Kristen konst

"Why should the devil have all the good music?" Frågan har ställts av ett antal kristna profiler, från William Booth till Larry Norman. Men stämmer det verkligen? Är det inte tvärtom så att kyrkan har den bästa konsten? Det hävdar i alla fall Sherly Dent på brittiska The Guardian, och passar på att ge en släng åt samtidskonsten:

"Secular art today has all too often lost sight of this great gift of art, to transcend the human moment in the very act of capturing it. Instead it is too full of big gestures that squelch to dust human endeavour, quite literally in the case Roger Hiorns' pulverisation of a passenger aircraft engine. I detest the cynicism about humanity that clings to the conceptual nooks and crannies of secular, ironic, postmodern art."

Dent menar att det som gör den kristna konsten stor är inte dess "gudomlighet", utan dess fundamentala mänsklighet, och på motsvarande sätt resulterar den sekulära konsten i en tragisk reduktionism. Humanismen blir en nihilism, liksom.

Som Millinerd påpekar är det lite synd att Dent känner sig tvungen att lite polemiskt betona att den kristna konsten "egentligen" främst är "mänsklig" (och inte kristen) - det finns som bekant ingen motsättning mellan den kristna tron och bejakandet av människans värdighet. Tvärtom. Och om konsten är ett uttryck en kulturs själ så tycks det, om vi följer Dent, som att en gudlös kultur i längden inte förmår att bejaka den människa hon sökt placera i Hans ställe.

Inte en lucka

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Eight Is Enough
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

Självklart är man ju inte för "Christmas supremacy", ersättningsteologi eller andra otäckheter. Men detta är extremt roligt.

Lucka 24: Fader Cleopas

Slutligen kommer nu jultomten - här form av den rumänsk-ortodoxe fader Cleopa Ilie (1912-1998). Han gick i kloster år 1929 och sattes där på en uppgift han haft redan som barn: att valla får. Detta var, tillsammans med läsningen av fäderna, inte minst St Johannes av Damaskus, hans andliga skolning. 1947 fick Rumänien ett kommunistiskt styre, och Cleopas, som då var abbot för klostret Sihastria och som trots sina unga år betraktades som landets andlige ledare, fick snart regimens uppmärksamhet. Han arresterade flera gånger, och lyckades andra gånger fly till bergen, undan sina förföljare. Cleopas levde ett aktivt liv, och delade upp dygnen i tre 8-timmars perioder. Under den första perioden vilade lite han och bad, under den andra läste han fäderna och skrev, och den tredje gav han åt sina lärjungar i form av vägledning och liknande. Under de sista åren av hans liv blev bönen allt mer central för honom, och det berättas att han bad 15-16 timmar per dygn.

Här kan man läsa en biografisk artikel om fr Cleopas, och här kan man läsa New York Times artikel i samband med hans död. Och här kan man köpa en av hans böcker.

Med det tillönskas alla trogna läsare - och andra också - en god jul!

Lucka 23: Den anglikanska splittringen (?)

00-talet går mot sitt slut, och med det börjar diskussioner om vad som varit detta årtiondes mest betydelsefulla händelser. I denna lucka återfinns det som jag efter lite - men säkert inte tillräckligt mycket - funderande skulle klassa som årtiondets mest betydelsefulla kyrkohistoriska händelse. Ja, egentligen är det ju omöjligt att veta: historiska händelser har ju en tendens att visa sig vara historiska i efterhand, och, som Horace Engdahl brukar citera, "Vad stort sker, sker tyst."

Klippet är ett nyhetsinslag angående spänningarna inom den anglikanska kyrkan över frågan om homosexualitet. Två grupper sliter i ledningen och ärkebiskop Williams: nordamerikanerna som tycker att de är för konservativa, och kyrkorna från syd som tycker att de är för liberala. Det de senare har motsatt sig är bland annat vigningen av homosexuella präster, välsignelse av samkönade relationer samt även biskopsvigningen av Gene Robinson år 2003 som blivit något av en symbolfråga.

Striderna sliter på den världsvida anglikanska kyrkan och en splittring tycks inte långt borta. Det är för övrigt en kyrkohistoriens ironi att just den grupp som kämpat hårdast för kyrkorna i syd (låt oss kalla dem "68-orna") nu upplever att de tvingas välja mellan till de afrikanska kyrkorna och de homosexuella.

Lucka 22: Kathryn Kuhlman

Denna lucka återvänder vi till de amerikanska helandeevangelisterna genom ett klipp med Kathryn Kuhlman (1907-1976). Hon var ytterligare en produkt av 1940-talets amerikanska helandeväckelsen, men hennes väg in i den var lite annorlunda. Efter att ha varit på ett möte med en känd evangelist berättar hon: : "I began to weep, I could not stop. Those looks of despair and disappointment on the faces I had seen, when told that only their lack of faith was keeping them from God, were to haunt me for weeks." Här markerar hon alltså emot den del av rörelsen som hävdar att det finns en direkt korrelation mellan tro och helande.

Kuhlman togs även till Sverige på 1970-talet och höll uppmärksammade möten. Hon var kontroversiell, inte minst på grund av att hon bar vackra klänningar och smycken - något som inte var politiskt korrekt i den ännu av syndakatalogen präglade svenska pingströrelsen. När Lewi Pethrus var på ett av hennes möten vände han sig till sin son som satt bredvid honom och viskade "Anden är rätt." Det vill säga: det är mycket här som är avvikande från vad vi är vana vid, men anden är den rätta.

Lucka 21: Moder Theresa

Moder Theresa (1910-1997), saligförklarad av Johannes Paulus II strax efter sin död, är en person värd att påminna sig om så här i juletid. Denna albanska nunnas arbete med fattiga och utslagna i Indien ställer en del frågor på sin spets: vad lever jag själv för, och vad gör jag med allt den godhet och kärlek som jag mött i mitt liv?

Lucka 20: Kloster-trenden

Denna 20e lucka (beklagar dess sena postning) ägas åt 1900-talets ökade intresse för kloster. Och ökade är verkligen rätt ord här, tror jag, för trenden har varit uppåtgående hela tiden för att slutligen kulminera (?) under 90-talet. Detta har avspeglats i populärkulturen genom dokusåpor som The Monastery och den kritikerrosade film vars trailer ni kan se ovan. Det är fråga om filmen "Into Great Silence" som handlar om ett kartusiankloster. Detta är en av de striktaste kristna ordnarna, grundad år 1084 av St Bruno och sedan dess, som man brukar säga, "Never reformed, because never deformed."

Hur denna trend ska förstås är ännu inte avgjort. Är det en reaktion mot moderniteten, med dess individualism, valfrihet och kommersialism? Eller är det en reaktion på kyrkans tröghet och oförmåga att leda människor till större djup - delvis pga svårigheterna att vägleda människor i ett modernt-kapitalistiskt samhälle? Eller är det inte alls en trend utan något som alltid funnits, men som media och kulturskapare bara fått upp ögonen för i högre grad? (men, frågar man sig i så fall, varför då?) Eller är det inte alls någon trend, utan bara fråga om en skara västerlänningar som kommit på att man kan göra andliga resor likaväl som rumsliga och därmed kommit på ett nytt sätt att turista?

Mer eller mindre snillrika människor kommer spekulera om detta ett tag framöver.

Under tiden gör kartusianerna vad de alltid gjort.

Hauerwas om Obama.

Här kan man läsa Stanley Hauerwas respons på Barack Obamas fredspris-tal, där den senare försvarade kriget som ibland nödvändigt, och underströk vikten av att det skulle vara rättfärdigt ("just war").

Lucka 19: Andra Vatikankonciliet

En av de absolut viktigaste kyrkohistoriska händelserna under 1900-talet var Andra vatikankonciliet. När detta århundrades kyrkohistoria skrivs är detta en händelse som kommer vara omöjlig att kringgå. Konciliet sammankallades till år 1962 av påve Johannes XXIII och avslutades år 1965 av påve Paulus IV. Man träffades i sessioner på omkring tre månader, mot slutet av varje år. Kyrkan var enligt Johannes XXIII i behov av "aggiornamento" - en uppdatering. Lite förenklat kan man säga att det var dags för den katolska kyrkan att lämna medeltiden bakom sig och fundera på hur man skulle uppträda i den nya tiden. Det var dock angeläget att denna uppdatering skedde i kontinuitet med traditionen, och detta var det teologiska kruxet för konciliet och än idag diskuterar man om man lyckades med detta. Söker man "second vatican council" på youtube är de flesta klipp som kommer upp kritiska.

En av de mest märkbara förändringarna som konciliet genomförde var att mässan härefter kom att firas på folkspråket (innan hade endast predikan varit på folkspråket). Här finns en bra youtube-föreläsning om konciliet, för den som vill veta mer.

"On the other side, Christians with a strong sense of mystery, or those tempted by Catholic sacramentalism, or those of a Pietist or Methodist persuasion frequently were at one with unbelievers in sensing the incompatibility of their faith with the dominant [modern] ethic."

Charles Taylor, "A Secular Age", s 264.

Lucka 18: Bill Hybels och Willow Creek

1975 startade Bill Hybels (f 1951) församlingen Willow Creek som så småningom kom att attrahera enormt mycket människor. Willow Creek gjorde sig kända för att ha en sökarvänlig (seeker sensitive) framtoning, dvs. man sökte tona ner saker som kunde vara onödigt frånstötande för människor. Gudstjänsterna utmärkte sig också för en hög grad av professionalitet, vilket också var ett uttryck för en strävan att få bort sådant som kunde ta bort fokus från budskapet (t.ex. krånglande ljudanläggning, falsksång eller dåligt koreograferad dans). Denna framtoning attraherade inte minst baby-boom generationen, men samtidigt har man självkritiskt konstaterat att det inte är lika givet att en mer postmodern generation attraheras av proffsighet, utan snarare riskerar uppfatta detta som ytligt och glättigt.

Lucka 17: Anthony Bloom

Däckad av svininfluensa-sprutan igår, så det blir två luckor idag. Den första ett samtal med den ortodoxe metropoliten Anthony Bloom (1914-2003) om lidande (inte för att överdriva mina egna under gårdagen, men ändå...) Blooms familj lämnade Ryssland under revolutionen och bosatte sig i Paris. Bloom tycks inte ha varit knuten till de kända ryske emigrant-teologerna (Lossky, Meyedorff, etc.) men han är en del av samma trend: förföljelserna i Ryssland som gör den ortodoxa tron mer känd och närvarande i västerlandet. År 1962 blev han ärkebiskop i Storbritannien.

Klimatmötet

Här kan man läsa i The Guardian om hur en svensk kristen pacifist (för övrigt elev på Örebro Teologiska Högskola) behandlades av polisen i samband med en fredlig demonstration nu under klimatmötet i Köpenhamn.

Lucka 16: Oral Roberts

Med tanke på nyheten om hans död känns denna dags lucka given: Oral Roberts (1918-2009) var och förblev den mest inflytelserika av de amerikanska helandeevangelister som började sin verksamhet på 1940-talet .

Lucka 15: Ärkebiskop Nathan Söderblom

Vi stannar svar i Svenska kyrkan för denna lucka, som innehåller en ljudupptagning på kyrkans mest kända företrädare internationellt: ärkebiskop Nathan Söderblom. Söderblom var en inspirerande kraft i den förnyelserörelse i 1900-talets början som gick under namnet ungkyrkorörelsen. Han blev ärkebiskop krigsåret 1914 och såg från början på nära håll vad havererade internationella relationer kunde leva till. Detta var en inspiration för honom i hans ekumeniska arbete för att stärka banden mellan kyrkorna; ett arbete som kröntes med Life and Work-mötet i Uppsala år 1925. År 1930 belönades han med Nobels fredspris för sina insatser.

Jämför för övrigt denna predikostil med de tidigare luckorna King, Graham och den samtida Billy Sunday.

Lucka 14: Biskop Bertil Gärtner

Bertil Gärtners (1924-2009) liv innehåller upp mycket av det som är Svenska kyrkans historia under 1900-talet: det vidgade globala perspektivet, diskussionerna angående ämbetsfrågan, kyrkans relation till och engagemang i ett sekulariserat samhälle, kyrkan och den teologiska forskningen, den högkyrkliga, liturgiska förnyelsen och säkert mycket annat som jag inte nu kommer på.

Lucka 13: Taizé

Under 1900-talet föddes en rad folkliga förnyelserörelser, flera av dem med en ekumenisk prägel. Det mest kända torde vara rörelsen kring klostret i Taizé i Frankrike. Genom sina särskilda sånger kom Taizé också att utöva en påverkan på gudstjänstlivet världen över; kanske är det inte minst här inflytandet kommit att nå djupast och bredast och också kommer att bli bestående över tid.

Klippet ovan är från ledaren broder Rogers begravning, där församlingen sjunger "Misericordias Domini" ("Guds barmhärtighet").

Adventskalender, lucka 12: Egyptisk eremit

Från västliga helgon till östliga. I denna tämligen unika film möter vi en människa från 1900-talet, som lever ett liv som vore det ännu 300-tal.

Kyrkohistorisk youtube-adventskalender, lucka #11: Padre Pio

Padre Pio, eller St. Pio of Pietrelcina, (1887 – 23 september 1968) kanoniserades år 2002 av påve Johannes Paulus II inför 300 000 människor församlade på Petersplatsen. Padre Pio föddes och verkade i södra Italien. Han var kapucinermunk och katolsk präst, tidigt spreds ryktet om hans karisma och de mirakel som omgärdade hans gestalt. År 1911 skrev han till sin andlige vägledare om märkliga ting som skedde med hans kropp:

"Then last night something happened which I can neither explain nor understand. In the middle of the palms of my hands a red mark appeared, about the size of a penny, accompanied by acute pain in the middle of the red marks. The pain was more pronounced in the middle of the left hand, so much so that I can still feel it. Also under my feet I can feel some pain."

Stigmatan gav honom svåra smärtor, men padre Pio betraktade lidandet som en väg till Gud. Bland andra fantastiska saker som berättas om helgonet är förmågan till bilokation, det vill säga att vara på två platser samtidigt.

I klippet ovan ses han fira mässan, något som kunde ta timmar inte bara på grund av hans svåra smärtor utan också på pga extatiska visioner och mystika erfarenheter som han erfor under celebrationen.

Lucka #10: påve Pius XII:s kröning

I en gammal italiensk film får vi följa hur Eugenio Maria Giuseppe Giovanni Pacelli (1876-1958) blir påve Pius XII. Kröningen är omgärdad av en sydländsk pompa och ståt som givetvis framstår som oerhört provocerade för vårt minimalistiska nordländska sinne!

Kröningen skedde ödesåret 1939, och denne Pius skulle gå till historien som "Hitlers påve", anklagad för att inte bara tolerera utan även samverka med den tyska nazi-regimen. Joseph Buttom har övertygande visat att det är en helt felaktig bild av Pius pontifikat. Och med tiden har till och med John Cornwell som myntade uttrycket "Hitlers påve" ändrat sig - men det lär ta sin lilla tid innan den insikten tricklar ner i det allmänna medvetandet.

Lucka #9: The World Council of Churches

Detta är en video framtagen av WCC själva, och sålunda lite glorifierande och rätt så from. Men den innehåller intressanta bilder och berättelser om de olika generalsekreterarna; det blir ett bra sätt att historien om Kyrkornas Världsråd. Särskilt intressant är det att höra inte bara om vad de olika generalsekreterarna gjorde, utan även om deras bakgrund och vad för sammanhang de kom ifrån.

Lucka #8: Johannes Paulus II

Johannes Paulus II (1920-2005) var utan tvekan en av 1900-talets viktigaste kyrkohistoriska personligheter. Han var den första påven sedan 1500-talet som inte kom från Italien, och på många sätt speglade hans pontifikat kyrkans inträde i en modern, eller till och med postmodern, globaliserad värld. Ingen påve har rest så mycket som Johannes Paulus, och troligen har ingen heller kunnat nyttja den nya tidens medier så effektivt som han (i synnerhet inte hans efterträdare...) Till historien går han inte minst för sin insats att underminera kommunismen, inte minst genom sitt engagemang i hemlandet Polen. Johannes Paulus var en kritisk röst som åtnjöt respekt och förtroende även bakom järnridån: han talade på en våglängd som myndigheterna inte kom åt; han var en röst som de inte kunde tysta.

Klippet ovan är del ett (av fyra) ur en italiensk dokumentär om Johannes Paulus från tiden innan han blev påve - då han ännu var Karol Wojtyla. Den rymmer många unika bilder och videosekvenser av den unge Karol Wojtyla och de sammanhang han kom från.

Lucka #7: William Branham

Denna adventskalender kommer handla om annat än amerikanska predikanter, men innan det temat överges måste ytterligare en nämnas, kanske den mest egensinnige av dem alla: William Branham (1909-1965). Branham var speciell på många sätt: han hade en speciell gåva att genom "kunskapens ord" först berätta för människor om deras sjukdomar, och sedan be för deras helande. Branham menade också att han hade en ängel som alltid följde honom; i början av klippet visar han ett kort och kommenterar att det är "the first miracle to be proven by science.

I klippet berättar han också om ett mirakel med en pojke som återuppväcks från de döda i Finland. Branham besökte även Sverige på den resa han (troligen) refererar till, i maj 1950. Tidigare under året hade den i övrigt rätt okända William Freeman varit här vilket rönt en enorm medial uppmärksamhet, men när Branham kom tycktes det krutet vara bränt och hans besök fick långt mindre uppmärksamhet i sekulär media. En som var med på kampanjen var pingstpastor Bertil Olingdahl, som berättat att han varje kväll under Branhams möten i Örebro vid ett visst skede fick gå upp och ställa sig bakom Branham som då höll på att be för sjuka. När Branham "kollapsade av utmattning" var det Olingdahls uppgift att fånga honom. Därefter bar de honom över estraden, och reste honom upp utanför kyrkan där han genast kvicknade till. Sen fick Bertil i uppgift att gå in och berätta att alla i salen blivit helade. (Inom helandeväckelsen uppkom idén om att man skulle "ta ut helandet i tro", dvs bekänna det innan man sett det ske för att på så sätt bekräfta och stärka den tro som var nödvändig för att det skulle ske.)

I klippet framgår också att Branham, liksom Allen, kom från en enkel bakgrund. Man kan fundera på relationen mellan denna bakgrund (med de tydliga inslag av folkfromhet och mirakelberättelser som Branham återger) och den för sin tid hypermoderna men samtidigt på något sätt folkliga verksamhet som han representerade.

Lucka 6: A A Allen - helande (?)

Temat amerikanska evangelister fortsätter nu med 1950-talets helandeevangelister. Oral Roberts var den förste, och kanske störste, men i hans efterföljd kom åtskilliga. En av dem var den ovan porträtterade Asa Alonso Allen (1911-1970). Allen var berömd - men kontroversiell. Klippet ovan är typiskt: de flesta helandeevangelister undvek de svåra fallen till förmån för mer vaga sjukdomar, som värk och hörselnedsättning, men inte Allen; "he thrived on them", som en av hans biografer skriver. Under 1950-talet anklagades han för att fabricera mirakel och överdriva rapporter (och detta ser onekligen lite teatraliskt ut...), och efter att han arresterats för rattonykterhet blev han av med sin pastorslicens från Assemblies of God. Han öppnade då en egen verksamhet i form av Miracle Revival Fellowship. 1967 skilde han sig från sin fru och dog i sviterna vad som tycktes varit akut alkoholism.

De amerikanska helandeevangelisterna hade inflytande även på svensk pingstväckelse under 1950-talet, men predikantkåren var tvehågsen. Det var inte minst praktiken att be för sjuka på estraden (och inte i ett bönerum avsides) som man reagerade mot. Det uppfattades som showaktigt och "amerikanskt". Även talet om sjukdomsandar var nytt inom rörelsen. Lewi Pethrus strategi var att välkomna amerikanska evangelister, men att försöka tämja det som han uppfattade som de värsta avarterna.

Slutligen: lägg märke till den den färgade åhörarskaran i videon: Allens kampanjer attraherade alla sorters människor, men Allen - som växte i fattigdom med en alkoholiserad far - sägs själv ha identifierat sig i synnerhet med de fattiga och färgade.

Lucka #5: Aimee Semple McPherson

Det slog mig plötsligt att min numrering stämde med månadens datum, och att det dessutom är december. Finns därmed ingen ursäkt för att inte förvandla detta till en adventskalender!

I dagens klipp återfinner vi den tidigare omnämnda Aimee Semple McPherson (1890-1944), mer känd - och då menar jag verkligen känd - som "sister Aimee." Grundare av det amerikanska pingstsamfundet Foursquare Church, som idag har 5 miljoner medlemmar. McPherson hade känsla för effekter, och förstod att utnyttja den nya tidens medier fullt ut. Hon blev en verklig celebritet. Hennes predikningar i "megakyrkan" (med tidens mått mätt) Angelus Temple i Los Angeles var ofta dramatiska skådespel med scen och allt - och givetvis med sister Aimee i huvudrollen.

Ett antal episoder utanför predikstolen bidrog till att dra strålkastarljuset till henne. 1926 försvann hon under en simtur och antogs ha druknat. Några dagar senare återvände hon dock. Hon hävdade att hon kidnappats, men andra teorier florerade också: att hon flytt med en älskare, eller att hon dragit sig undan för att läka ihop efter en plastikoperation.

McPherson har fortsatt att inspirera inte minst inom populärkultur, och karaktären Eli Sunday i filmen (och boken) There Will Be Blood är baserad på henne. Historiskt minnesvärd är hon dels för sin förmåga att som kristen förkunnare samspela med modern media och kändiskult, men inte minst för sin roll som kvinnlig pastor och samfundsgrundare.

Kyrkohistorien på youtube #4: Billy Sunday

Ju längre bakåt i tiden man rör sig, desto sämre blir ljud- och bildkvalitén. Men på det här klippet kan man ju se det som en chans att leva sig in i det förflutna: man uppfattar väl ungefär lika mycket av predikan som de flesta i den stora skaran som hör Sunday - som ju talar på ett massmöte utomhus utan mikrofon. Billy Sunday (1862-1935) var knappast den första att göra det, utan snarare en av de sista. "Open-air preaching" ska faktiskt ha sett dagens ljus i samband med att Karl XII armé var i Tyskland. De fromma karolinska soldaterna inspirerade trängda protestanter (trängda av de katolska stater där de levde) att ta efter; ett utmärkt sätt att fira gudstjänst om du inte har tillgång till gudstjänstrum eller präster.

I England populariserades formen av George Whitefield som lärde upp John Wesley och också tog den med sig till Amerika. För akustikens skull samlades man gärna i en skogsglänta, där trädkronorna hjälpte till att hålla kvar ljudet. I samband med Risebergaväckelsen i Närke på 1850- och 60-talet tjänade den gamla klosterruinen, och särskilt då en bevarad, hög vägg samma syfte.

Tillbaka till Sunday. Han var en tämligen berömd baseballspelare när han blev frälst och började predika. Tillsammans med Aimee Semple McPherson var det tidiga 1900-talets mest berömda amerikanska predikant. Han ledde flera stora väckelsekampanjer i amerikanska storstäder och fortsatte på så sätt Moodys urbanisering av väckelsen (innan Moody hade väckelsen mest förknippats med landsbygden). Efter Sunday skulle Graham och en rad andra evangelister ta vid.

Kyrkohistorien på youtube #3: Dag Hammarskjöld

I årsskiftet 1952/53 upplever den svenske diplomaten och politikern Dag Hammarskjöld ett andligt genombrott efter många års inre kamp. Molnen drar undan, och bara några månader öppnas en oväntad väg då han tillfrågas om att tillträda posten som FN:s generalsekreterare. Därmed hamnar en kristen mystiker mitt i den politiska snålblåsten under kalla krigets kyligaste dagar. I klippet ovan kritiseras han av den sovjetiske ledaren Nikita Krustjev, som också kräver hans avgång. Hammarskjöd replikerar: "It is very easy to resign, it is not so easy to stay on", och vägrar att böja sig för stormaktens krav. (Hammarskjölds tal inleds 3:40 in i klippet)

I ett tre minuter kort inslag i amerikansk radio redogör Hammarskjöld för hur hans tro informerar hans ledarskap och politiska hållning; ljudfil och text finns här. (Tack JanB för det tipset!)

Stanley Hauerwas om liturgi

En liten paus i kyrkohistoria-serien för detta Hauerwas-klipp, som jag tror är rätt så nyupplagt på tuben. Notera för övrigt de många um:en och eh:men i hans tal: Hauerwas är betydligt mer eftertänksam än många tror, och inte enbart en onliner-teolog.