Signaturen "Hapax" ställer mycket rimliga frågor till mitt inlägg nedan, frågor som kräver så mycket utrymme att jag väljer att göra en egen bloggpost av dem. Förhoppningsvis hjälper det till att bringa klarhet i en del andra saker i den texten som kan ha varit otydliga.
Hapax menar att det är en sak att tala om vårt behov av att leva med skillnaden mellan t.ex. min grad av efterföljelse och den Kristi efterföljelse som kyrkan förkunnar. Men det är något helt annat att påstå att man inte ska "tänka kritiskt" i kyrkan över huvud taget. Vad händer då om man är i en korrupt församling eller del av kyrkan, där de t.ex. undervisas att det är synd att dansa, eller att tro på evolutionen. Ska man inte tänka kritiskt då?
Det här är en svår fråga, och den kräver lite tid.
Först måste vi fråga oss: Vad menar vi med kritiskt tänkande? Här menar jag att det är viktigt att se att kritiskt tänkande inte existerar som något abstrakt. Att tänka kritiskt är att jämföra två saker med varandra. Om jag kritiserar det någon säger så gör jag det antingen utifrån kunskap om något annat, eller utifrån att jag har andra ideal för kunskap. Om någon påstår "Jag tror att X är sant för mina föräldrar har sagt det till mig", så kan ett "kritiskt tänkande" ta sig uttryck i repliken "Vad dina föräldrar berättat för dig är inte en legitim grund för kunskap." Kritiskt tänkande fungerar då som en metod där vissa sätt att argumentera accepteras, andra inte. Men kritiskt tänkande är även här att jämföra, även om det handlar om metoden snarare än själva kunskapsinnehållet: en argumentation jämförs med ett annat argumentationsideal.
Alltså är att tänka kritiskt att jämföra det som sägs eller görs med ett annat ideal: en annan kunskap eller en annan metod.
Vad skulle det utifrån detta då innebära att kyrkan lärde människor att tänka kritiskt? Kyrkan kan bara lära ut det den tror på. Den kan inte förväntas lära människor att ifrågasätta den tro kyrkan förkunnar. Så som "tänka kritiskt" ofta används handlar det om att importera ett perspektiv som inte är kyrkans och jämföra kyrkans uppfattningar med det, för att se om dessa håller måttet, och detta tror jag inte är hållbart. Det är inte rimligt att säga, till exempel, "Är denna tro riktig? Hur stämmer förkunnelsen överens med socialdemokraternas partiprogram?" Eller "Hur stämmer detta överens med FN:s deklaration för mänskliga rättigheter?" Detta är inte rimliga kriterier att jämföra med inom kyrkan. Men observera, och jag kommer utveckla det ytterligare senare: det innebär inte att man inte får inspireras av så väl socialdemokraternas partiprogram som FN:s deklaration, men de kan inte ha sista ordet.
Vad kan man då göra om man befinner sig i en korrumperad social kontext? Det vill säga sådana som Hapax beskriver. Till att börja med så måste vi konstatera att det är väldigt svårt att upptäcka detta. Trots att det kritiska tänkandet är väldigt hyllat i vår tid så har det inte skyddat oss från de sociala synder vi dagligen tar del i. ”Kritiskt tänkande” verkar alltså inte ha önskad effekt.
En kristen tro är kopplad till övertygelsen om den kristna tron är sann. Men vad är ”den kristna tron”? Var finns den? ”Den kristna tron” är inget som svävar som ett moln ovan marken, nej den kristna tron är vad kristna människor trott. När man säger att kristendomen är sann menar man därför att det kristna människor trott och levt är sant. Det är detta som kallas ”traditionen.” Sanningen finns med andra ord i den kristna traditionen.
Detta blir alltså prövostenen, det vi som kristna har ”att jämföra med” när vi vill ”tänka kritiskt.” Om nu ”tänka kritiskt” är ett bra ord i detta sammanhang, för som vi sa i början innebar ju det att jämföra med något annat, medan detta slags tänkande egentligen handlar om att jämföra med sig själv. Kyrkan jämför alltså sin tro och praktik med hur kyrkans tro och praktik sett ut genom århundradena och över världen.
Men observera att detta inte är något litet. Det är skillnaden mellan att vara villig att knyta an till kyrkans tradition, och att hävda att det inte finns någon kristendom av värde förutom det egna sammanhanget och (möjligen) urförsamlingen i Jerusalem. Då står man helt plötsligt med oerhört begränsade resurser för att hantera moraliska eller teologiska dilemman som man hamnar i. Och den medlem som vill ifrågasätta en praktik eller en lära har också väldigt lite att hänvisa till eller jämföra med.
Betydelsen av detta kan inte nog betonas. Min fru varnar mig ibland för att säga saker som ”Kyrkan ska inte lära folk att tänka kritiskt” (hrm…) eftersom det kan misstolkas och användas av ”radikala ungdomspastorer” som inte vill få sin förkunnelse ifrågasatt. Men detta mitt påstående gäller bara i en kyrka som slår vakt om sin katolicitet (dvs. universalitet). Det var därför jag påpekade flera gånger att uppmaningen till kritiskt tänkande är både nödvändig och riktig inom frikyrkan, och rubriken på inlägget skulle kanske istället ha varit att kyrkan inte ”skulle behöva” lära folk att tänka kritiskt. Min huvudsakliga poäng var att det är den kristna visionens begränsning som är frikyrkans största problem. Det är den som leder till instängdhet och kravfullhet – och som en konsekvens av detta till krav på utrymme att ”tänka kritiskt.”
Hur skulle man då utifrån denna modell hantera den typen av korruption som Hapax talar om? Det helt avgörande är vilka vi ”tänker tillsammans med” när vi funderar över dessa frågor. Att vara den kristna tron trogen är att tänka tillsammans med andra kristna, och dem hittar vi i Bibeln, i traditionen och i våra församlingar.
Men om jag då stöter på något utanför kyrkan som verkligen inspirerar mig, gör mig uppmärksam på något, eller lär mig något, har det då inget värde? Det kan det givetvis ha, men jag kan inte förvänta mig att någon ska lyssna om jag säger ”Platon säger så här, så jag tycker att vi ska göra så.” Däremot kan jag säga: ”Platon säger så här, hur har man i den kristna traditionen tänkt om detta?” Det var så Thomas av Aquinos gjorde efter att ha funnit och förälskat sig i Aristoteles texter på 1200-talet. Han ”kristnade” Aristoteles genom att sätta honom i dialog med den kristna traditionen, vilket innebar att sådant som inte passade in fick kastas ut, och sådant som saknades hos Aristoteles fick kompletteras. Innebar det att Aristoteles till sist inte bidrog med ”något nytt” i för den kristna tron? Jo, det är visst möjligt att bidra med nya insikter och perspektiv, men det nya måste harmonisera med det gamla. ”Det nya” är närmast att se som en fördjupning av det som finns.
Någon kan tycka att detta låter smalt, och skulle hellre föredra att ”tänka fritt.” Men ett ”fritt” tänkande är i själva verket mer begränsat än ett tänkande tillsammans med den kristna traditionen. Den som tänker fritt gör sig själv till måttstock, och väljer själv de personer man vill tänka tillsammans med. Det gör det lättare att ignorera sådana tänkare som man inte håller med eller har svårt för. Dessutom är den som tror att han eller hon tänker fritt blind för den gemenskap som faktiskt formar honom eller henne – för vi formas alltid – och därmed oförmögen att vara riktigt självkritisk (självkritisk kan det alltid finna skäl att vara, det är det man övar sig i som kristen genom att konversera och tänka tillsammans med andra kristna). Det är den liberala upplysningsfilosofins dilemma: genom att vägra erkänna sin position som ideologi (och istället tala om sitt perspektiv som ”objektivt” och ”neutralt”) så blir den också blind för sina egna förutsättningar, och därmed oförmögen att i grunden både förstå och kritisera sig själv.
Den som vill lära känna sig själv måste till slut vara beredd att slå sig ner.
