Nya väckelser i gamla läglar

Idag har Dagen en intressant artikel om Livets Ords påverkan på svensk kristenhet. Särskilt biten om hur pingströrelsen reagerade, och kloke Olof Djurfelts kommentar om att pingströrelsen "blev för defensiva."

Livets Ord är i vissa sammanhang ett laddat ämne, men jag tror det blir mindre laddat om man betraktar på lite distans och sätter det i relation till väckelsehistorien i stort. Då blir det lättare att se mönster, och kanske blir det lite mindre "Ulf Ekman sa si och så". För Livets Ords framväxt och reaktionerna på det följer precis samma mönster som det tidiga 1800-talets nyevangelism (EFS), baptismen, det sena 1800-talets helgelserörelsen och givetvis det tidiga 1900-talets pingstväckelse: I entusiasmen över vad man funnit uttalar man sig på ett sätt som uppfattas som (och kanske ibland också är) nedsättande mot andra samfund. Och den starka betoningen på en "ny" aspekt (t.ex. helande) leder i sin tur till att just detta tonas ner i de gamla samfunden.

Lewi Pethrus var mycket medveten om dessa mekanismer, och gjorde allt för att mönstret inte skulle upprepas i pingströrelsen. Trots mångas kritik så öppnade han för nya rörelser, så som Oxfordgrupprörelsen, Youth for Christ, Latter Rain-väckelsen och förnyelseväckelsen. Angående de senare påpekade han själv i Dagen det unika i att en "gammal" väckelserörelse nu öppnade för en ny inom sina led. Det, menade han, hade inte hänt tidigare i historien.

Detta att se mönster fråntar naturligtvis inte det personliga ansvaret, men det sätter detta i perspektiv. Och det blir ju dessutom så mycket mer intressant att se Livets Ords senare utveckling: den starka betoningen på kristen enhet. Här bryts ett traditionellt mönster på ett väldigt spännande sätt!

Frikyrkoarvet (2): sakramental teologi

Lewi Pethrus i Evangelii Härold den 24 februari 1916:

"Det är många kära Guds barn som icke alls satt sig in uti, vad det innebär att sitta ner för att äta av brödet och dricka av kalken. Och därigenom att de icke fatta innebörden, förlora de den välsignelse, som de eljest skulle få.

Denna sanning är för mig som en diamant, lik en pärla som gnistrar, strålar, blänker och fägnar min själ, och ju mer jag ser på den, dess skönare och härligare blir hon."

Och så kommer Pethrus till frågan om nattvardens väsen, vad som sker med brödet och vinet i nattvarden:

"Den frågan vilja vi icke disputera med dem, utan låt oss endast säga som Skriften säger: 'Vi blir delaktiga av Kristus genom att njuta denna måltid.'...

Hur kan det att jag äter en liten bit bröd och dricker lite vin meddela mig Kristus, säger du. Ja, det kan jag icke förklara, alldeles såsom jag icke kan förklara mycket annat i Guds ord."

Något om "frikyrklig identitet"

Det finns i dessa dagar en del oro kring var "frikyrkligheten är på väg". Liksom inte så lite okunnighet om vad det frikyrkliga arv som upplevs så hotat egentligen innebär. Jag har försökt att jobba rätt så seriöst med frikyrkans historia i flera år, och måste ärligt säga: Det är inte självklart att de som menar sig försvara "den klassiska frikyrkliga identiteten" är fäderna trognast. Det man appellerar till är snarast en 1960-tals version av den frikyrkliga identiteten. Men går man lite längre tillbaka i tiden hittar man väldigt mycket av dynamik, och en hel del oväntade teman.

De som provoceras av omnämndande av helgon kan till exempel fundera på betydelsen av dessa ord av A B Simpson, som var den kanske främste amerikanske förebilden i de radikala grenarna av den svenska frikyrkligheten i slutet av 1800-talet:

"Tänka dessa martyrer i himmlen på oss i dag? Förvisso göra de det och med oss längta de innerligt efter och förvänta oupphörligt den nuvarande tidsålderns härliga slut och den välsignade Herrens och mästarens ankomst."

I Simpsons uttalande ligger tanken om att de som gått före finns i himlen (dvs. de vilar inte i mullen i väntan på uppståndelsen), att de där lever medvetet och att de "tänker på" oss som är kvar på jorden. Det Simpson beskriver är alltså en gemenskap i tanke och längtan mellan oss som lever på jorden och dem som gått före in i evigheten. Det låter ganska katolskt i mina öron...

Förkortningar

Stötte just på den här formuleringen i en annons från 1896:

"Missionsmöte. Ev Luth. Missionsällskapet i Malmö håller v. G. sitt sedvanliga årsmöte i missionsalen vid Gasverkskgatan den 12, 13 och 14 juli."

v. G.?

Efter en stund funderande gick det upp för mig: "vill Gud"!

Att kunna skapa egna förkortningar är tecken på en stark intern socialisering. Starka kulturer skapar sitt eget språk. Vilka interna förkortningar har vi idag? Jag kommer bara på DHA, men jag kanske är trögtänkt just nu...

Starbucks

Jag är helt för en bojkott av Starbucks, men då för att de är kaffekedjornas McDonalds med jämn men halvdålig kvalitet. Och för deras obehagliga marknadsdominans. I Portland, Oregon, köpte de upp indiekedjan Coffee People, som hade fantastiska shakes - bara för att lägga ner den!

Mer tveksam är jag dock till att som dessa amerikaner bojkotta Starbucks på grund av deras "erotiska logga". Inte minst för att detta är en möjligheternas symbol! Som millinerd påpekar är det ju en Siren som avbildas, och i den klassiska konsten har detta sköna vidunder använts som en påminnelse om fagra kvinnors förförande men förödande lockelse. En påminnelse om kyskhet, helt enkelt! Därför borde det faktum att Starbucks brukar denna symbol leda till ett kyskhetens segertåg över världen! Det är därför tragiskt att se hur högerkristna här avhänder sig det mäktigaste vapnet som någonsin räckts dem i deras ädla kamp för renhet och moral...

Men Starbucks kan också vara en inspiration för kristenheten på andra sätt. Läs gärna denna intelligenta reflexion över varför kyrkorna ska göra som Starbuck och strunta i "lättillgänglighet" för att istället locka massorna till sig med en avancerad liturig som tar tid att lära sig!

För att lägga till en seriös kommentar framstår det av bojkottens hemsida att döma som en - mycket framgångsrik! - PR-kupp från en konspiratoriskt lagd frilansande "kristen opinionsbildare". En marginell företeelse som enligt medias logik (i detta fall: att berätta berättelser som samtidigt är underhållande och bekräftar allmänna fördomar) helt plötsligt är en världsnyhet...

Extra! Extra! Waldenström rekommenderar knark!

Idag har jag gjort en revolutionerande upptäckt i ett arkiv i Bålsta. Där, i ett nummer av den frikyrkliga tidningen Svenska Posten från sent 1800-tal fann jag ovanstående annons, som alltså - hittills! - helt undgått vetenskapsmännens vaksamma ögon.

"Lektor Waldenström" är ingen mindre än PP Waldenström, Svenska Missionsförbundets förgrundsgestalt. Och enligt annonsen har han alltså rekommenderat knark! Eller ja, här kallas det hampfröextrakt, eller extrakt cannabis för att använda den latinska beteckningen. Cannabis vet vi ju alla vad det är, och extrat från det kan ju inte vara något mindre än - just det - knark!

Om inte detta är ett vetenskapligt scoop vet jag inte vad som krävs! Om de som "kom på att Ansgar inte är så viktig" fick ett Dagen-uppslag så borde detta vara värt en kvällstidnings-löpsedel!

Lite tappar ju detta scoop sin laddning genom att man "på den tiden" inte visste så mycket om det här med knark. Sen är det tydligen så att det än idag finns folk som ifrågasätter om detta är knark. Det går visst att köpa hampafrön som just hälsokost helt lagligt i Sverige... Så uppenbarligen finns ingen total konsensus kring om detta verkligen är knark, trots att namnet ju så tydligt pekar i den riktningen... Men kanske man kan intressera Världen Idag åtminstone?

Guruns återkomst!

Jonas skriver om utbildning av församlingsledare och att den behöver vara mer "hands on". Jag håller med! Tror ytterst det är en fråga om kunskaps- och sanningssyn: Är kunskap teoretisk eller praktisk? Främst praktisk, skulle jag hävda. Kroppslig. Man lär sig genom görande, inte bara läsande. Läsningen är inte oviktig, men så länge den inte realiseras i livet är det inte kunskap utan bara information. Kunskap gestaltas i livet. Därför är kunskap inte neutral, utan har alltid en "etisk" sida, eftersom den handlar om hur vi lever våra liv.

Kierkegaard sa att sanningen alltid är subjektiv. Det kan tolkas relativistiskt ("det jag tycker är sant är sant"). Men jag tror inte han menar så. Jag tror att poängen snarare är att sanning inte är Sanning förrän det integrerats i mitt liv, förrän jag känner det, erfar det. Information är abstrakt, men inte Sanning. Sanning handlar alltid om mening; om att se, förstå och vara i världen.

Kyrkans liturgi bygger ju på denna kunskapssyn: learning by doing! Och den som på påskdagen, efter två dagars sorg inför korset och graven, äntligen får möta den uppståndne Kristus kan inte vid sitt skrivbord förneka uppståndelsen realitet: Det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende! Dålig teologi kommer ur dålig liturgi. Lex orandi, lex credendi.

Så tillbaka till utbildning. Om sanning är något som gestaltas kan den bara föras vidare via gestaltningar. Därför behövs förebilder. Det handlar ju då om det gamla mästare-lärjunge-systemet, som Jesus själv tillämpade. Och före honom profeterna i GT, filosoferna i grekland, gurusen i Indien! Jag skulle nog hävda att vår kultur är unik i världen som inte tillämpar denna pedagogik!

Det som skett sker igen. Nästan. (2)

Nu är jag helt säker: 1940-talet är tillbaka. Jag skrev om det redan i en tidigare post, och bevisen fortsätter att välla över mig. Idag skriver Dagen om Floridaväckelsen. Undervisningen låter som tagen ur de mer radikala grenarna av den väckelse som kom att kallas The New Order of the Latter Rain och som började på - just det! - 1940-talet!

Revolutionerande forskning?

Ny forskning berättar att Ansgar inte var så betydelsefull för Sverige kristnande som man trott, och att det fanns kristna i Sverige redan på 500-talet. Ja, enligt vad man kan läsa i Dagen idag, i alla fall. Men det är ju precis vad den här boken som kom ut 1996* konstaterade. Då, alltså i mitten av 1990-talet, lyfte Jan-Arvid Hellström fram det kristna gravskicket (jordbegravning åt öster) kunde konstateras redan från 500-talet.

Men det är ju roligt för de aktuella forskarna och högskolan i Kalmar att få mediagenomslag och sin forskning beskriven som "närmast revolutionerande". Och jag tvivlar inte på att de faktiskt hittat en del nya grejer. Men fynden underbygger nog snarast en redan existerande och rimlig hypotes än skapar något helt nytt. Så som det brukar vara i forskning. Den är oftast inte så medial. Kanske bäst så. "Vad stort sker tyst", som Horace brukar säga.

* länken är till en utgåva från 1999, men första tryckningen var 1996.

Black theology

På Fox News kan man faktiskt i dessa dagar få se en teologisk debatt, om än i högt uppskruvat tonläge. Det är Barack Obamas (före detta) pastor Jeremiah Wright som förklarar sin teologi för en välkammad, vit kommentator. Wright talar om "black value system", "black community" medan den andre säger att vi i denna tid inte borde "separate according to race."

Well, det låter ju fint. Men vad är det Wright försöker göra? Är det inte kontextuell teologi, helt enkelt? Dvs. reflektera och praktisera teologiskt utifrån den svarta kultur som han menar de facto existerar? Under trycket av den vita, västerländska hegemonin tvingas han sedan att betona det särskilda väldigt starkt; för att "kristendom" inte ska betyda "västerland".

Jim Wallis skriver lite om detta i Dagen. Artikeln är för övrigt Dagens enda analytiska artikel i ämnet. Varför? Är inte detta en typexempel på den där "kyrka-samhälle" korsningen då Dagen ska vara som bäst? Varför har de inte tagit mer i det? Troligen för att det är lite för komplicerat. För hur ska man tolka Wright, som bitvis kan låta så rasistisk? Utan att vara helt insatt anar jag att han är ett uttryck för den postmoderna vändningen till det lokala, specifika. Och på tron på skillnaden.

För Wright betonar skillnaden, och detta är otroligt obekvämt i vår kultur. Vi moderna människor vill helst att allt ska vara lika. Att det ska finnas en väg, ett svar som är "rationellt" och kanske till och med "neutralt" och att detta samma svar är tillgängligt på samma sätt för alla. För alla ska ju med! Ingen får hamna utanför. Men om sanningen inte är abstrakt, utan beroende av kultur och kontext? Då kan man verkligen tala om ett "black value system", i alla fall om man menar att det finns en svart kultur - och att denna är värd att bevara. De som inte vill ha skillnad eftersträvar ju kulturell hegemoni. Är inte dessa då de verkliga "rasisterna"?

(Här finns en rätt så initierad kommentar till Wrights teologi. Och tack till Slowpilgrim för Wright-länken, men eftersom du nu är ordtrött tog jag mig friheten att skriva om den!)

"Heresy is boring"

Jag läser bara en engelsk blogg, och inte ens särskilt regelbundet. Men jag känner mig rätt övertygad om att jag funnit den bästa i hela sfären! Den här posten om 9,5 teser om kristendomen och den postmoderna filosofin är briljant! Två provocerande axplock:

3. If you're reacting to a bad experience with evangelicalism, I'm sorry. Please, stop, take a deep breath, and learn the tradition instead of reacting to a truncated (but vivid) fragment of the Christian heritage. Learn, forgive, move on. You can do it.

8. Heresy is boring, not exciting because it eviscerates mystery. If you're attracted to heresy because it makes you feel naughty then that's kinda creepy. If you're attracted to it because you don't want to "limit God," then the religion that serves a God who became a particular first-century Palestinian Jew might not be for you.

Teologiskt tveksamma barnsånger (1)

Jag har funderat på frikyrkan och sången lite på sistone. Alla fina och roliga sånger man sjöng, inte minst när man var barn. Men då och då när jag har trallat har jag chockerat stannat upp: "Lärde vi oss verkligen att sjunga så här?!" (Och för att undvika missförstånd: följande ska läsas med lika delar humor och allvar!)

"Är det farligt att leka med en tiger?
Är det farligt att klappa pälsen på en björn?
Är det farligt att hoppa hage med en elefant?
Ja, det är farligt det.

Men det är inte farligt säga 'ja' till den som vet
svaret på livets största hemlighet.
Jesus han är det bästa som kan hända dig och mig!"

Inte farligt? Vad hände med "det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer"??

Det hade varit ett fantastiskt kodak-moment...

Jag har en deal med Zlatan (fast han vet inte om det): Att alltid stötta honom i såväl med- som motgång, och framför allt mediala blåsväder. Men ibland gör han det svårt för en. Som när han gör så här.

Om en ny bibelbok hittades...

Ikväll går, om jag inte minns fel, Existens program om nyfunna, äldre Korantexter. Och som jag sa tidigare kan det vara intressant att fundera på vad som skulle hända om vi hittade en äldre evangelieversion. Vilken hänsyn skulle tas till denna, och hur skulle de olika kyrkorna reagera?

Tankeexprimentet ställer ju en del frågor på sin spets, inte minst frågan om man accepterar den tidiga kyrkans kanon - vår Bibel - som växte fram ca år 100-300. Gör man det så innebär en nyfunnen skrift egentligen inga "problem". (Det blir bara spännande!) En texts kanoniska ställning avgörs ju då inte bara av textens närhet till den texten handlar om (dvs. Jesus), utan också av mottagandet av texten i kyrkan. När den unga kyrkan samlade sin Bibeln var kriteriet inte bara att texterna skulle ha apostoliskt ursprung, utan också att de skulle ha använts i församlingarnas undervisning. Utifrån samma kriterium kan vi säga att en borttappad text inte har samma ställning, eftersom den uppenbarligen inte använts tillräckligt brett för att ha blivit bevarad.

På slagordsvis kan man säga att vi inte bara följer Bibelns Kristus, utan också kyrkans Kristus. Uttalandet har två innerbörder:

1. Kristus har förmedlats till oss i traditionen. Vi närmar oss honom inte bara genom en text, utan vi lär oss också att läsa denna text genom vårt sammanhang, som är kyrkan.

2. "Bibeln" och "kyrkan" kan inte ställas mot varandra, då den första inte kan tänkas utan den andra. Det var kyrkan som skapade Bibeln, inte tvärtom. Man skulle inför hela det ovanstående scenariot kunna invända: "Men det är otänkbart att en äldre, mer ursprunglig text hittades, för vi tror att Gud hållit sin hand över sitt ord." Exakt! Och han har gjort det genom att hålla sin hand över den kyrka som helt enkelt gjort urvalet.

Klargöranden

Jag borstar arkivdammet från ärmarna och gläds åt att vara tillbaka i en tillvaro med snabb uppkoppling och framför allt avpersonaliserade texter på skärm istället för alla dessa vackra men mer eller mindre läsliga handstilar som tvingar ner en på en läshastighet lik den man hade i lågstadiet. (För innerst inne är jag nog modernist...)

För ett antal poster sedan gjorde jag en 1-5 lista på begrepp jag tänkte att det kanske var värt att fundera en vända till över. Poängen var inte att jag ”höll med” de sakerna jag listade, utan mer att det kanske-kanske-kanske fanns något som man kunde lära av ”den andre”; av den position som var rakt motsatt till den egna, eller kanske till och med gängse. Jag har ombetts att förtydliga lite hur jag menar när det gäller två av dessa, och ska nu försöka göra det (men jag lovar inte att det blir klarare…)

Klargörande 1: Liberalteologi (RIP)

Utgångspunkten för tanken ”hm, kanske finns det något att lära av liberalteologerna” är inte att jag tycker att det osar av lärdomar från detta hörn av teologihistorien (tvärtom!), utan snarare att det tillhör just historien. Liberalteologin som teologiskt projekt är dött.

Några argument för att det är så:

1. Liberateologin har haft svårt att producera lärjungar. Detta är sant så väl inom som utom akademin, men inte minst gäller det inom kyrkan. Liberalteologin har visst haft förmågan att omvända en del redan frälsta, men om väckelserörelserna har problem med andra generationen är det ingenting i jämförelse med vad liberalteologin haft att kämpa med. Många gillade den, få var beredda att ge sina liv för den. Genom att tona ner kristendomens särskildhet sågade liberalteologin av den gren man satt på. Kyrkor som under 1900-talet tog intryck från den liberala teologin försvagades också numerärt.

2. Liberalteologin har förlorat institutionell mark inom akademin. Internationellt (läs: i USA) får universiteten mindre stöd av staten och mer stöd av de som är intresserade av vad universiteten producerar. I relationen till punkt 1 ovan har det lett till att evangelikala och katolska institutioner har blivit allt starkare, medan klassiskt liberala institutioner tappar i ekonomiska resurser och inflytande.

3. Samma trend kan ses på den teologiska bokmarknaden. Även om en sån som John Shelby Spong får mycket uppmärksamhet så är det på många sett ett fattigdomstecken för den liberala teologin. Dels för att Spongs teologi är så skral (ok, nu uttalar jag mig om nåt jag inte läst – men jag har läst Ola Sigurdsons recension!), dels för att koncentrationen av strålkastarljus beror på att det inte finns någon annanstans att rikta det. Utbudet av katolsk, evangelika och även ortodox teologisk litteratur liknar däremot en flodvåg.

4. Liberalteologin är supertråkig. Det främsta skälet till att liberalteologin är död är att den är så tråkig och förutsägbar. Den plattar till tillvaron genom att avkräva den kompatibilitet med vårt mänskliga förnuft. Genom sitt rationalistiska högmod berövar den världen sin färg. Det är också ett tecken till att unga teologer inte attraheras av liberateologin: It can’t attract a crowd! (Och nu är min poäng inte varken att ”ungdomen” eller att massan alltid har rätt, utan detta är bara ännu ett tecken på att liberalteologin som teologisk rörelse är död)

5. Liberalteologin går genom vad jag beskrev i punkt 4 på tvärs med gängse erfarenheten och den postmoderna sensibiliteten. Vi tror inte längre att tillvaron är begriplig, alternativt att något är falskt för att det inte passar med mänsklig rationalitet. Vi tror inte heller på en enda rationalitet, utan har genom globaliseringen fått upp ögonen för att det finns flera rationaliteter. Liberalteologin var i mångt och mycket en anpassning till enormt övertygande tidsanda, som innefattade en stor tilltro till det mänskliga förnuftet och ett förlöjligande av de som inte accpterade tron på människan, förnuftet och framsteget. Men den tiden är historia. Och med det liberalteologin.

Så nu kan vi närma oss den mindre som en aktiv kraft som hotar att infiltrera våra tankar och kyrkor, och mer med den nyfikenhet som det är tillbörligt att närma sig en historisk artefakt. Och då tror jag vi kan lära något. Inte bara för att denna skolbildning rymmer geni-typer om Schleiermacher och Schweitzer, utan också för att den rymde vissa klarsyntheter. T.ex. kring vad moderniteten innebar och hur man kan parera det de uppfattade som farliga inslag. Att denna kritik sedan inte gick långt nog är en annan sak, och bara att beklaga.

Uppdatering: Idag dök det upp en debattartikel i Dagen på detta tema, fast med delvis ett annat perspektiv. Författaren menar att liberalteologin genomsyrar kyrkorna numera. Jag håller både med och inte. Jag tror det är sant att kyrkan är väldigt (och alltför) präglad av moderniteten, men jag tror att den teologiska reflexionen idag allt mer handlar om att göra motstånd mot och kritiskt granska moderniteten. Kanske kan man säga att liberalteologin idag är starkare i kyrkorna (många präster och pastorer världen över har ju trots allt sina utbildningar från liberalteologins glansdagar) än på universiteten.

Klargörande 2: Elitism

Även om en lista som den jag gjorde är rätt mycket ”på skoj” så var det med tvekan jag listade ”elitism” som något som ”har något att lära oss idag.” Och kanske borde jag inte ha gjort det, med tanke på de rätt otäcka saker som finns i det begreppet. Men när det nu ändå är gjort, låt mig försöka förklara…

Egentligen handlar det inte så mycket som ett bejakande av elitism, som en kritik av demokrati. Och jag tvivlar på att detta låter så mycket bättre i någons öron, men ge mig chansen lite till! Låt mig först betona: Jag är inte kritisk till demokrati som styrelseskick. Däremot är jag kritisk till demokrati som en slags övergripande meta-ideologi. I förening med den postmoderna tidsandan har demokratitänket lett till ett ”allt är lika”-sätt att resonera som står mig upp i halsen. Det finns enligt detta tankesätt ingen absolut skillnad mellan T S Elitot och Fem-böckerna. Allt är relativt, och bara en fråga om tycke och smak. Och när en viktig politisk fråga – typ en utrikespolitisk kris – diskuteras i media då får experterna lika mycket TV-tid som ”mannen på gatan.” Och nu menar jag varken att ”mannen på gatan” inte kan se sanningar, eller att ”experterna” aldrig kan missta sig gruvligt. Allt det händer – hela tiden. Men det är skillnad att tala om denna möjlighet, och att göra den till regel och sätta den i system.

För bakom detta ligger en ovilja att inse att kvalitet kräver tid och ansträngning. Detta gäller på alla områden i livet: tankearbete, konstnärligt skapande eller hantverkande. Det tar tid att göra väl, och ibland tar det också tid att lära sig uppskatta kvalitet. Men vi kräver istället att vi ska har tätt att höras ”på samma villkor” som den som ägnat ett liv åt att fördjupa sig på något område. Och om vi inte uppskattar ett komplicerat konstverk då avfärdar och förlöjligar vi det direkt istället för att rikta kritiken mot oss själva: kan det vara så att jag inte har tillräcklig kunskap för att ta till mig detta?

Och vad brukar man kallas om man framför såna här åsikter. Jo, elitist. Så utifrån denna omvända logik satte jag ordet på listan.

Ett intressant exempel på demokratiseringstänkets inverkan på religionen utgör metodismens flytt till Amerika. Grundaren John Wesley hade sagt något i stil med: ”Det finns något som heter ’den fulla helgelsen’ och den kan man uppnå i det här livet. Men det är bara några få som når hit, och de gör det först efter mycket andlig övning.” Men så exporteras Wesleys lära till det av demokrati och masskonsumism präglade USA – och vad händer? ”Den fulla helgelsen” går från att vara ett mål uppnåeligt för några få, till att bli något som alla kan få del av här och nu. Borta är alla ansträngningar, borta är idén om att det som smakar faktiskt ibland också kostar. Forskarna debatter om huruvida Wesley nånsin uppfattade sig själv som ”fullt helgad”, men i USA blev den fulla helgelsen ett inträdeskrav till pastorsyrket.

Konsekvensen blir naturligtvis ytlighet, såväl moraliskt som andligt och teologiskt. Om vi istället kunde ta ansträngningen och behovet av den på allvar så tror jag faktiskt att vi skulle vinna mycket. Till att börja med skulle vi vinna fördjupning. Enda sättet som det är möjligt att tro på ”instant sanctification” är ju om man har en väldigt ytlig syn på vad helgelse innebär. Men dessutom tror jag att det skulle det leda till en inre befrielse för många. Detta är paradoxalt, för spontant kanske det låter som att ”allt är gratis” är ett bättre budskap än att säga ”fördjupning är förknippat med ansträngningar och försakelse.” Men att säga att jag kan uppnå idealet – ”den fulla helgelsen” – här och nu är ju trots allt att sätta en viss press på människor. Om man däremot inser att livet är en livslång vandring mot en allt större fullkomlighet, då blir det inte så farligt att jag inte lever upp till de stora kristna förebildernas liv. Vi blir aldrig färdiga, och det är som det ska.

Spekulativ teologi

Jag har just sett SVT:s religiösa ideologiproducent Existens (där en av de intervjuade faktiskt sa rakt ut "Jag tror på de mänskliga rättigheterna"; roande, tyckte jag). Men de avslutade med en utomordentligt intressant fråga, som jag inte funderat på på länge. Frågan var "Vad händer om man hittar en äldre, och annorlunda, version av Koranen?"

Och applicerat till kristen tro: Vad skulle hända om ett gäng arkeologer hittade en äldre version av en evangelietext? Typ den mystiska Q-källan. En text som utan minsta tvekan var äldre än de evangelier vi har idag. Och som dessutom, för att göra det intressantare, verkade vara tillkommen i den inre kretsen kring Jesus. Och naturligtvis avvek i vissa väsentligheter från evangeliernas berättelser.

Frågan är naturligtvis mycket hypotetiskt, men vad skulle hända? Hur skulle folk ställa sig? Vad skulle till exempel gå först för pingstvänner och pietister: "Jesus-centrismen" eller "bibeltroheten"? Hur skulle de evangelikala reagera? Svenska kyrkan? Och katolikerna? (Det här skulle nästan vara värt ett lajv-rollspel!)

Några tankar har jag själv, men de får ligga till sig lite. Men vad tror ni? Är det ens teoretiskt möjligt att tänka sig ett tillägg??

All media man kan önska sig

Jag har varit inne på det förut, men det förtjänar att sägas igen: Stephen Colbert är all amerikansk nyhetsbevakning man kan önska sig. Mångbottnad och samtidigt oerhört träffsäker satir.

Och om någon skulle ha missat det: Colberts tal till Bush - som sitter en meter bort - på Vita Husets "Correspondent's dinner" 2006. Kanske den politiska satirens största stund någonsin.

"Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring"

Idag kom jag att lyssna lite på P1:s spanarna som jag gillar. Normalt. Denna gång ägnade sig en av dem - jag tror det var Per Naroskin - åt att beklaga det faktum att vi trots all vår frihet och våra valmöjligheter är så lika dana. På olika sätt sökte han visa hur det finns kollektiva mönster i våra val och preferenser, vilket får konsekvensen att vi snarare blir "typer" (bohemtypen som gillar dylan & auden; stureplansstekaren som gillar... etc. ja, ni fattar) än "fria", kreativa individer.* Vi skapar ju inga egna mixar av t.ex. bok-, film- och musikkonsumtion: vi tillhör ett kollektiv som har "typ samma smak." Så suckade spanarna.

För tydligen ansåg man detta värt sorgsna suckar. Och om frihet betyder "individualitet" och att varje person ska skapa sig helt unik då får man nog fortsätta sucka. Men jag tycker det är märkligt. Kanske kan man förstå att generationer som levt i starkt konformistiska miljöer med små ekonomiska tillgångar och/eller många kulturella tabun tror att varje människor kan bli "helt unik" om möjligheterna bara gavs. Men - och förlåt om jag låter som en progressivist - nu borde vi väl ha förstått bättre? För om vi trots enormt välstånd, oändliga valmöjligheter och ganska få tabun ännu "rör oss i grupp" så kanske det borde lära oss att vi är såna! Vi är gemenskapsvarelser, helt enkelt. Det är alltså inte fel på människan, bara på vår frihetsförståelse!


* Jo, jag använder ordet då och då, men bara när jag refererar andras ståndpunkter som jag iogillar!

Nu har jag läst Yoder!

Nu har jag läst den mennonitiske teologen John Howard Yoders bok "Liv i församlingen", som påverkat flera bloggare därute. Tack vare tidigare samtal hade jag lite koll innan (det bästa sättet att läsa böcker är att prata om dem!) men det var intressant att ta del av det samlat. Hursomhelst: mycket tyckte jag om, men jag har tre "kritiska kommentarer" och sedan två frågor:

1. Finns det över huvud taget utrymme för att utifrån Yoders teologi tänka "kristen gudstjänst" som en sammankomst där man som troende är helt inriktad på tillbedjan av Gud den Högste? Människan kallas ju av Gud ut ur träldomen i Egypten just för att fira gudstjänst (2 Mos 3:11, 5:1). Yoders starka betoning av "sociala praktiker" gör den frågan påkallad. Han betonar starkt att "Kristna människor gör saker tillsammans, och formas av detta görande" En positiv tolkning av Yoder är att säga att han inte ser gudstjänsten som en "abstrakt" praktik, utan betonar inkarnationen: det är genom att göra saker tillsammans (äta, etc.) som vi "firar gudstjänst". Men om vi tar en sån sak som bönen: vilken blir egentligen dess plats i denna spiritualitet?

2. Är det nödvändigt att "plocka bort" sakramentens (Yoder tar upp dop o nattvard) transcendentala kvaliteter för att framhäva dem som sociala praktiker? Jag delar helt Yoders tolkningar av t.ex. nattvardens sociala dimensioner - men jag uppfattar inte att dessa står i motsats till tron på Kristi konkreta närvaro i brödet och vinet. Tvärtom: vi inlemmas i gudsfolket - den nya skapelsen - genom att vi får del av Kristus. Vi blir dem vi är kallade att vara genom Gudsgemenskapen, och denna gemenskap är, menar jag, grunden för de sociala perspektiv Yoder försöker lyfta fram. Jag ser över huvud taget inte att Yoder uppehåller sig vid betydelsen av Jesu ord "Detta är min kropp, detta är mitt blod" i sin bok (har jag läst slarvigt?) och jag kan inte låta bli att undra varför? Om någon skulle hävda att det perspektivet ibland riskerat skymma det sociala är jag den förste att hålla med. Men det är inget argument för att överbetona åt andra hållet - två fel gör inte ett rätt, som det brukar heta!

3. Den kristendom Yoder beskriver och förordar tycks vara den som är en rörelse i marginalen: små grupper i självvald exil i samhällets utkant. Men, tänker jag, ligger inte häri en begränsning av evangeliets universalitet och inkarnatoriskhet? Vad händer för det första om hela samhället blir kristet? Kan den kristna kulturen i Yoders tappning vara samhälls- och kulturbärande? "Konstantinsk kristendom" kristiseras ju ofta i Yoder-präglade sammanhang, men måste inte den kristna tron för att ta både sitt universella och inkarnatoriska anspråk på allvar också våga vara Konstantinsk? Våga tro sig vara en tro för alla aspekter av livet, också dem som hör ihop med organiserandet av ett samhälle och byggandet av en kultur? Våga tro att Ordet kan bli kött också i kejsare och premiärministrar? (och denna sista fråga gäller oavsett om man tror att en hel nation/värld kan bli kristen eller ej)

Och så två frågor:
1. En klar svaghet i Yoders teologi är den begränsade hänsyn han tar till Guds handlande med det gamla Israel, som ju både var en stat och en kultisk offergemenskap. Är inte detta ett ganska stort problem?
2. Yoder anger ju ofta 300-talet och kristendomens uppstigande som statsreligion som ett tillfälle då en rad praktiker slutade att fungera som de från början var tänkta, så som dopet och nattvarden. Denna historieskrivning är ju så uppenbart felaktig - om man ska tala om ett "fall" måste man åtminstone gå tillbaka till tidigt 100-tal, då de "katolska praktikerna" finns klart och tydligt utlagda. Yoders metaberättelse bygger ju på en teori om att makt korrumperar, och kristendomen får ju makten på 300-talet, så det passar bra att förlägga fallet där. Men vilka implikationer får det att denna berättelse inte är historiskt korrekt?