Alexander Schmemann & Göran Hägglund?

Under det politiska 1970-talet noterade den ortodoxe teologen Alexander Schmemann följande i sin dagbok:

"I love my home, and to leave home and be away overnight is always like dying – returning seems som very far away! I am always full of joy when I think about home. All homes, with lit windows behind which people live, give me infinite pleasure. I would love to enter each of them, to feel its uniquenes, the quality of its warmth. Each time I see a man or a woman walking with shopping bags, that is, going home, I think about them: they are going home, to real life, and I feel good, and they become somehow close and dear. I am always intrigued: What do people do when they do not 'do' anything, when they just live? That's when their life becomes important, when their fate is determined. Simple bourgeois life is often despised by activists of all sort who quite often do not realize the depth of life itself; who think that life is an accumulation of activities. God gives us His Life, not ideas, doctrines, rules. At home, when all is done, life itself begins."

(The Journals of Alexander Schmemann, s 23)

Jämför med denna ledare i SvD om hur proffstyckare "kan knappt föreställa sig att människor i allmänhet inte skulle vara djupt intresserade av till exempel genus, strukturell rasism eller utopiska fantasier." (Den artikeln upptäckte jag fö genom en uppskattande länk från Hägglunds twitter.)

Aftonbladet & Fox News

Jag tänker ganska mycket på Göran Hägglund i dessa dagar, och på de reaktioner hans utspel skapat. Jag försöker förstå det som sker, vilka krafter som är i rörelse, vad saken egentligen gäller men kommer inte så långt. Ni som läser detta får gärna hjälpa mig!

Två saker börjar klarna lite, i alla fall:

1. Göran Hägglund kritiserar kultursidor och kulturelit och får för detta ohejdat med stryk - på kultursidorna av kultureliten. Är inte detta lite taktlöst? Jag tycker att man själv alltid får lite dålig eftersmak när man på ett allt för uppenbart sätt "talar i egen sak", men det verkar inte finnas ett spår av den känslan (eller av självkritik) på kultursidorna.

2. Är det inte ett fattigdomsbevis och ett tecken på hur extremt smalt den offentliga debatten är när den som kliver utanför det politiskt korrekta omedelbart kopplas till nazism och sverigedemokrater? Det är som om den politiska skärgården bara rymmer två öar: den korrekta och nazismen. Detta påminner som i USA - fast omvänt, så att säga - där Obama skylls för kommunist. Den politiska inriktningen kanske skiljer sig, men nojan är densamma: Aftonbladet är Sveriges Fox News!

Göran Hägglund & Thomas Jefferson: connecting the dots

Kd-ledaren Göran Hägglunds senaste utspel på DN-debatt har orsakat just debatt; 150 bloggar länkar i skrivandets stund till artikeln. Hägglund beskriver ett Sverige kluvet mellan "eliten" och "de vanliga"; de förra utgör minoriteten, men föraktar och försöker kontrollera hur de senare lever och vad de tycker. Så här formulerar han det själv:

"Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet."

Det är en retorik som egentligen påminner mer om hur det brukar låta i Amerika, vars politiska landskaps beskrivs så här av NY-times kolumnist David Brooks:

"For example, for generations schoolchildren studied the long debate between Hamiltonians and Jeffersonians. Hamiltonians stood for urbanism, industrialism and federal power. Jeffersonians were suspicious of urban elites and financial concentration and believed in small-town virtues and limited government. Jefferson advocated 'a wise and frugal government' that will keep people from hurting each other, but will otherwise leave them free and 'shall not take from the mouth of labor the bread it has earned.' Jefferson’s philosophy inspired Andrew Jackson, who led a movement of plain people against the cosmopolitan elites."

Jag vill lyfta teorin att denna jeffersonska politiska filosofi inte bara liknar utan faktiskt ligger bakom Hägglunds utspel, där han bland annat ställer avancerade kulturella teorier mot "vanligt folks sunda förnuft."

Och länken som förbinder Jefferson och Hägglund?

Filosofen och opinionsbildaren (och katoliken) Roland Poirier Martinsson. Poirier Martinsson är chef för Timbros tankesmedja och bor med jämna mellanrum i USA. I kd:s nyutgivna inspirationsbok "En ny kristdemokrati" skriver han att "vanligt folk... bäst begriper hur det samhälle bör skötas vars ryggrad de utgör..." (s 66) och uppmanar kd att rikta blicken mot den stora grupp människor som känner "trötthet över akademiska visioner och de svenska partiernas säregna förmåga att placera perifera frågor i politikens centrum". (s 70) Poirier Martinsson talar på hägglundskt vis (eller förlåt, det är Hägglund som talar martinssonska) om "det ideologiska etablissemanget" och menar att det är ett "informellt kvitto på att man är på rätt spår när Södertörns högskola och Mariebergs ledarsidor avfärdar ett förslag med hänvisning till att det tyder på bristande insikt - insikt på grekiska heter theoria." (s 80)

Poirier Martinssons recept för kd är att de ska bli konservativa på riktigt. Och det tycks vara den väg Hägglund nu slagit in på. En amerikansk typ av konservatism som vill ha mindre stat.

Personligen tycker jag att Hägglunds retorik är väl förenklad men att vägvalet som sådant är rätt spännande.

Fish om nyfikenhet

I somras recenserade jag Paul Griffiths bok "Intellectual Appetite" (som också går att läsa delvis på google books) i det teologiska magasinet Keryx - och fick även, tack vare deras mediavänlige redaktör, lägga ut recensionen på denna blogg.

Nu har i alla fall äntligen NY Times följt efter (!), och teologen Griffith tillägnas en hel op-ed kolumn signerad Stanley Fish. Klart läsvärt! (Liksom fö boken)

Uppdatering: Paul Griffiths har för övrigt, upptäckte jag nu, en blogg!

helighet & habitus

Hur blir man en bra basketspelare? "Fake it 'till you make it!" svarade en berömd amerikansk basketcoach. Härma de duktiga spelarna, försök att skjuta som de, tills du själv klarar av det och gör det automatiskt.

Bilder från idrotten kan påfallande ofta appliceras på det kristna livet; så också i detta fall. Psykologen Anna Kåver är inne på en liknande tankegång i gårdagens SvD. Där berättar hon exempelvis hur författaren PO Enquist tagit hjälp av Tomas Tranströmers ord om att "härma en som ser lugnt på världen." Genom att härma en sådan blir man en sådan.

Fake it 'till you make it, med andra ord. När du spelat den rollen länge nog blir den en del av dig, och inte längre en roll.

Kåver kommenterar att det finns de som är kritiska mot att agera så här, att det är ett falskt och hycklande rollspelande. Men mot det lyfter hon istället fram det positiva, den möjlighet vi har att "använda kroppen och handlingen" för att ta oss ur t.ex. negativa känslor.

"Habitus" skulle Aristoteles, Tomas av Aquino och Stanley Hauerwas ha kallat detta. Vägen till helgelse går inte bara "inifrån och ut" - från rätt tankar till goda handlingar. Det är lika mycket en rörelse utifrån och in: rätta handlingar leder till rätta tankar, och slutligen ett rent hjärta.

Eller med Emil Gustafson ord:
"”För att kunna fortleva i Herrens gemenskap, måste man därför ge akt på Guds Ande och inöva heliga vanor.”

Emil Gustafson om reliker

Nej, rubriken är så klart missvisande. Helgelseförbundets evangelist Emil Gustafson (1862-1900) talar inte om vördnad för reliker per se. Men han ger uttryck för ett tankesätt som skulle kunna leda till ("slippery-slope!") eller användas för att motivera ett sådant bruk:

"O måtte jag leva så heligt som aldrig tidigare! Vi återvänder ej till denna mörka ö [världen], men de intryck som andra har fått genom oss kan fortleva evigheten igenom. Må det kännas vid vårt bortgång: 'det var en Guds man', så att om vi än dö och nedmyllas i graven, vårt liv ej må dö med oss, utan fortleva och verka genom tusen led. 2 Mos 34:7. 'När mannen kom vid Elias ben, fick han liv och stod upp på sina fötter,' 2 Kon 13:21. Detta är övernaturlig kraft, inflytandet av Guds närvaro i en man, som helgade sitt liv åt Gud."

Emil Gustafson i Trons Segrar 1895, s 4

Nya tider, nya tankar

Vi går i väntans tider vilket naturligtvis ger upphov till lite nya funderingar. Teologiska, såklart, men likväl funderingar som blivit aktuella i det offentliga samtalet på sistone.

Jag tänker på berättelsen om Eden, eller rättare sagt det som händer efter Eden och äpplet. Gud delar ut två straff till mänskligheten. Kvinnans straff blir att föda med smärta, mannens att bruka jorden i sitt anletes svett. I ljuset av denna berättelse måste den enda rimliga slutsatsen vara att 1900-talets kvinnorörelse är en manlig konspiration! Den är helt enkelt ett sätt att justera könsmaktsordningen i samhället så att kvinnan får ta på sig båda straffen! Födandet, så väl som karriärshetsen.

Eller som Johan Nilsson skriver i pappaboken "Koka makaroner":
"För hundra år sedan knackade kvinnorna på stugdörren från insidan och krävde att få komma ut i stora världen... Nu knackar vi män på stugdörren från utsidan och vill komma in i värmen. Vi vill ha närhet till våra barn." (s 91f)


(Kommentarer från humorlösa undanbedes vänligt men bestämt)

Kapellets 125-årsdag

I söndags firades 125-årsdagen för Bjärka-Säby slottskapell; det invigdes alltså år 1884 av konsul Oscar Ekman. Lämpligt nog skedde firandet på enhetens söndag. När Nya Slottet Bjärka-Säby återinvigdes efter att Sionförsamlingen i Linköping lagt ner två års renovering på stället närvarade dåvarande biskopen av Strängnäs, som då fällde de närmst bevingade orden "På Bjärka-Säby har familjen Ekman slagit en bro mellan Lewi Pethrus och Nathan Söderblom." När kapellet firade 100 år (1984) predikade Linköpings stifts dåvarande biskop Martin Lönnebo. Denna gång var två biskopar närvarande: stiftets nuvarande biskop Martin Lind, och den ekumeniska kommunitetens visitator biskop em Biörn Fjärstedt:






Evangelieläsning.


Predikant & celebrant, biskop Martin Lind.


Den saliga röran

Om utbildning

Väldigt intressant (och roande) föreläsning om utbildning, som bland annat ställer frågan "Varför undervisar vi barn i mattematik varje dag, och inte i dans?" och som hävdar att "University professors view their bodies as a means of getting their heads to seminars."

Vad är traditionen?

Inga krångligheter; så här enkelt kan det sammanfattas med ord av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson.:

"En kulturkrets skulle kunna beskrivas som ett samtal mellan levande och döda. Platon påstår en sak. Thomas More instämmer 1900 år senare, medan Karl Popper, ytterligare 500 år därefter, kommer med invändningar. Kultur är den krets av människor i vilken repliker i ett sådant samtal fortfarande har något att säga.”

Att leva i den kristna traditionen - den kristna kulturkretsen - är då att föra samtalet med exempelvis Augustinus, Thomas av Aquino, Karl Barth, Lewi Pethrus...

(Citatet hämtat från denna understreckare om modernt och förmodernt).

Lästips

SvD:s kolumnist Lars Berge är alltid läsvärd. I dagens text förenas barndomsnostalgi med en inbäddad, foucaultiansk kritik av det moderna samhället.

Miraklet är hoppets moder

Lewi Pethrus-seminarie

Ruggigt imponerad av Dagen-läsarna för övrigt. Under hela gårdagen (och även idag, ser jag nu) var denna rätt osexiga essä om LP på topp 5 för de mest lästa. (Eller om vi ska vara ärliga är det ju klicken som mäts - hur många som sedan orkade sig igenom den drygt 10 000 tecken långa texten förtäljer ju inte statistiken!)

Nomineringar

Min kära hustru och min tillika käre vän Emanuel har tillsammans skapat en vacker kokbok med titeln "Mat är kärlek". Boken tar sin utgångspunkt i köket på Bjärka-Säby, platsens hjärta där allt som händer där strålar samman. De arbetade, funderade och levde med projektet i flera år innan boken kom ut nu i våras. Mottagandet har varit översvallande från läsare och matlagare, men nu börjar en annan typ av respons trilla in: de har nämligen nominerats till flera priser av olika slag!

De är nominerade till Svenska designpriset 2009 (gå in och rösta på dem här!), Svenska Publishingpriset och Årets Svenska Måltidslitteratur (rösta här).