blicka ned på oss. Ebr 12:1”

Om man ska läsa Lewi Pethrus?

Om en dryg månad - den 4:e september - är det 35 år sedan Lewi Pethrus insomnande, vilket uppmärksammas med ett heldagsseminarium på Bjärka-Säby med bland andra Ulf Ekman, Ivar Lundgren och Ulrik Josefsson som talare.

När jag häromdagen sorterade min bokhylla noterade jag att LP:s böcker upptar mer än ett hyllplan. Han var helt enkelt väldigt produktivt! Där till kommer litteraturen om honom... Som guide i djungeln kommer här en "topp 3" för den som vill hedra hans minne genom att läsa något av honom.

1. "Lewi Pethrus i närbild", Ivar Lundgren (143 s).
Lundgrens intervjubok med den åldrade ledaren är fantastiskt. Här möter man en reflekterande LP som talar och tänker till punkt, och en väldigt initierad reporter som inte väjer för de svåra och närgångna frågorna, typ "Du har tidigare sagt att du är lagd åt tvivel, kan du utveckla det?"

2. Lewi Pethrus memoarer. För den som har lite mer tid. Ett flerbandsverk, men troligen det bästa LP själv har skrivit. Han är en bra berättare och språket flyter bra. Dessutom återger han inte bara, utan tolkar och kommenterar det som sker och hjälper läsaren till mer generella lärdomaren.

3. "Människan, samhället och Gud", av Carl-Gustav Carlsson. Den, till dags dato, enda avhandlingen om LP. Carlssons avhandling är väldigt initerad och ger en bra inblick i LP:s tänkande kring dessa teman. Som historiker kan man beklaga att Carlsson väljer att studera LP:s teologi tematiskt som "en helhet", från ungdom till ålderdom, och inte söker en utveckling och förändringar.

Bubblare: PO Enquists "Lewis resa" tycker jag för min del är väldigt bra (även om jag hört dem som menar att han förstört enormt för Pethrus-forskningen genom att cementera vissa bilder av LP i det allmänna medvetandet). Boken bygger framför allt på Lundgrens intervjubok och memoarerna. Jag gillar PO som författare och tycker att hans porträtt av LP är psykologiskt väldigt insiktsfullt - däremot tycker jag inte han är lika på spiken i sin karakterisering av pingströrelsen.

Om liberalism & konsevatism

Roland Poirier Martinsson skriver om liberalismens död. Älskvärd mening: "Liberalismen vilar i modernismens familjegrav vid sidan om positivismen, socialismen och alla deras släktingar."

Andra favoriter:
"Utgångspunkten är att politiken inte kan formuleras med hjälp av ideologier eller politiska teorier. Dessa saknar den förklaringskraft och förutsägelseförmåga som den tekniske ingenjören hämtar från naturvetenskapliga teorier. Därför bör politikern uppfattas som en hantverkare, vars handlingar beror av erfarenheten."

"Frihetens paradox består då i att det är genom att frivilligt uppgå i sammanhang som begränsar den personliga friheten som den personliga friheten garanteras. Annorlunda uttryckt, gemenskapernas prioritet utgör en frihetsförsäkring, frihetens prioritet leder till frihetens förflackning. "

west: what is it good for?

Tittade igenom humanistdebatten lite så här en fredagkväll. Man brukar säga att en "gemensam fiende" förenar, och det är nog sant, men det är intressant att man också kan notera rätt intressanta skillnader i bemötandet av Sturmark & co om man tittar efter.

De tio kristna intellektuella som i DN replikerade på Humanisternas manifest skrev exempelvis:

"Vi menar att det är ovedersägligt att kristendomen har utgjort en grund för den utveckling som skett i västvärlden och övriga världen, och vi menar att en tillbakagång från kristna värderingar leder till en andlig, rättslig och kulturell nedgång som i sin förlängning får även ekonomiska och sociala konsekvenser."

Men om man inte tycker att den västerländska civilisationen är en så utmärkt? Att "utvecklingen" inte alltid varit vad det berömt sig av att vara? Hur argumenterar man då?

I någon mån var detta ett försök åt det hållet:

"[Humanisternas tal] om att individen ska 'välja livsåskådning' är dessutom normativt problematiskt då det speglar ett [västerländskt] ideal om individuell självständighet och isolering som ingalunda är självklart i alla kulturer. I många kulturer betraktas kultur och traditioner tvärtom som något positivt, som en gåva som hjälper oss att orientera oss i tillvaron."

Quote of the day

Den franske filosofen Girard i en intervju i First Things

"Far from seeing a Christianity that is outmoded and ridiculous, I see a Christianity that makes a great deal of sense. This sense is just too amazing to be understood by people who stick to conventional thinking."

Något om Tännsjö och utilitarismen

Jag hörde Torbjörn Tännsjö uttala sig i ett radioprogram idag, och han sa verkligen att han tyckte det var acceptabelt att döda spädbarn upp till ungefär ett halvår efter födseln. Till skillnad från till exempel Humanisternas Christer Sturmark så tror inte Tännsjö på så ovetenskapliga saker som människovärde, det vill säga att människan har ett särskilt, inneboende värde. Däremot tror han på lycka; ja man kan säga att lycka är Tännsjös gud och att lidandet är hans djävul. Den ena ska sprida ut sig så mycket som möjligt (jfr "Guds rike") och den andra ska utplånas.

Den kan ju låta bra - jag menar, vem vill inte vara lycklig? - men det finns ett antal problem med Tännsjös hållning.

För det första att lidande inte nödvändigtvis står i motsats till lycka. Många kan vittna om hur de genom lidanden och svårigheter funnit så väl mening som en djupare glädje i tillvaron.

För det andra att ett samhälle som anser sig behöva rensa ut lidande genom att utplåna det (i motsats till att bota det) uppenbarligen lider av en osund beröringsskräck gentemot lidandet. Det sjuka barnet som dödas ger alltså i ett sådant samhälle sitt liv för att andra ska slippa se det och lägga resurser på att ta hand om det. Detta vittnar om en ännu större sjukdom hos mördarna som tror sig göra mänskligheten en tjänst när de minskar "lidandet" genom att döda de lidande.

För det tredje (relaterat) är det en perverterande hållning att bemöta lidande med våld och inte barmhärtighet. Utilitaristerna tar ingen hänsyn till behovet av att utveckla dygder.

För det fjärde bygger utilitaristerna sina (o)moraliska system allt för abstrakt eftersom man inte tar någon hänsyn till personer utan bara till abstrakta värden som "lycka" och "lidande". Det gör bland mycket annat att de blir orealistiska: Man blir inte lyckligare i ett utilitaristiskt samhälle, för ekvationen är inte så enkel som Tännsjös modell försöker göra gällande.

För det femte är utilitarismen en parasitisk filosofi, för den måste utgå ifrån att de människor vars preferenser deras lyckokalkyler bygger på har nån slags basal moral. Om det skulle kunna visas att ett samhälles lycka skulle öka om man tv-sände tortyr av brottslingar skulle det enligt utilitarismen vara riktigt, vilket det ju naturligtvis inte är (man kan dra den här typen av exempel hur långt som helst). Likaså skulle en personligt applicerad utilitarism, där jag agerade för att hela tiden maximera min egen lycka, leda till en rovdrift på andra människor.

(Mer läsning se denna kritik av Peter Singers senaste utspel)

Hauerwas & Högskoleverket

Så här i högskoleverkstider - för det har väl inte riktigt blåst över än? - kan jag rekommendera Stanley Hauerwas bok "The State of the University", eller (för den ekonomiskt & tidsmässigt pressade) denna recension av boken.

Några utdrag ur boken (hämtade från recensionen):

"[T]heology should never be done to pass muster in the university. Theology must be done to glorify God … . It has always been my conviction that when theology is so done, those in the university will take notice because what we have to say is so interesting."

"the state and the university reflect the symbiotic relationship that once pertained between the university and the church. In the Middle Ages the university was used to produce clerks for church and state. Now the university is expected to produce people educated to serve the bureaucracies of modernity in which it is assumed the state is crucial for an ordered world. That the university serves this function should not surprise us given the fact that the modern university and the modern state developed together."

Pilgrim i SvD

Pilgrims 60e utgåva, som också firar Pilgrims hemkomst till Nya Slottet Bjärka-Säby, recenseras (ja, eller vad man nu ska kalla det) i Svenska Dagbladet.

Jag var där

Göteborg, Nya Ullevi, augusti 1997. Detta var lite av showens höjdpunkt! - I mitt tycke kommer denna låt mycket högt på listan över hans bästa.


(Det börjar egentligen ca 2:30 in i videon, och Michael gör entré ca 3:20. Kolla gärna lite extra vid 7:28-30 då kungen faktiskt missar lite med hatten!)

Encyklikan världen över

Lite länkar angående den påvliga encyklikan Caritas en Veritate.

Länk till själva encyklikan på engelska (Charity in Truth). (Man kan så klart också köpa den).

The Sunday Times (Times Online) har en bra artikel rubricerad "Capitalism with a Conscience"

First Things-redaktören Joseph Bottums tio spontana reflexioner vid genomläsningen av encyklikan.

Washington Post noterar att påven är "vänster" - eller europé skulle man också kunna säga - tom. jämfört med deras socialistanklagade president.

Något som konservative katolske författaren och kommentatorn George Weigel inte gillar.

Damian Thompson på brittiska Daily Telegraph kommenterar encyklikan i allmänhet och Weigel i synnerhet (och kallar honom bland annat för "patronizing")

NY-Times rapport

Time Magazine

Catholic Herald, "Pope Benedict puts God at the Heart of Globalization".

Och svenska medier om denna händelse, som i övriga världen uppenbarligen betratas som en världsnyhet? Jag hittar bara dessa:

Dagen, "Påven till attack mot girighet"

Kyrkan Tidning

Och - tro det eller ej! - Dagens Industri, som uppenbarligen såg ett nyhetsvärde i encyklikans ekonomiska budskap. (Men de har lite problem med begreppen, och kallar det för påvens "tredje så kallade Caritas in Veritate")

Och så finns en artikel på Newsmill.

Dagens väckelsesång

"Men redan i osynlig mening
vi möta vår frälsare här
och ingå med honom förening
– ett underbart möte det är –
hans nattvard oss tjänar att styrka;
o, må den förbli för vår kyrka
en skatt utav yppersta slag."

Ur sången "Kristliga Ewighetswinkar" publicerad i ett av väckelsens främsta organ på 1880-talet, Svenska Posten (nr 13, 1888. Av signaturen R. H-m)

Läsetips

Bengt Ohlsson skriver riktigt bra om Humanisterna i DN på stan.