hockeybockey

det är tungt att vara i exil. inte för att jag saknar linköping. men där har man ju i alla fall vänner med den gemensamma passionen för LHC. nu får jag gå ensam till baren utan någon att dela glädje och smärta med. mest glädje. frölunda har ett hyfsat anfall och ett dåligt försvar, vi har ett asbra försvar och ett hyfsat anfall. så vi vinner! hoppas jag i alla fall. fast dom e snabba, det får man ge dom. helt ensam är jag förresten inte. oskar som läser till brandingenjör går också och ser matcherna. hamnade bredvid honom första matchen och pratade. så vi känner kanske inte direkt varandra, men det är trevligt. enda dilemmat är att han är från göteborg och håller på frölunda. så först sitter jag och förbannar motståndarna eller sina egna spelare, sen vänder jag mig mot honom och försöker mig på en sansad, mer balanserad analys. "Hur kan ni släppa igenom honom! Ta en utvisning i det läget om ni inte hinner ikapp!!" och sen "Ja, han är verkligen snabb den där Kallio. snyggt och välförtjänt, det måste jag säga." ibland vill man bara vara arg, inte nyanserad. jag jobbar med att vara nyanserad. kan jag inte få slippa det?


för övrigt:
.. är det kul att anders wejeryd blir ärkebiskop. "jag känner ju honom mycket väl; underbar människa, underbar." (han var på porto alegre...)
.. är det sjukt att expressen har publicerat namn, bild, personliga detaljer och adress på hagamannen. vad tänkte redaktören? "Så ska vi se dagens att-göra-lista... Förstöra ett liv - check!"
.. är avocado det nya fetaost. fantastiskt gott! till allt!

på tal om slöjd. alexandras kommentar nedan fick mig att minnas mellanstadiets syslöjd. i högstadiet fick vi lyckligtvis välja, och jag valde - som de flesta killar - träslöjd samtliga terminer. mitt val hade dock inte med att "passa in" eller visa sig allmänt maskulin att göra. jag såg möjligheten att slippa syslöjd som en genuin befrielse. från första dagen fruktade jag det ämnet. eller före första dagen till och med, genom de rykten som gick om lärarinnan. hon var en äldre, mycket, mycket bastant kvinna vars efternamn började på krig-nånting. med barns fantasi blev smeknamnet självklart: hon gick under namnet "bomben". hon var ökänd, och jag var livrädd. inte bara för henne, men för hela grejen: att försöka hantera en livsfarlig maskin (det berättades historier om elever som sytt sig i fingret. jag tänkte ofta på det), och att försöka göra det rätt. jag glömde hela tiden bort instruktionerna, fumlade med de olika pill-momenten och var helt enkelt usel på att sy. medan killarna bredvid mig lät nålen gå som en kulspruta, satt matade jag mycket lugnt och försiktigt igenom tyget. ständigt förvånad över hur de som gjorde så snabbt och inte alls med samma djupa koncentration som jag kunde få det så mycket rakare än vad jag fick det - det skulle dröja många år, över ett decennium, innan jag fattade att det var lättare att sy rakt om man sydde snabbt. men jag tänkte på eleverna som fått nålen genom fingret, och föredrog att ta det varligt. ofta fick jag gå fram med mitt trassel och få hjälp med sprättning. jag minns en gång då hon instruerade mig hur jag skulle göra, och sa "Och sen ska du ju inte sy ihop den här biten med den här, men..." Och jag skyndande mig att fylla i: "Nej det är inga problem! Lyckas man med det då är man ju inte riktigt..." (spelat självsäkert skratt) En kvart senare var jag framme vid katedern igen, och fick hjälp att sprätta upp just ett sådant misstag.

Det var kombinationen som var olycklig. kombinationen av en äldre, småbarsk lärarinna och en liten pojke rädd för maskiner och med en stor osäkerhet kring alla former av praktiskt handarbete. det var inte att hon var så särdeles sträng. det ryktet var överdrivet, jag minns att jag konstaterade det för mig själv flera gånger redan då. det var kombinationen. en gång i trean gick det till och med så långt att jag simulerade sjukdom och skolkade. jag lurade mamma och fick vara hemma från skolan. jag tror till och med att jag lurade mig själv, fast innerst inne visste jag att jag inte var riktigt sjuk. inte så sjuk i alla fall. nästa gång jag skolkade skulle vara i nian.

when I was younger so much younger than today

På träslöjden nån gång i högstadeiet fick vi möjlighet att mot slutet av terminen göra vad vi ville. Vi hade blivit klara med allt obligatoriskt, och en handfull lektioner återstod. Träslöjd är inte min starka sida, ohjälpligt oteknisk som jag är, därför kommer mitt val alltid att vara ett mysterium för mig: jag valde att göra ett halvcirkelformat nyckelskåp. Det är troligtvis det mest komplicerade jag byggt i hela mitt liv. Först snedhyvlade jag åtta träbitar så att kanterna fick en liten lutning. Därefter limmade jag ihop dem - en i taget med hjälp av flera tvingmans - tills jag hade min halvcirkel. Sen hyvlade jag ner de ännu något spetsiga kanterna så att min halvcirkel blev slät och fin. Sen sågade jag ut en lucka (med bågfil), satte fast tak, golv och bakre vägg. Tillkom naturligtvis en enorm mängd putsande och raspande. Jag vill minnas att de flesta av mina klasskompisar ägnade sig åt att göra smörknivar och att stå och prata. Och jag tyckte inte ens träslöjd var roligt! Jag förstår verkligen inte vad som drev mig.

Nästa termin gavs vi samma frihet i slutet av terminen. Då gjorde jag en flugsmällare. När jag gick upp till läraren för att få den betygsatt sa han så där snäsigt som bara en träslöjdslärare kan: "Såna där enkla konstruktioner kan jag inte hålla på att betygsätta!"

Det är lustigt, man är så random i den åldern.

high or low, fast or slow

Befrämar bloggande ett djupare, mer medvetet liv, eller leder det till en förytligad tillvaro?

Talar för djup: det uppmuntrar aktiv reflektion och även bearbetning genom att man faktiskt skriver ner saker.

Talar för yta: mycket är lite upphottat, gärna med en ironisk knorr eller präglat av en halvhumoristisk cynism. dessutom får livets komplexitet ofta stryka på foten för slagkraftigheten, vilken bygger på förenkling.

updated

Dagen visar att de - med Thereses definition - är en tidning som är med i matchen. Givetvis lägger de en religiös twist på det när de uppmärksammar en av tidens snackisar.

Jag kan inte helt bestämma mig, men jag tror det är då jag tycker de är som sämst. Det känns krystat och allt för mycket enligt mallen.

Hur går det till, hur får man ett sånt här jobb?:

"Med fullriggare som förebild kastar segelfartyget Star Clipper loss från det flashiga Cannes. SvD Resor bokade hytt för att kryssa med hissade segel och mötte en mäklare från Florida, en halländsk skeppsgrabb och en lyxhustru från Australien. Kryssningar är den senaste resevågen som lockar en bred publik."


En forskare vill "upprätta" bilden av gother. frågan är hur många svartrockare som tar detta som en komplimang:
- Bilden av gother är orättvis. Deras livsstil är, i motsats till exempelvis punkscenen, väldigt medelklass.
(och om du klickar på länken, kasta ett öga på SvDs reklam för sig själva allra högst upp. hur lyckad marknadsföring är det att försöka sälja in sig med hjälp av latten-från-helvetet: toppad med ett tunt mjölkskum som väser som pommaclödder?)


Det här är en fantastiskt blogg! (inte minst det här inlägget om en grupp man trodde fick dödsstöten när Dahlin blev VM-gruppspelets målkung -94, ungefär samtidigt som Patrick "Putte" Erickson var AIK:s starka kort i hockeyn)

det är nära nu...

Påsken är nära.

Sen verkar våren vara nära. idag var det som att folk liksom hade tröttnat och kollektivt bestämt sig för att gå till nästa steg, trots att inte vädret riktigt tillät. jackorna var lite tunnar, lite kortare, och antalet mössor ganska mycket färre.

---

På Sydsvenskans ledarsida kommenterar man idag att Freivalds skyller sin avgång på "mediedrevet": "Kalla det mediedrev. Men att granska makten är mediernas uppdrag. En plikt och en förbannad skyldighet." Man riktigt känner hur vinden viner i håret på ledarskribenten där han/hon står på barrikaderna och slåss för sanningen och rättvisan. eller inte. det var helt rätt att Freivalds avgick. men inbilla mig inte att medierna i sin kritik drevs av ett starkt patos för rättvisa och en känsla av förpliktelse mot samhället. de mediala institutionerna gör dagligen tydligt att deras grundläggande drivkrafter är andra. de är profitdrivna. en gång i tiden startades och drevs tidningar av idealitet (det var faktiskt så, jag romantiserar inte nu). och journalister drevs av rättspatos. de är lite i ropet nu, dessa gamla journalisträvar. björn af kleen intervjuade en i sydsvenskan häromdagen (sorry, hittar inte länken). och de figurerar i nya filmer från hollywood ("Good night and good luck" och "Capote"). nostalgin kring förflutenhetens helgon reflekterar avsaknaden av nutida förebilder. john stewards uppgörelse med "debattprogrammet" Crossfire i USA var för en tid sedan den mest nerladdade filen på internet (och uppmärksammad också bland svenska bloggare). vi vet det och de själva vet de: journalistiken har förlorat sin själ. man får Freivalds avskedad och talar om "plikt och förbannad skyldighet". man uttalar gamla formler, men engagemanget saknas. orden är tomma. ingen tror er.

where my water meets my stone

jag har fått ärva kläder! när hände det senast? typ när det kom ett paket från moster med - oftast sticksiga, eller är det bara så jag minns det? - kläder kusiner vuxit ur. då ska det tilläggas att de var 6 ungar, varav den yngste jämnårig med mig, så de hade ju gått några varv. fast det brydde jag mig inte om. eller det var snarare så att jag inte brydde mig om kläder. varken pris, variation eller utseende. bara de var sköna. när man väl började bry sig slutade man också ärva kläder. jag vet inte om det ena hade med det andra att göra. men nu har det alltså skett igen: jag har fått ärva. i denna ålder växer man ju inte ur kläder på längden längre. men ibland växer man på andra håll. en kompis - låt oss kalla honom så, sånt här kan va känsligt - hade gjort just det. och vips har jag två nya jeans och lika många nya skjortor. stor glädje! att köpa kläder är så vansinnigt tråkigt. och jag hänger dessutom aldrig på bloggar som den här! obs:ingen värdering, inte i detta sammanhang)

---

bryr sig folk verkligen? det var en märklig upplevelse att gå fredsmarchen i porto alegre under kyrkornas världsråd. lite trummor - vi var ju i brasilien - lite flaggor, ett och annat plakat, och så lite ljus. ett var närmare bestämt. men något engagemang? nej, det kändes inte så. vi bara gick, för det är ju så man gör. och tänkte inte på varför - musiken var för hög för att man över huvud taget skulle kunna göra det. det var en pose. och jag känner så allt oftare när jag ser events kring saker: engagemanget har urholkats, men vi har kvar formerna. det blir döda symbolhandlingar, happenings, reliker från en svunnen tid. och värst är det när man ser det hos ungdomar. det är som att de försöker leva upp till bilden av vad det är att vara ung/politiskt aktiv/socialist/väckelsekristen/radikal-på-något-sätt. leva upp till en historia som inte ens är deras egen. bilder som är pålagda och pådyvlade.

----

det är hårt att leva i exil. igår satt jag ensam på en bar och såg LHC krossa luleå. varje gång vi klättrar över någon tröskel fylls jag av en känsla av stolthet. kanske delar jag den med alla som var med under de svåra åren: sist i elitserien, nedflyttning, upp igen, sist igen; hånet från media och motståndare. challe berglund som skrattar i tv åt ryktena om att han skulle få ett erbjudande att bli sportchef i Cluben. nu, alla ni som skrattade åt oss och hånade oss, nu är i vi semifinal!
Det var en vacker match den sista mot luleå. vi sköt högt den här gången; leitonen har ju tagit allt som gått längs isen. och från mitten av första till slutet av andra spelade vi så där äckligt disciplinerat som topplagen som förr kom ner till stångebrohallen brukade göra. luleå också ibland, faktiskt. men nu är vi ett av dem!


----

hade sällskap av en vän hos dominikanerna idag. han blev lite rubbad över de ändringar som skett sen han var där senast i slutet av 90-talet. "Du skulle varit med då! Då var vi 10 på morgonbönen och kunde be växelvis och inte ledare-församling!" det är svårt att pricka in guldåldrarna nuförtiden, allt rör sig ju så fort. man hinner knappt börja förrän pionjärerna blir nostalgiska över den mycket bättre tiden som man gått miste om! är det inte vissa som talar om "the summer of blog 2005"?

jag ljuger ju om jag skulle påstå att jag nånsin varit carolas största fan.

men man måste ju ändå konstatera:
carola-kulturEliten 1-0

(med tanke på den här typen av kommentarer)

knappast kungligt

Var på Espressohouse i eftermiddag och tog tillfället att bekanta mig med King – modemagasinet för män. Inget vidare intryck.

Ledaren var bland det värsta jag läst. Chefredaktören Pelle hade hamnat på sjukhus och tvingats dela rum med tre dementa åldringar. Det är som han står och drar historien för sina stureplanspolare: ”Kan ni tänka er, dessa knäppgökar (jo, han använder det ordet) och så jag!” Följt av ”humoristiska” beskrivningar av deras konversationer och förehavande. Och så ”knorren”: ”Nej om jag fått välja skulle jag aldrig delat rum med dem tre, mycket hellre med huvudpersonerna i detta nummer: Zlatan, Liam Gallagher och Truman Capote.” Vilken sjuk, sjuk människosyn! Först raljera över sjuka människor som han tvingas vara sjuk tillsammans med, och sedan utnämnda tre övermänniskor som han mycket hellre skulle hänga med.

Och på tal om omslaget: Hur kan man låta framsidan prydas av Zlatan intill orden ”Exklusiv intervju”, när det motsvaras av att Aftonbladets Peter Wennman gör en sammanfattning av några av sina gamla Zlatan-intervjuer, kryddat med två eller tre nya citat? Sen är ju artikelns tes märklig: Zlatan är arg på (oss i) media för att han har en tendens att se allt i svart och vitt och dela i världen i onda och goda. Detta har han lärt av sin far, som, nämns det ”i förbigående” (ok, nu är det jag som är insinuant), är muslim. Detta blir ju lite märkligt när det kommer från en av de mest kända representanterna för den svenska kvällspress Zlatan är i konflikt med. Det blir ju typ: ”Undrar ni varför Zlatan är arg på oss? Jo, det är för att han är paranoid!” Ok, men det förklarar inte den förändring Wennman ger så mycket uppmärksamhet: från okänd talang som bjuder hem media till lägenheten där han bor med sin mamma, till misstänksam superstjärna. Varför misstänksamhet nu och inte då? Har det nåt att göra med upprepade felciteringar, bristande professionalism och allmänt skandalsökande?

äntligen!

alla vi som retat oss på petters nya "det går bra nu" får äntligen ord på det och ett gott skratt! (Kan tyvärr inte länka direkt till posten, men klicka här och scrolla ner lite till posten med rubriken "i går")

varför skrev de inte om landhockey, eller var det bara vi som spelade det?

Häromnyss hade jag 666 mail i min inkorg. Idag var det 747. Sen skrev jag en text på 1984 tecken. Det är skillnad på tal och tal. "And three is a magic number, it's a magic number, yes it is." Och jag måste rensa i korgen.

Dagens text är utan någon större tvekan den här. kanske är det årets feelgood-text! var på 25-årsfest ikväll. på slutet satt vi och berättade barndoms- och tonårsminnen, som man gör ibland, liksom behöver göra då och då. har det alltid varit så här? har någon generation före oss ägnat sig så åt detta hejdlösa vältrande i nostalgi (som är trevligt, jag är inte Sån nu). skulle "två nötcreme och en moviebox" sålt 100000-tals exemplar under något annat decennie? och om inte, varför inte?

idag åt jag fil framför datorn. dator och mat, det har alltid varit tidningen tidigare. är detta en ny fas i min mediakonsumtion? men att äta frukost, där är jag inte. alldeles för orolig för att slå ut teet. diskuterade fenomenet bloggar med en vän igår. jag är väl inte helt odelad. men så kommer man in på andra typer av text, typ vilka krönikörer man gillar. jag sa "jo, han är ju oerhört skicklig, men det känns hela tiden som han liksom håller ett avstånd mellan sig och texten. han är inte helt där, han är för distanserad." och det svaret hör ju ihop lite med vad det är jag gillar med bloggar: den som skriver är oftare mer personligt engagerad i sin text. och det behöver inte vara "professionellt". det behöver inte sälja. "alla" behöver inte förstå, det går att vara lite intern. språket kan vara kommunikativt snarare än korrekt. och när det blir bra blir det fantastiskt bra, fantastiskt mycket bättre. klart det finns mycket mindre bra också, och ibland är det långt mellan guldkornen. men jag kommer på mig själv att ständigt hänvisa till bloggar när jag pratar med folk. "jo, det var ju som hon skrev...." för ett år sen var morgontidningen denna referenspunkt. men å andra sidan har jag nyligen bytt från utmärkta svd till mindre läsvärda sydsvenskan.

det finns nåd för nya världar, mycket större än den här

hockey igår. jag minns förr, när cluben harvade i tabellens nedre regioner och en seger var lika ovanlig som värdefull. eller längre tillbaka ändå: kampen i allsvenskan, de små marginalerna, den bräckliga drömmen om elitserien, varje matchs oändliga betydelse. och känslan av upprymdhet efter varje seger. man flög fram över vintervägarna utanför stångebrohallen. brett leende. världen var ljusare och enklare än några timmar tidigare. man var som förälskad. adrenalinet pumpade.

nu är LHC etablerade i toppen. spelar inte längre för sin existent. jag har flyttat från stan och följer inte laget i lokalpressen. och så har jag ju blivit lite äldre. känslorna kommer inte på samma sätt. men jag vill ju att de ska göra det! jag vill ju kunna skrika i euforiskt jubel efter varje hemmamål. jag vill ju att hjärtat ska slitas ur kroppen när norrena tvingas släppa en puck förbi sig. jag vill ju sitta och studsa nervöst på stolen under utvisningarna. jag vill ju känna! varför skulle jag annars betala 300 för en biljett?

mera mål

Världens märkligaste debatt just nu gäller historikerna Michael Baigent och Richard Leighs anklagelser mot Da Vinci-Dan. De hävdar att han tagit deras idé. Resonemanget visar ju att de inte ens själva tror på den! Historien är inte en idé man "kommer på", det är ett händelseförlopp att avtäcka. Tänk vad alla Hitler-historiker kunde tjäna pengar om de började stämma författare och filmmakare för idéstöld: "Det var jag som kom på att han var en misslyckad konstnär i Wien!" Nej, bara totala historierelativister kan komma på den fullständigt vansinniga tanken att stämma för idéstöld! Så i centrum sätter de sig själva och sitt eget perspektiv att de tror att historien är något de ska uppfinna och sen ta patent på.

Och i ett annat rum: den brittiske historiken David Irving hävdar att Förintelsen aldrig ägt rum.

Samband?

...

LHC-Luleå 3-1. Jag hörde inte vad Wikegård&Jidhe sa, men LHC var överlägsna. Men det allvarliga var att det ändå inte var någon enkel seger. för få chanser och mål för ett sådant spelskicklighetsövertag.

på tal om nedan: Gatusso utvisad efter två gula mot Juventus. totalt bindgalen! tröttsamt tråkigt match annars; måste erkänna att jag tappade intresset när Zlatan plockades av. i halvtid! hans aktier har uppenbarligen dalat...

Är Henrik Larsson på väg att trappa ner innan han peakat? Ruggit bra i avslutningen av Barcas match ikväll!

and I weep and I moan, and I move slowly on. I'm a poor lonely pilgrim, bound for canaan land.

våra liv som en show som vi sätter upp för andra att beskåda. Jag minns hur kul vi tyckte att det var att föra högljudda samtal i bibliotekets tysta läsesal på gymnasiet. ett oerhört billigt sätt att komma i fokus; folk hade ju liksom inget val än att höra på oss. och det fortsätter tyvärr efter tonårstiden: "folk går ut för att synas och är mer intresserade av hur kul det såg ut att vara än hur kul det faktiskt var," sa någon appropå stockholm uteliv. ta gruppen på ett dussin distingerade i övermedelåldern som gled in på restauranten och högljutt ansträngde sig för att "äga" stället. ljudnivån, och den grad av uppmärksamhet som följer med det, blir måttet på kvällens kvalitet. men vem är inte skyldig till artificielliering av tillvaron i digikameraålder? livet reduceras så lätt till det bildspel vi ska visa vännerna efteråt. och naturligtvis hör bloggarna hit - via dem försöker vi "sälja in" våra liv. berätta den rätta historien. ge rätt intryck. skenet är allt.

...

Ju mer en fotbollspelare vet med sig att han är skyldig, och att han dessutom gjort en idiotgrej, desto mer protesterar han. Paniken lyser i ögonen. Som Alonso, när han fick sitt andra gula i 81 minuten. Och på tal om Arsenal-Liverpool: har inte Gerrard lärt sig att inte slå blinda bakåtpassningar till fransmän efter EM 2002? Men Henri - vilket geni!

...

Vad är sju OS-guld mot ett guldbröllop? Firade farmor och farfar med släkten.

dagens text...

.... är utan någon som helst sekunds tvekan den här!!

Idag har jag ännu inte gjort mitt beting ("avtalad ersättning för i förväg särskilt avgränsad arbetsuppgift (t.ex. städning av viss golvyta); uttrycker används ibland med syftning på själva arbetsuppgiften.") Normalt ligger det på 80 sidor/dag, men nu på 100. Boken jag skulle läsa var lite längre än jag trodde. Den är dansk dessutom: "Kyrkohistoria 1". En seg historia. Inte mycket är nytt, och det som är nytt orkar jag inte lära in ändå. Dessutom känns den väldigt opåligtlig. Har väldigt klara svar varför saker och ting sker, och så fort det dyker upp något som inte är lutherskt (typ vördnad för ikoner) så kommer det antingen från hedendomen eller diasporajudendomen. Den är skriven på 1960-talet, om jag inte sa det. Tillvaron var lite enklare då. Man visste vilka som var goda och onda, hade rätt och fel, var bibliska och obibliska. Det var ju innan den här och den här och den här killen hade dykit upp. Men jag säger som den här pingstvännen: Who's afraid of postmodernism!

här kan man läsa en artikel av den ortodoxe biskopen Hilarion när han kommenterar WCC (tack benjamin!). "A bishop from the Swedish lutheran church came up to me" skriver han. Det kan ju bara vara en av två: Anders Wejeryd eller Jonas Jonson (den siste är ju emeritus, men ur ortodox synvinkel är man väl biskop hela livet). Den svenske biskopen diskuterade iaf relationerna mellan svenska kyrkan och den ryskortodoxa kyrkan. Hilarion avslutar med att förfäkta en allians mellan ortodoxa och katoliker i WCC "for the defence of traditional Christianity". Dvs. mot välsignelse av homosexuella. Och kvinnliga präster. Jag har hört gott om Hilarion, och jag hoppas inte att de historiska kyrkorna aktivt kommer söka strid kring dessa frågor. Det vore tröttsamt och det skulle inte leda till något gott.

I morse bad jag Laudes ensam med Pascal igen. Det gick bättre idag. jag kunde slå upp Benedictus i förväg. Och hade koll på mina läsuppgifter (nästan; jag började läsa "Fader vår", fast det var Pascals uppgift....). ikväll ska jag träffa vännerna i nätverket pilgrimsvänner. Nu ska jag avsluta mitt beting!

när blir pretentiös en komplimang?

Vissa dagar är mer betungande än andra. Idag har jag sockersug och skulle gärna se lite på TV. Men det har jag bestämt mig för att avstå under fastan. Samtidigt är avståendet oerhört skönt. Man känner sig lite fascistisk när man går och droppar ord som "renande" och "stärkande". Men så känns det. Det är befriande att slippa skvalpa omkring i ständig stimuli!

kanske hör tröttheten och fastan ihop: man har inget att göra på kvällen, och då blir man sömning. fast bara för att man ställt undan tv:n? är inte det smått tragiskt? nej, så får det inte vara. det måste finnas andra förklaringar. ikväll är jag inte trött. fast då har jag och lydia å andra sidan kollat på nära 200 bilder från oscarsgalan. uma thurman vann nog. tätt följd av scarlett johansson.

Dagens text är nog den här. Vad får killen allt ifrån?

Den djupa koncentrationen. De uppslukade ögonen. Det knappt skönjbara, återhållna leendet. Det är så uppenbart att den unge bibliotikarien framför dataskärmen Inte Jobbar. Han sitter mitt framför huvudingången till biblioteket. Varje dag passerar hundratals - minst - studenter. Människor som han själv. Som känner igen tecknen. Som ser, som vet. Hundratals. Tror han att ingen anar?

Mitt vända dygn fortsätter. Igår var jag förbi av trötthet klockan halv tio. 21:30. Jag kan inte ha lagt mig så tidigt utan extrema skäl (jetlagad, sjuk eller uppe ett helt dygn) sedan slutet av 80-talet. Somnade nästan omedelbart. Och var å andra sidan oförskämt pigg när jag gick till morgonbönen strax efter sju idag. Var där ensam tillsammans med Pascal. Skrämmande. Har bett Laudes hundratals gånger (nåja...), men aldrig "ensam". Inte nog med att den sjungs (vilket gick bra, vi körde en entonig melodi som tom. jag kunde klara!), man ska hålla reda på vem som gör vad. Om han läser första raden, då ska jag läsa antifonen. Och bibeltexten. Men hur var det, säger man "Så lyder Herrens ord" efter läsningen. Jag tvekade, men sa det. Pascal mumlade till svar. Nej, man skulle inte säga det; jag frågade och fick det förklarat sen. Och sen Benedictus. Jag tycker att jag kan den utantill. Vet inte ens var det står i tidegärden. Men att kunna utantill med någon som har texten är en annan sak än att kunna den utantill ensam. Vet fortfarande inte om jag klarade det. Men trots prövningarna så var det fint att be bara två stycken.

Nu är klockan snart elva. Det är mer normalt. Fast jag är astrött.

ord på det

mediagegga

cash is king

igår såg vi äntligen "walk the line". briljant! höjdpunkten var när cash&carter sjöng "It ain't me, baby!" vansinnigt bra låt. vansinnigt bra musik det gjordes på 60-talet! Det händer nåt under det årtiondet. En distinkt ungdomskultur växer fram; enligt många historiker är det först från 1960-talet man kan tala om en sekularisering av samhället. Och då till stor del som en följd av framväxten av denna hedonistiska ungdomskultur. Men som sagt: va mycket bra musik vi fick!

saker som det är socialt accepterat att lägga sjukt mycket av sin fritid på, ja till och med se som något slags provider of meaning in life:
- lyssna på ipod
- se dvd-boxar med tv-serier
- blogga
- fika
- sport

trycket från utbudet av fritidsaktiviteter är enormt. Hur hinner folk jobba?
Ursäkta pessimismen.

napping

jag sover som aldrig förr. och då menar jag aldrig. igår bara: "åh, vad trött jag är. dax o sova." klockan 10. somnade säkert före elva. och då är jag värsta kvällsmänniskan egentligen. sen blev jag trött igen nu i eftermiddag och tog en lång eftermiddagstupplur. det är så vansinnigt skönt! fast negget är när man vaknar. äcklig smak i munnen, och så är man om möjligt ännu tröttare än när man la sig och måste verkligen tvinga sig tillbaka in i verkligheten. om ett par timmar får jag sova igen. yes!

deutchland uber alles

idag har jag jagat priser och sådant inför Tysklandsresan i sommar. vi har biljetter till Sverige-Paraguay den 15e, och sen vill jag va tillbaka i Linköping till den 16e på kvällen, då mycket bra artister är inbokade att spela på bjärka.

som benj antyder i sin (något kryptiska...) kommentar är det en självmotsägelse att vara populärtkulturellt intresserad och samtidigt klaga på ett förytligat samhälle. ja, bara att göra det på en blogg, egentligen! men. när jag säger "hallå! vi lägger enorm vikt vid saker som är betydelselösa! vi håller på att förlora vår själ!" då menar jag inte att man inte FÅR prata om saker som film, musik, såpor, skvaller, etc! jag menar bara att vi lägger FÖR STOR vikt vid oväsentligheter. att vi låter det få FÖR STORT utrymme av vår tid och våra tankar. det betyder inte att vi BARA ska ägna oss åt väsentligheter. då går vi under. och blir väldigt tråkiga människor, dessutom. ensidighet är aldrig bra. dessutom är det ju här vi lever, och det är med de människor och den kultur som omger oss som vi ska kommunicera. men ett lite vidare perspektiv tror jag är nyttigt. så att vi får en lite större känsla för vad som är verkligt viktigt. och så att vi kan ta ett steg bort från våra liv och sluta pilla i det som pedantiska regissörer för att det ska bli Perfekt och Fullkomligt enligt de absurda mått och ramar som gäller för Det Lyckade Livet.

dag 2

andra dagen på jobbet. anställningen som doktorand på uppsala universitet, alltså. jag har gjort ett lässchema för de drygt 1800 sidorna jag ska tenta den 11 april. Ca 80 sidor om dan måste jag läsa. Vilket jag gjort på förmiddagen. "The Rise of Western Christendom", förresten (vore det inte väldigt roligt om det var "Rice" istället...? hehe)

Nyss läste jag en artikel om Elit-listan, trots att länken var jätteseg. jag känner hur jag långsamt och obönhörligt sugs in i oväsentligheternas virvel. snart kommer jag vara helt bedövad, oförmögen att skilja mellan centralt och perifert. snart kommer schlager-deltävlingarna hamna på löpsedlarna på NYHETSTIDNINGAR (som alltså utger sig för att rapportera om nyheter) utan att jag reagerar. snart. det händer medan vi pratar.

Väsentligheter

KV innebar en chans till ett något vidgat perspektiv. Ett tillfälle att bli medveten om det man egentligen alltid vet: att många människor har det ganska dåligt. Ovanpå detta läste jag Jospeh O'Connors "Havets Stjärna" på flyget; den handlar om flyktingar från svältens Irland (1840-talet). Så kommer man hem till Europa. Möts av en reklamskylt: "I like to live life at 140" (dvs. i den hastigheten). Mycket av det slaget. Normalt lever jag i det, tänker inte så mycket på det, men nu har jag förlänats ett kort ögonblick av insikt. jag misstänker att det kommer tas ifrån mig närsomhelst. vill hinna skriva ner det:

DET ÄR JU HELT SJUKT VILKEN KRAFT VI ÖDSLAR PÅ HELT OVÄSENTLIGA SAKER!!!

Jaså, du vill leva livet i 140 - somliga är glada om de överlever natten. Det är så uppenbart att livet självt inte är nog för oss, vi måste toppa det, krama ut allt, ständigt få ut max. Vara våra livs regissör och bygga upp den lyckade imagen. Sälja våra liv. "I like to live life at 140" Jösses, vilka tror vi att vi är? Vad tror vi att vi har rätt att göra? "I like to live life at 140" Tror vi själva, någon enda, på fullaste allvar, att det är vägen till ett gott liv?

(Bilden från det barnhem för HIV/AIDS-sjuka barn som vi besökte i Porto Alegre)

Bild!

NU gick det att ladda upp bilder. Svårt val, men det fick bli en på generalsekreterare Sam Kobia och två ortodoxa lökar.